Låter vi polariseringen på sociala medier styra vår uppfattning om verkligheten?

av Amanda Pasanen

Jag orkar inte längre debattera på sociala medier. Det var inte länge sedan jag som ordförande för Gröna unga och studerande målmedvetet twittrade och försökte utveckla mig själv till en skarpare och mer känslokall debattör på sociala medier, som säger allt viktigt på 280 tecken och dessutom förödmjukar motparten. Det var upplyftande när tweeten tog fart och fick delningar och gillanden. De kraftiga förenklingarna, som jag först tvekade över, blev sanning då jag fick bekräftelse av andra debattörer.

De som har följt mej på twitter (nuvarande X) vet att detta inte hände särskilt ofta. Jag blev aldrig riktigt bra på att formulera mig kort och koncist för att våga ta i saker på ett tillräckligt förenklat och svartvitt sätt.

Det är ändå inte den enda orsaken till att jag tröttnat på att debattera på sociala medier. Jag orkar helt enkelt inte längre med det oändliga hatet och polariseringen. Och nu talar jag inte om hatmeddelanden man får ta del av som ung kvinna på nätet då man talar om politik, utan kravet på att ständigt formulera sig genom hat och dramatiska negativa förenklingar, för att få delningar och synlighet. Diskussionerna på sociala medier drivs av starka negativa känslor, eftersom just de känslorna lockar människor att tillbringa mer tid på platformarna.

 

Ur ett rent evolutionärt perspektiv är vi programmerade att reagera starkt på hot och hat. Att få upp adrenalinet då fienden eller faran hotar och koncentrera oss på att komma ut ur situationen helskinnade har hjälpt oss att överleva. Detta reagerar vi även på i sociala medier fastän det inte handlar om någon verklig fara. Internetgiganternas algoritmer lär sig snabbt hurdant innehåll vi provoceras av. Det är därför många av oss uppehåller oss alldeles för länge i totalt ovidkommande toxiska diskussioner som endast får oss att må dåligt.

Forskning har även visat att mängden våldsrelaterade ord i inlägg på sociala medier har en positiv inverkan på hur mycket synlighet och delningar innehållet får. Det lönar sig att måla upp dramatiska bilder av hat och våld. Det är ungefär så vi fångar varandras uppmärksamhet.

 

Med tanke på att vi vet att sociala medier lätt styrs av provokationer, är jag orolig över hur diskussionsklimatet på dessa plattformar sätter sin prägel på vår uppfattning av verkligheten och vårt beslutsfattande. Politik handlar ju sist och slutligen ändå om att förhandla och hitta gemensam grund tillsammans med människor från väldigt olika utgångspunkter och värdegrunder.

Det blir svårare om man ständigt demoniserar och rackar ner på motparten. Ju längre jag haft möjligheten att vara med och bestämma om gemensamma saker och förhandla med kolleger från andra partier, desto mindre har jag lust att provocera och förlöjliga mina kolleger från andra sidan politiska spektret.

Jag är också orolig över att många unga människor tappar tron på politiken och demokratin på grund av det negativa informationsflödet. Ibland tänker jag till och med att kanske all vår ångest och vår dystra syn på världen och framtiden delvis är en illusion som skapats av medieinnehållet vi konsumerar. Det talas även om “negativ snedvridning” som är en kognitiv tendens att fokusera mer på negativa händelser och negativ information än på positiva.

Som beslutsfattare vet jag att det väcker mycket mer uppmärksamhet att skriva ett inlägg som lyfter upp något massivt problem än att berätta om en liten seger eller förbättring vi fått till stånd. Det lönar sig att klaga och skylla ifrån sig snarare än att lyfta fram sitt eget ansvar som beslutsfattare och berätta om lösningar.

Sitras utredning om mediebaserad samhällspåverkan som analyserade finländska riksdagsledamöternas Twitter-kommunikation visade att det är betydligt lättare att få reaktioner genom att gräla än genom viktiga men vardagliga teman inom politik och beslutsfattande.

 

Som sagt orkar jag inte längre debattera på sociala medier, åtminstone inte på X där diskussionerna sällan om någonsin leder till någon genuin förståelse mellan människor med olika åsikter. Egentligen orkar jag mindre och mindre koncentrera mig på att kommunicera på sociala medier, eftersom det verkliga påverkandet händer någon annanstans. Det händer genom verkliga möten med människor. Genom dialoger i förhandlingsrum och kafferum. Genom demonstrationer och gemenskap som uppstår då vi tillsammans med andra vill få igång en förändring mot det bättre.

Det är nog också upp till oss själva att välja vilken tolkning av omvärlden vi vill tro på och utveckla vidare. Är det en dyster förenkling av en populistisk kamp mellan det onda och det goda eller kanske något ljusare och komplexare som vågar träda fram om vi oftare lyfter vår blick från skärmen och vågar tänka själva?

1 kommentar

Ernst Mecke 8 april, 2024 - 01:13

Luckily there is quite a number of channels to choose from if one wants to be active on social media. Twitter is obviously specialized on short expressions of opinion (as becomes clear from the limits on the length of messages, which may also be an adaptation to the situation that the messages will mostly be formulated on the small screens of some cell phones, which makes it also difficult to keep up an overall idea of a more complicated line of reasoning which one might want to express). The result of these conditions is then that instead of reasoned discussions one gets ”sharp and nasty” exchanges of ”expressions of opinions” (or ”positions”). But if one wants more reasonable exchanges it might be good to turn to some channels where the user has usually to sit down to write, has a relatively large screen on which s/he can check (and perhaps correct) what was written before continuing, and where there are no limits on the length of the text. As to myself, I am on Facebook, am also contributing to the Facebook group ”Political Psychology” (which is public, so that anybody can read what there is), and am not aware of any really disgustingly hostile atmosphere there. – To any user of Twitter who wants more reasonable exchanges one could perhaps recommend that the contributions to Twitter should more be used to REFER the reader to material on other channels (which makes it possible to keep the message to Twitter short and relatively neutral – type ”I have been writing about the matter already there and there …”). – In the present context I could myself refer the reader (concernng the effects of the condition on Twitter) to the text ”Confrontation Frenzy”, which I wrote for ”Political Psychology” on 25 April 2022 (the reader will have to scroll down quite bit), and for anybody ”green” I should in addition recommend the text ”About Adequate Responses” of 26 March 2023.

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.