Hilda Forss rapporterar från tre dagar i Edinburgh, där 4 000 shower slåss om samma publik under Fringe-festivalen.
Edinburgh Fringe är världens största scenkonstfestival – under augusti månad spelar över 4000 olika föreställningar på 250 olika scener, och de allra flesta spelar så gott som varje dag under hela månaden. Det finns inga festivalpass utan man köper enskilda biljetter till varje föreställning, med biljettpriser kring 10–20 pund.
Under de tre dagar som jag besöker festivalen finns 2500 föreställningar och evenemang att välja mellan, så att hitta och boka shower är ett jobb i sig. Det lönar sig att göra lite research på förhand, men att också lämna utrymme för flexibilitet. Festivalkulturen bygger mycket på djungeltrumman – tips av vänner, genom recensioner och sociala medier.
Jag hinner få in 13 olika Fringe-evenemang, allt från nutidsdans med butohinspiration (R/evolution(s)) till en japansk barnboksklassiker som görs om till galen komedi av män iklädda endast axelvaddar på kritiska kroppsdelar (2ShoulderPads: Galaxy Train).
Världen brinner, vi dansar
Den första föreställningen jag ser är Hard to Swallow med den australiensiska dragstjärnan Ruben Kaye. Kayes show rör sig från skarpt politisk till personlig – och med många sexuella ordvitsar. Det är fantastiskt underhållande, skämten landar och de välskrivna sångnumren levereras starkt av Kaye och hans liveband. Vi sitter i ett stort cabarettält, väggarna är klädda i röd sammet. Kaye skämtar om extremhögern, nationalism och Palestina. Han drar paralleller till andra världskriget och jag känner mig transporterad till KitKat Club i Cabaret (1972). Världen brinner, vi vet om det, men vi behöver också bli underhållna.
En av festivalens mest intressanta scener är en bastu, där bland annat litterära salonger och en tolkning av Virginia Woolfs The Waves sätts upp. På lördag morgon besöker vi bastun för Morning Sauna Rave, vilket visar sig inte vara så mycket rave utan snarare disco till pophits. Två saunamasters utför aufgussritualer med eteriska oljor medan vi dansar till Backstreet Boys i baddräkt. Jag sjunger med till “Larger Than Life” med de andra millennialerna. Arrangörerna förstår målgruppen som hellre dansar klockan 11 än klockan 1. Konceptet är fungerande och det mest unika jag upplever under festivalen – absolut något för Helsingfors allmänna bastur att testa på.
Det kan vara fruktansvärt
Från bastun beger vi oss mot Blackbox – en pjäs och magishow om en man som flydde slaveriet genom att posta sig själv i en trälåda. Alltför sent inser jag att det blivit strul med min pressbiljett och jag står med fel biljett i handen. Bad Boy? Låter inte alls som att det är för mig. Men okej, jag hinner inte ordna det här i tid, så varför inte.
Det visar sig att jag har fått biljett till en av de enstaka nordiska produktionerna: svenska Daniel Adolfssons soloshow om en misslyckad skådespelare som blivit lämnad av sin heta framgångsrika flickvän. Han blir sur när hans bästa vän ska bli pappa och inte kan hänga. Han köper en motorcykel som han kraschar när han blir felaktigt #metoo:ad. Han jobbar på självmordshotline och hjälper fattiga barn och kvinnor i Afrika. Nämnde jag att han spelar gitarr också? Jag vrider mig på stolen när han ser mig i ögonen och hoppas att han inte ser hur cringe jag upplever det.
Efteråt frågar mina vänner om jag är säker att det inte var satir. Det var det inte. De vågar knappt säga att Blackbox var deras absoluta favorit hittills. FOMO är en oundviklig del av Fringe-upplevelsen.
Med Bad Boy färskt i minnet slås jag av att det i precis varje stund står hundratals andra män på scener runt om i stan som vill bli hörda. Desperationen över att få publik märks överallt på Edinburghs gator. Att röra sig från en scen till en annan innebär att armbåga sig genom folk som med alla möjliga trick försöker få dig att se just deras show. Vi råkar på ett par killar med skylten Free Advice och min vän frågar dem om tips för att hantera ekonomin. ”Don’t perform at the Fringe” säger de och sticker en flyer i handen på oss. Kostnaderna för spelplats, boende och marknadsföring är höga och de flesta går på minus.
Trots att kampen om uppmärksamhet är påtaglig vill många konstnärer stötta varandra. Efter varje föreställning tackar skådespelarna och ber oss tipsa andra om showen, och några ger också egna tips. Dee Allum uppmuntrar oss efter sin standupshow att stöda små föreställningar som kämpar med publik, och uppmuntrar oss att gå och se något som vi inte hade tänkt se. ”Ta en flyer och gå in på något slumpmässigt. Det kan hända att det är fruktansvärt, men gör det ändå.” Jag tänker att jag redan gjort min bit där.
Wrecked Wench
Efter att ha sett en Tom Waits-tribut med en burleskdansare bestämmer vi oss för att vi ännu kan få in en sista show innan vi går hem. Vi köper biljetter till Wench. Det är den minsta scenen vi hittills varit på, en trailer med ett 20-tal stolar inuti och en pyttescen markerad med vit tejp. Felix Le Freak kommer in i full drag, håret rör nästan i trailerns tak. Föreställningens tre karaktärer är kvinnor från olika tidsepoker som blir nertryckta av patriarkatet, men som inte låter sig kuvas – en häxa på 1600-talet, en kabaréartist på KitKat Club och en 80-talsrockstjärna. Det är kaotiskt, alldeles för långt och sångrösten bär inte ända till slutet. Men där finns något. Konceptet är utmärkt, karaktärerna välstuderade och texten på många ställen skarp.
När vi kommer ut efteråt står Felix utanför sin trailer och till vår förvåning ber han oss om ursäkt för sin show: ”I’m absolutely wrecked”. Det kan man tro – det här är hans näst sista show efter nästan 30 dagar i sträck. I likhet med sina karaktärer vägrar Felix att låta sig begränsas av omständigheterna: han ger sitt allt, showen är helt fel för situationen, men potentialen finns där. Jag föreställer mig Wench i cabarettältet där jag såg Ruben Kaye två dagar tidigare. Om han haft budget för dramaturg, liveband och högklassigt ljud och ljus.
Och det jag tänker mest på efteråt är inte Reuben Kayes perfekt slipade show. Det är Felix Le Freak, alltför stor för två kvadratmeter. Ta en flyer och gå in på något slumpmässigt. Det kan hända att det är fruktansvärt, men gör det ändå.
Fringe pågick 7-31.8 i Edinburgh.
Foto: David Monteith-Hodge
