Sommaren är läsningens högsäsong. Helst ska man ligga i en hängmatta som Muminpappan, ostörd med en bok i handen. Själv plockade jag upp Pajtim Statovcis Kon föder på natten (2024). Våldet i boken griper tag i mig, men språkets vackra tankeflöde får mig att illamående bläddra vidare. Efteråt stirrar jag stumt ut genom fönstret utan att veta vad jag ska känna eller tänka. För svar vänder jag mig till Goodreads recensioner. En användare beskriver Statovcis prosa som en ”otrevlig läsupplevelse”.
Han är inte den enda. Boken anses vara hemsk, fattigdomsporr och inte värd lidandet det innebär att läsa den. Samtidigt har den hyllats som ett magnum opus och fått Finlandiapriset. Den har uppenbarligen inte motsvarat allas förväntningar. Vilket får mig att undra: varför läser vi egentligen?
Jag postar uppslag ur böcker på Instagram för att signalera att jag är en läsare, alltså lite bättre, och stör mig över falska läsare som läser av fel orsak.
Jag bläddrar vidare i appen till dess viktigaste funktion: antalet böcker man läst under det gångna året. Jag skäms över mitt ynkliga nummer, fjorton. Det här året måste jag vara mer produktiv. På samma sätt som Oura mäter sömn och Strava förvandlar tiokilometerslöpningar till Instagram Stories har antalet böcker blivit ett sätt att mäta hur duktig man varit. Antalet titlar du har bockat av på ditt Goodreads-konto har blivit den ultimata statusmarkören för läsare.
Jag går igenom mina bekantas profiler och känner irritationen stiga när jag ser romantasy-ljudböcker markerade som lästa. Siffran borde ta hänsyn till att jag läser tjocka, svåra böcker. Men Goodreads belönar inte svårighetsgrad. Det belönar antal. Därför är det troligen bäst att börja hålla mig till böcker under 200 sidor. Agatha Christie är därför perfekt: de är korta, det finns många av dem och man kan plöja igenom en på en dag.
Men det räcker inte. På sociala medier har böckerna spridit sig från Goodreads till mainstreamen. Varje kändis ska ha sin egen bokklubb. Bella Hadid poserade med Albert Camus Främlingen, till och med Riikka Purra fick uppmärksamhet för sitt bokurval i Yles hemma-hos-intervju. Jag postar uppslag ur böcker på Instagram för att signalera att jag är en läsare, alltså lite bättre, och stör mig över falska läsare som läser av fel orsak.
Den performativa mannen som sippar på matcha medan han läser bell hooks stämplas som ett försök att få ligg. Jag är knappast den första som har fått för mig att det finns rätt och fel orsaker att läsa. Virginia Woolf beskrev the common reader som förhastad, inexakt och ytlig, medan Edith Wharton menade att läsning inte är en dygd utan en konst som den mekaniska läsaren aldrig kan tillägna sig.
Men spelar motivet egentligen någon roll så länge som man läser? En studie visar att Goodreads faktiskt kan få människor att läsa fler böcker när de loggar vad de läst. Och varför inte? Läs för status, läs för att få ligg, läs för att kunna lägga upp en bild på en Camus-bok på Instagram. Läs för att vara obekväm. Läs för njutning. Bara läs.
