Etikettarkiv: Sociala medier

Virala genier och samhällspåverkan

Politik är en stor del av konceptet för Ted Forsström och Kaj Korkea-aho. Politiken gör Ted och Kajs humor djupare även om politiska motiv inte är det viktigaste, uppger den meriterade duon.

Ted Forsström och Kaj Korkea-aho har roat- Svenskfinland länge. Duon har skapat radio, teater, podcast och böcker. Allt började med webb-serien Mumin Visar allt, som drev vilt med Tove Janssons troll. Mumin var både i fyllan och körde dragrace. Efter bland annat ett stämningshot från Moomin Characters skapade radarparet sketchprogrammet Radio Pleppo som köptes av Yle. På senare år har det blivit två hyllade teaterpjäser, Pleppo Live och Pleppo Två! – Vi Mårar Åpå!.

Forsström har skapat nya ord i sina böcker, medan Korkea-aho har gett ut två kritikerrosade vuxenromaner. Deras senaste landvinningar är två ungdomsböcker: ZOO! Virala Genier och ZOO! #2 Hjärtattack.

Politik ger djup

Men finns det politik inbakat i humorn? Forsström och Korkea-aho tycker inte att politiska motiv är det viktiga men det är en stor del av humorn.

– Vitsar räcker inte. En person ska kunna skratta, sedan tänka tillbaka och fundera över vad de skrattade åt, menar Forsström.

– Allvar och humor hör ihop. Har man allvar med i humorn så blir det intressantare och djupare, tillägger Korkea-aho.

Båda anser att om man når en position som komiker i samhället ska man ta ställning.

– Det är en skyldighet. Humor är ett otroligt starkt verktyg för att påverka människor, säger Forsström.

– Över 16 000 personer såg våra föreställningar, det är inte många finlandssvenska pjäser som når en sådan publik. Då vill vi inte bara dra fjärtskämt. Vi vill säga något, säger Korkea-aho.

Förhoppningen har varit att publiken ska reflektera över varför de skrattat åt en osympatisk karaktär eller hemska åsikter.

– Alltid går det inte, folk skrattar bara för att det är kul just då. Men det räcker att vissa börjar reflektera över vad vi menar med ett skämt. Om det leder till en aha-upplevelse för någon är det värt det, säger Forsström.

För Korkea-aho har skapandet alltid baserats på en vilja att uttrycka sig själv och sin syn på samhället.

– Litteratur har makten att ändra på språket och hur vi tänker.

Opolitiska hem och hemliga röster

Både Forsström och Korkea-aho är uppvuxna i opolitiska hem. Hemma sades det att man inte ska tala om religion eller politik.

– Min mamma har aldrig berättat vem hon röstat på, säger Korkea-aho.

Han själv har röstat på båda sidor. I sitt första val röstade han på Kristdemokraterna och i senaste valet på Vänsterförbundet.

– Jag tänkte aldrig på höger- och vänsterfrågor när jag var ung. För mig handlade det om att man skötte sig själv och att ingen gör ditt arbete. Vilket är något som jag har tagit med mig hemifrån.

Österbotten, som är deras hemtrakt, har enligt duon alltid har varit ”mysigt högeraktigt”. Inte extremt, men en företagarhöger har varit viktig.

– Jag har kvar den inställningen, men samhället är onödigt högerinriktat. Det var resonemanget bakom min röst på Vänsterförbundet. Jag står inte för partiets alla värderingar och politiska åsikter men jag ville med min röst styra samhället lite vänsterut, säger Korkea-aho.

Han är ändå ytterst försiktig med att positionera sig själv.

– Det har att göra med att jag i flera år var idiot-kristen. När man har upplevt en sådan tillvaro så vill man inte tro att det bara finns en väg att gå.

Forsström har däremot alltid varit politiskt oengagerad. I allmänhet har han bara tyckt att djuren ska ha det bra.

– Det ändrade sig när jag fick barn. Nu vill jag att barn och djur ska ha det bra.

Värt att anpassa sig

Ted och Kajs humor har inte alltid varit politiskt korrekt. Delvis beror det på att de i början var väldigt unga och oskyldiga. Diskussionen kring korrekthet har också förändrats sedan de skapade Radio Pleppo.

