Allt oftare hör man ordet polarisering. Antagligen beror det på att polariseringen har ökat, eller på att allt flera använder ordet för att förklara olika motsättningar omkring dem. Man talar om att polariseringen har ökat kraftigt i USA, också i Europa, och på sista tiden i Finland. Kanske överallt. Man är antingen starkt på den ena sidan eller starkt på den andra och har svårt att mötas halvvägs. De som inte riktigt vet vad de tycker eller finns mitt emellan verkar vara allt färre. Eller så hörs de bara inte.
Jag har ofta tänkt att ju mera man pratar om starka och oroväckande fenomen, desto mera drar de med sig folk i ett nytt röstningsbeteende. Om vi bara talade om de lugnare och försiktigare politikerna skulle de kanske få flera röster. Det där var tyvärr önsketänkande enligt resultaten i de senaste valen.
Jag har börjat bli orolig över hur extrema åsikter och hetsig retorik suger med sig folk, först bara i ”tyckande” och senare i handling, i värsta fall våldshandlingar, men i synnerhet i röstningsbeteende.
En tid skapade populister stora rubriker i Finland, oftast var den som publicerade deras åsikter kritisk till uttalandena, lite i andan ”har man hört så fräckt”, men efter en tid blev det rutin att alltid fråga populisterna vad de tyckte. De andra politikerna som också tillfrågades och som svarade lite mera balanserat citerades först senare i artikeln, medan populistens fräcka och hetsiga uttalande fanns i både rubrik och ingress.
Jag bruka hemma i min ensamhet ropa till min tidning eller tv:n ”nej, lyft inte fram populisterna”. Ingen hörde det såklart, och jag tror inte att nån hade brytt sig. Alla dras till rubriker med USA:s förra president fast de vet att det är illa för blodtrycket att läsa dem. Tyvärr jag också. Populisternas fräckheter har blivit beroendeframkallande för oss mediekonsumenter. Hälften förfasar sig och hälften hejar på och röstar på dem i val.
Jag vägrar att nämna populister vid namn, för att namn alltid boldas i text och på det sättet ger dem en skjuts framåt, därför skriver jag exempel USA:s förra president för det boldas inte. Om nån undrar.
Men jag försöker inte påstå att polariseringen beror enbart på populisterna. Det är allas fel som hetsar upp sig och skäller hit och dit över tidigare lugna vatten som nu förvandlats till flammande helvetesgap.
Jag räknar in mig själv i personer som ökar polariseringen. Och jag är orolig. Jag har tidigare trott att spektakulära och i mina ögon farliga påståenden alltid spricker som trollen i solljus efter att ha bemötts med sakliga argument, men jag är inte så säker längre. Extremhögerns propaganda sprids nu som en löpeld genom sociala medier och också via gammelmedia. Många som inte ser eller lyssnar på Yles program eller läser journalistproducerade tidningar har aldrig hört annan politisk ”information” än den högerpopulistiska.
Hur man kunde besvara den med sakargument eller på något sätt begränsa de grövsta mobbningarna har jag ingen aning om, i synnerhet som pengar styr, och det verkar vara svårt att komma på hur man kan sätta gränser för vad som publiceras i sociala medier. Girighet efter pengar anses också vara en självklart försvarbar och god egenskap i den högerextrema världen, till och med inom den kristna högern i USA, så när de högerextrema också i val har getts den lagstiftande makten finns det inget hopp om att kunna stoppa deras framfart.
Och vad gör den traditionella högern? Tydligen hakar man på snabbtåget med egna vagnar eftersom utvecklingen passar dem bra och de inte behöver dra tåget själv.
Och vad gör mitten i den mån den fortfarande finns? Försöker komma med sakargument med varierande framgång. De finns där, de syns inte så mycket eftersom de är föga rafflande och sällan når rubrikerna utom i förra presidentvalet. Dessutom har de inte någon talan i sociala medier eftersom vanlighet sällan lajkas eller svajpas där.
Och vad gör vänstern? Kommer med sakargument med viss framgång. Synligheten är också svagare i sociala medier där en ökande skara potentiella väljare finns, eftersom rättvisa och sakliga argument för en hållbar framtid tyvärr där är nästan lika osexigt som fotvänliga skor och artighet.
Och vad gör extremvänstern? Det är där problemet börjar oroa mig på riktigt efter skotten i Slovakien. När den ena ytterfalangen provocerar måste den andra yttersidan jobba extra mycket med att inte låta sig upphetsas.
Jag har själv i tankarna famlat efter vapen som jag inte äger och mentalt avfyrat skott som kunde starta ett nytt världskrig. Jag måste lugna mig. Jag måste fortsätta handla enligt gamla demokratiska principer, rösta i val, tala sakligt, inte kalla andra för idioter ens ensam hemma framför tv:n.
Jag måste sluta reagera på en rörelse som har släppt loss en massa kraft som jag betraktar som livsfarlig, krigsalstrande, som gör att jag plötsligt inte kan tala med människor som jag tidigare tyckt om. Några av dem som jag har varit redo att förpassa till Sibirien kanske egentligen är helt vanliga hyggliga människor som bara sugits med av högervirvlarna och därför hejar på USA:s förra president, abortmotståndare, Israels invasion av Gaza, Rysslands invasionskrig i Ukraina, lägre skatter, nedskärningar som ökar vår kreditvärdighet, mera alkohol till matbutikerna och så vidare. De kanske när allt kommer till kritan också bara vill äta, sova, andas frisk luft, ha ett tryggt hem, helt enkelt leva.
Jag ska försöka hitta den minsta gemensamma nämnaren där vi fortfarande kan mötas och sedan hålla fokus på det. Förutom de mera existentiella behoven delar vi kanske intresse för trädgård, träslöjd, släktmöten, livet i allmänhet och om inget annat finns att dela kan vi tala om vädret.
Det går nog att lägga in ett litet sakligt argument ändå ibland för rättvisa, medkänsla med svagare och hållbar utveckling. Om jag skärper mig och lyssnar på dem kanske jag blir överraskad över hur många värderingar vi ändå delar, bara vi aktar oss för minorna. Vi kanske överlever polariseringen utan att slå ihjäl varandra om vi håller fötterna på jorden och koncentrerar oss på att hålla balansen.