– Det finns mycket i Pleppo som jag aldrig skulle stå för i dagens läge, menar Forsström.

– Bakom den humorn fanns det verkligen inte något politiskt utan vi försökte vara så roliga som möjligt. Vi producerade en halvtimme sketcher i veckan och måste hela tiden komma på nya grejer, tillägger Korkea-aho.

Båda menar ändå att man som underhållare har en skyldighet att anpassa sig till samhället. Att röra sig på gränserna och testa vad som är okej men ändå hålla respekten.

– Komiker som i dagens läge klagar över att deras material inte funkar är värst. Du måste som komiker reflektera samhället. Det är det samhället du ska få att skratta, menar Forsström.

När det kommer till frågan om komiker får skämta om allt tar Korkea-aho upp Henrik Schyffert. Han har på scen gjort det till en del av sin show att säga sådant man inte får säga.

– Man kan skratta åt en idé men om någon står och säger något på allvar och inte visar medvetenhet blir det fel. Det är en svår fråga och det förändras med tiden. Sedan jag blev pappa har jag mycket svårare med allt som rör barn. Jag förstår hur det är att vara förälder. Vissa saker är inte okej. Det är första gången jag upplevt det, säger Forsström

Politiskt poddande

Podcasten som duon producerar består av oplanerade samtal. Ibland har de saker förberedda, men det handlar alltid om vad de själva tycker är viktigt just då. De planerar inte att tala om politik men eftersom podden funnits i tre år kommer vissa saker naturligt. Korkea-aho vill ofta tala om djup och åsikter medan Forsström håller det lättare.

Enligt Forsström lämpar sig de olika plattformerna för olika slags innehåll och tonläge.

– Om jag skriver en kolumn har jag ett tydligt ställningstagande. Men om vi skriver en sketch vill jag i första hand att det ska vara roligt. I vår senaste föreställning kritiserade vi den blinda religiositeten i österbottniska kretsar. Där hade vi definitivt ett öppet politiskt ställningstagande. Vi förespråkade öppenhet och nya tankar. Det var inte showens viktiga del men det var viktigt att det var med, säger Forsström.

text & foto Tony Pohjolainen

Varför jag aldrig tänker lämna Twitter

Elis Karell
Elis Karell.
Twitter är det bästa sociala mediet. Åtminstone för de ändamål jag använder Twitter – jag postar sällan själv, men följer aktivt med aktuella händelser och intressanta synpunkter och kommentarer på dem. Facebook uppfyller sin uppgift som anslagstavla och händelsekalender, Instagram och Snapchat fungerar bra men för helt andra ändamål.

Att Twitter är ett infernaliskt träsk som söndrar din hjärna och fördärvar din själ är ändå inte heller någon svår åsikt att sälja, speciellt åt någon som tagit del av hetsiga samhälleliga diskussioner på plattformen. Allt fler av framträdande twitteranvändare loggar ut för gott. Senast i raden är journalisten Maggie Haberman, känd för sin bevakning av Donald Trump för New York Times sedan 2015. Den 15 juni i år tweetar hon till sina nästan 900 000 följare: ”With exception of breaking news and my own stories, taking a break from this platform. No reason or prompt other than that it’s not really helping the discourse.”

I en nyhetsanalys några dagar senare (NYT 20.7.2018) utvidgar Haberman motiven bakom sin Twitter-exodus, i linje med en redan etablerad genre av frustrerad metadiskussion. I denna diskurs bygger Twitter på en ädel tanke om en öppen och demokratisk idéernas marknadsplats, som tragiskt tagits över av ociviliserade massor som inte bryr sig om debattregler eller respekterar Diskursen. Haberman: ”The viciousness, toxic partisan anger and intellectual dishonesty are at all-time highs.”

Besviken längtar Haberman tillbaka till en tid då Twitter befolkades främst av hennes egna kollegor – journalister och högutbildade politiknördar. ”Twitter has stopped being a place where I could learn things I didn’t know … or engage in a discussion and be reasonably confident that people’s criticisms were in good faith.”

Nästa vecka publicerar Helsingin Sanomat en kolumn av Juuso Määttänen som utgår från Habermans artikel (HS 30.7.2018). Määttänen känner igen fenomenet: allt fler upplever diskussionerna som förs på Twitter som hopplösa och ångestframkallande, och bestämmer sig för att hoppa av eller minska på sin användning. Han instämmer också med Habermans centrala problemdiagnos om att det första intrycket är viktigare än sakens sanningsinnehåll, vilket gör det omöjligt att föra nyanserad och eftertänksam diskussion på Twitter.

Det iögonfallande i denna diskurs om Twitter och kommunikation överhuvudtaget är hur ensidigt och negativt känslor omtalas, endast som ett hinder för fakta och sanning. Som forskaren och Twitteranvändaren Timo Harjuniemi uttrycker det: kanske är kommunikation och politik egentligen mycket mera känslostyrt än vi vill erkänna, och den rationella diskussion som Haberman efterlyser endast en elitistisk fantasi. Det är inte någon dum idé, med tanke på att känslor oftast har sitt ursprung i materiella omständigheter. Den ”rationella diskussionen” blir då snarast ett självdestruktivt beteende som leder en in i utmattande och meningslösa gräl med fientliga personer som inte kommer att ändra åsikt.

Det bästa med Twitter är just att det går att säga vad som helst till vem som helst, utan att behöva låtsas som att någon rationell diskussion skulle existera. Det är underhållande och stimulerande, och utan tvekan ofta ärligare än kommunikation utanför Twitter.

Elis Karell
är frilansjournalist

Fängslande ord i Palestinas sociala medier

Närmare 500 personer i Israel och Palestina har blivit fängslade bara för att de uppdaterat sin status på sociala medier. Om det berättade utställningen Facebook Arrests som kunde ses i Helsingfors i sam-band med festivalen Världen i byn.

25 år gammal, journalist, aktivist, palestinier. Det är några gemensamma nämnare mellan Ahmad Al-Bazz och Faiz Abu Rmeleh som växte upp på olika sidor av Västbanksmuren. Sedan ett par år är båda aktiva inom kollektivet Activestills. När de ställer ut är det kollektivets namn som pryder bilderna. Delvis för att skydda fotograferna och delvis för att budskapet är viktigare än kreditering.

– Det finns egentligen inte något annat initiativ som gör det vi gör, säger Al-Bazz. Ofta handlar sådana om att skapa dialog, eller så uppmuntrar de till att försöka leva i fridfull samexistens, vilket jag inte helt kan godkänna. Det känns som att normalisera förtryck om man stöder ett sådant initiativ där palestinier måste gå med på att erkänna att de bär en del av skulden. Det är inte så en ockupation funkar. Under apartheidtiden i Sydafrika var det ju inte så att en lösning nåddes då båda sidorna plötsligt gick med på att sluta slåss, utan först när den ena sidan slutade förtrycka den andra tog förtrycket slut, säger han.

Geografiska utmaningar

Inte ens tonåringar skonas från övervakningen på sociala medier. I ett inlägg på Facebook skrev en 16-årig palestinsk tjej ”förlåt mig”. Budskapet var riktat till en jämnårig vän, men övervakarna såg det som ett incitament till våld. Hon blev arresterad och fick ett sociala medier-förbud. Det är ett av många exempel på fall där palestiniernas sociala media-flöden övervakas och tolkas av israeliska myndigheter. Men även israeler övervakas och döms baserat på tveksamma grunder. Al-Bazz berättar också att Activestills har både palestinska och israeliska medlemmar.

– Det viktiga är inte medlemmarnas bakgrund, utan att vi delar samma vision.

Gruppens mångfald kan emellertid också ställa till problem. När medlemmar inte får röra sig fritt i Israel och Palestina gäller det att hitta platser där de flesta kan samlas. För Activestills har mötesplatsen blivit staden Ramallah på Västbanken. Kollektivet har möten var tredje månad och de som inte kan vara på plats deltar via Skype.

Faiz Abu Rmeleh kommer från Östra Jerusalem och har därför ett israeliskt resedokument. För Ahmad Al-Bazz är verkligheten en annan: han får inte ens komma in i Jerusalem. Al-Bazz och Rmeleh hoppas att fler ska få upp ögonen för hur verkligheten i området ser ut.

Har själv blivit arresterad

Även om det är andras fall som står i utställningens fokus har fotograferna också upplevt sin beskärda del av trubbel.

– Jag blev senast arresterad 2015, säger Rmeleh. Jag fotograferade en demonstration i gamla staden i Jerusalem, och blev tillsagd att jag inte fick göra det. Efter att jag blivit gripen förbjöds jag från att vistas i gamla staden i 20 dagar. Problemet var ju att jag var den enda medlemmen av Activestills som var på plats som kunde dokumentera händelserna. Ja, och så bodde jag ju i gamla staden också, så det var ett annat problem. Det är skrämmande och farligt men jag har vant mig.

– Israeler med maskingevär får synas på Instagram men inte stenkastande palestinier, tillägger Al-Bazz.

Activestills 14 medlemmar arbetar oavlönat och på egen tid. Utöver frivilligarbetet är både Al-Bazz och Rmeleh journalister till yrket och får sin inkomst genom traditionellt nyhetsarbete.

Johannes Jauhiainen har arbetat som frivillig människorättsobservatör på Västbanken genom EAPPI:s verksamhet och han är en av hjärnorna bakom initiativet att inbjuda Activestills till Helsingfors.

De frivilliga i programmet tillbringar tre månader på Västbanken i taget och rapporterar brott mot mänskliga rättigheter till bland annat Unicef och FN. Programmet är finansierat och koordinerat av Kyrkans utlandshjälp.

– Egentligen har alla som varit där på plats deltagit i någon utsträckning i ordnandet av utställningen. Det är väldigt tajta nätverk man bildar då man tillsammans får uppleva så mycket under de tre månaderna man är där, så det är lätt att upprätthålla kontakten även efteråt.

Jauhiainen delar fotografernas förhoppningar om att också personer som inte så ofta tänker på konflikten ska få upp ögonen för den i och med utställningen.

– Min erfarenhet som frivillig är att det ofta blir så att ett seminarium eller en workshop ofta bara lockar till sig folk som redan är insatta och delar vår åsikt eller så folk av helt annan åsikt som bara kommit dit för att få säga någon syrlig kommentar på slutet. Därför har vi ordnat den här utställningen på ett sätt där även sådana som inte är så väl insatta eller tidigare särskilt intresserade kan stöta på den.

text & foto Felix Fortelius & Marcus Carlsten

Köp lösnumret av Ny Tid 6-7/2018 för att ta del av Activestills bilder. En lista på återförsäljare finns här

Webben sänkte tröskeln för dejting

Dejting har varit en del av det moderna samhället i en form eller annan redan i flera hundra år. I 1700-talets Europa var det övervakade uppvaktningar. På 1950-talet var det närmare den informella, sociala aktiviteten vi ser i dag men med betydligt mer fokus på etikett. Vi hade knappt hunnit vänja oss vid den moderna dejten när det åter skedde en omvälvning hösten 2012: Tinder.

För den som inte hängt med i svängarna är Tinder en app – eller ett program – som används med mobiltelefonen, och som som parar ihop singlar då båda ”gillat” varandras profiler.

Sanna Korpela som är vetenskapsjournalist vid Befolkningsförbundet och utbildad psykolog tror att nätdejtingen är här för att stanna.

– I vårt samhälle har den ett starkt fotfäste. Det är möjligt att det i framtiden igen blir vanligare att träffas ansikte mot ansikte men att den helt skulle försvinna är nästintill omöjligt.

Iiris Mattsson, 30, är studerande vid Helsingfors universitet. Hon gick med i Tinder för fem år sedan, kort efter att tjänsten lanserats.

– Som nybliven singel kändes det som en bra grej. Det var ett nytt och spännande sätt att träffa nya människor. Förvisso hade nätdejting funnits redan länge, men det här kändes som något helt annat.  Det är nästan som ett spel när allt går så lätt och kvickt till, säger Mattsson.

Hon har också testat mer traditionell nätdejting, dessvärre inte med några vidare resultat.

– Sajterna ställer en massa frågor, och så är det tänkt att de utgående från det ska para ihop en med andra som svarat liknande som du. Det har bara aldrig funkat för mig: jag känner inte att jag fått något ut av sådana tjänster. Jag tror delvis att det ligger något i hur snabbt allt går till på Tinder – det blir aldrig för allvarligt och så är tröskeln lägre att ge sig med i det.

Mattssons Tinderupplevelse har varit blandad, men mestadels positiv, uppger hon.

– Ofta blir ju den första dejten också den sista. Det är så lätt att bara gå vidare till nästa dejt om det inte synkar genast, och det är ju egentligen omöjligt att lära känna någon på bara någon timme. Det går ju åt båda hållen också: man varken ger mer än en chans åt sin dejt, och man kan inte heller vänta sig att få mer än en chans.

En vanlig kritik mot Tinder är att användarna dömer varandra bara utgående ifrån deras utseende.

– Ett stort fokus på utseende har sina risker. Det orsakar ofta orealistiska förväntningar, säger Korpela. Hon anser att det kan vålla problem för både män och kvinnor, fast på olika sätt.

– Vi talar mycket mera och ur flera synvinklar om trycket kvinnor upplever när det kommer till utseende. Det har inte funnits lika mycket utrymme för diskussion kring trycket män upplever.

Michaela von Kügelgen, författare och frilansjournalist, har också hon haft mest positiva upplevelser av Tinder och andra former av nätdejting.

– Alla mina mer seriösa förhållanden har börjat på nätet, berättar hon.

Sin första mer seriösa pojkvän träffade hon på en numera nedlagd dejtingsajt, och senare har även hon övergått till den väldigt populära appen.

– Jag hade precis kommit ut ur ett längre förhållande då jag laddade ner Tinder. Första gången jag fick en match slängde jag faktiskt mobilen ifrån mig.

von Kügelgen har emellertid med tiden fått en mer avslappnad inställning till appen.

– Jag tycker det är fantastiskt att tröskeln är så låg och jag brukar uppmana folk att dejta friskt och våga gå på dåliga dejter också. Men för många kan Tinder lätt bli en bekräftelsemaskin, säger hon.

von Kügelgen ser på utvecklingen som en demokratisering av dejtandet.

– Jag anser att man får väldigt mycket ut av det hela bara man är ärlig och snäll. Alltför ofta glömmer vi att det faktiskt är en människa bakom bilden. Jag har nog fått höra att jag är den snällaste människan på Tinder, vilket kanske säger något om hur samtalen ofta går till, säger hon. Jag tror på den enkla sanningen att man ska behandla andra så som man själv vill bli behandlad.

Korpela har ett liknande budskap för singlar:

– Det viktigaste är att öka sin självkännedom. Ha förståelse för det att varken du, andra eller livet överhuvudtaget är perfekt.

Felix Fortelius

Förlaget Schildts & Söderströms ger i höst ut boken Tinderdejten, och samlar för ändamålet in erfarenheter från användare på en Facebooksida med samma namn. På sidan kan man dela med sig av sina upplevelser med appen och även få råd av en Tinderexpert. Ny Tid har fått lov att dela med sig av några historier.

Kvinna, 44:
Chattade med en man som istället för smileys och emojis skrev ”hihihi”. Först tyckte jag att det var lite konstigt, ”det skulle vara roligt att ses nångång hihihi”, ”tycker du om sex hihihi”, ”hihihi vad jobbar du med”. Så småningom började jag ändå tycka att det var lite charmigt och avväpnande … Vi träffades några gånger och jag tyckte om honom men tyvärr var han sen gift. Hihii.

Kvinna, 24:
För två och halvt år sedan jobbade jag som au-pair i USA. Hade 4 månader kvar i landet när jag matchade med en kille. På första dejten klickade vi direkt. Jag hoppades att han skulle bjuda hem mig till sig, men istället promenerade han med mig hem. Vips så lyckades 4 månader passera och x-antal dejter. Jag var dööökär och bestämde mig för att att chansa och stanna ett år till, nu är vi förlovade och ska gifta oss nästa år.

Anonym:
Mannen verkade lovande. Vi hade träff på Ateneum, planen var att se en utställning och dricka ett glas vin. Han dök upp och såg lika trevlig ut som på profilbilderna. Sen fick jag syn på hans fötter. Han hade på sig såna där träningsskor som separerar tårna och ska ge barfotakänsla. För mig kändes det mest som att vara på utställning med Gollum.

Pratsamt om privat och politiskt

Först förstår jag inte poängen med Någon hatar oss igen. Jag bläddrar i boken och blir lätt irriterad av tanken på att behöva ta mig igenom två finlandssvenska kulturpersonligheters Facebookdiskussioner. Är inte det här mikroperspektivet lite jobbigt? Är chattprosa hemskt intressant i ett längre format? Trots mina inledande farhågor visar sig boken ändå vara en givande läsupplevelse, om än en som det inte är alldeles lätt att bilda sig en bestämd uppfattning om.

Någon hatar oss igen kan närmast beskrivas som en slags feministisk ”coffee table book”, en superestetisk sak där ord och bild smälter samman till en helhet som man gärna vill hänga på sin vägg. Det skriftliga innehållet är utformat av skådespelarna Joanna Wingren och Sonja Ahlfors, kända från teatergruppen Blaue Frau, och för de grafiska illustrationerna ansvarar Johan Isaksson. Innehållet är saxat direkt ur Wingrens och Ahlfors privata Facebooksamtal och böljar fram över sidorna i en ström av samtal om vardagsliv, politik och allt från ångest till jobbiga män(niskor). Den spretiga stilen är bekant från skådespelarnas podd Taxen och terriern, med klatschiga och skrattframkallande oneliners som ”jag är typ jourhavande hjärna på fb”.

Det autentiska, fritt flödande innehållet är både bokens styrka och dess last. Då det är som bäst kombineras det genomgående starka grafiska innehållet med texten till ett slags okonstlad vardagspoesi. Exempel på detta ses bland annat i en diskussion där Ahlfors avstår från sin lön till förmån för Wingren som har en knaper månad. Ahlfors repliker ”[Det är ju] helt sinnessjukt att du ska vara jättepank o jag ha massor med pengar […] We are in this together”, skrivet med en spretig och lite svårläst handstil, är i all sin enkelhet extremt berörande och innehåller ett budskap som gärna kunde omvandlas till ett monument utanför riksdagshuset. Avsnitten där de två vännerna grälar, ber varandra om förlåtelse och grälar igen är också befriande att läsa i sin bild av ett systerskap som inte är solsken och pepp hela tiden.

Stundvis innehåller texten ändå stycken som kunde ha mått bra av att beskäras tillsammans med en redaktör, som de mångordiga diskussionerna om teaterarrangemang som kanske inte öppnar sig så mycket för den genomsnittliga läsaren. Slängarna om ”fula kukar”, ”pytte-pytte kukar” eller ”äckliga kukar” känns också högstadiefnissiga och lite tröttsamma, det finns ju liksom roligare och mindre kropps-shamande sätt att dissa patriarkatet på. Jag begriper att Någon hatar oss igen inte finns till för att stryka någon medhårs eller visa upp en felfri och urskuldande feminism, men tycker ändå att ribban här kunde ha satts högre i urvalet av material.

Att Någon hatar oss igen emellanåt väcker ambivalenta känslor gör ändå att boken aldrig blir ointressant, också för de läsare som kanske inte är så sålda på formatet. Det är ingen slump att förordet skrivits av Maja Lundgren, författare till den först utskällda och senare hyllade stridsskriften Myggor och Tigrar (2007), en uppgörelse med ett sexistiskt svenskt kulturliv. Liksom hos Lundgren kommer läsaren inte lätt undan hos Ahlfors och Wingren, utan hen tvingas att ständigt reflektera över och omvärdera sitt förhållningssätt till det som skrivs. Att på detta vis stimuleras och utmanas av en text är uppfriskande, och det gör Någon hatar oss igen till en kaxig och intressant upplevelse som avnjuts bäst i små doser och med lämpliga pauser för reflektion.

Matilda Hakala

Sonja Ahlfors, Johan Isaksson, Joanna Wingren:
Någon hatar oss igen.
Schildts & Söderströms, 2017.