Den demokratiska kapitalismen bygger på ett ganska enkelt löfte: marknadsekonomin får skapa rikedom, medan demokratin ser till att välståndet också omsätts i trygghet, service och förbättrade livsvillkor. Systemets legitimitet vilar därför inte bara på tillväxt, utan på människors upplevelse av att samhället går att påverka och att framtiden kan bli bättre. Det är just detta löfte som håller på att krackelera.
I samtliga rika länder är behoven uppenbara. Det råder brist på bostäder som människor har råd med. Klimatförändringen kräver stora investeringar. Befolkningen åldras. Skolresultaten försämras. Kommunerna får allt svårare att upprätthålla service. I Finland är arbetslösheten hög, de ungas köpkraft pressad och barnfattigdomen växande.
Samtidigt får vi höra att det offentliga inte har råd. Här ligger den demokratiska kapitalismens verkliga finanspolitiska kris. Alltså inte bara i statsskulden, utan i motsättningen mellan samhällets växande behov och ett politiskt system som allt oftare hävdar att de resurser som skulle behövas inte står till demokratins förfogande.
Det märkliga är att resurserna inte tycks vara lika knappa överallt. Det går att sänka samfundsskatten. Det går att sänka skatten för höginkomsttagare. Privata förmögenheter kan växa. Företag kan göra stora vinster. Men när det gäller skolor, hälsovård, bostäder eller kommunal service framställs bristen på pengar som närmast en naturlag.
Det är här skuldbromsen blir politiskt intressant. Samtliga riksdagspartier utom Vänsterförbundet1 har bundit sig vid ett ramverk som ytterligare begränsar utrymmet för offentlig politik. Den presenteras som ekonomisk nödvändighet, men är också ett politiskt val gällande vilka resurser som får mobiliseras och vilka som lämnas orörda. Om staten bestämmer att skulden måste minska snabbt men samtidigt vägrar höja beskattningen av dem som har de största ekonomiska marginalerna återstår i praktiken ett alternativ: nedskärningar. Det är därför dagens finanspolitiska diskussion ytterst handlar om fördelning.
Orpo-regeringens politik gör motsättningen särskilt tydlig. Regeringen motiverar politiken med tillväxt, konkurrenskraft och statsfinansiell nödvändighet. Resultatet är en överföring av ekonomisk risk från kapital och stat till hushåll och löntagare. Här finns dessutom ett problem som förbises. Om låg- och medelinkomsttagarnas köpkraft pressas samtidigt som staten och kommunerna skär ner försvagas också den inhemska efterfrågan. En politik som sägs skapa tillväxt bidrar till stagnation.
Kapitalets fria rörlighet är verklig. Skatteflykt är verklig. Global konkurrens är verklig. Men det är politiska begränsningar som måste hanteras, inte naturlagar som upphäver demokratin.
Den ekonomiska frågan är bara en sida av saken. Kapitalismen behöver legitimitet. Människor kan lättare acceptera anpassningar om de samtidigt upplever att deras egen levnadsstandard kommer att förbättras, att barnen får bättre möjligheter och att samhällets institutioner fungerar. Efterkrigstidens demokratiska kapitalism byggde i stor utsträckning på just detta löfte. När det bryts förändras också politiken.
Om människor ser stora privata rikedomar växa samtidigt som hyrorna stiger och vården försämras blir det allt svårare att övertyga dem om att problemet helt enkelt är att ”pengarna är slut”. När de etablerade partierna dessutom upprepar samma budskap uppstår inte bara en ekonomisk utan också en demokratisk legitimitetskris.
Det är i detta tomrum den radikala högern växer. Dess framgång kan inte reduceras till invandringsmotstånd eller kulturkrig, även om båda spelar en central roll i mobiliseringen. Den erbjuder något som många traditionella partier inte längre förmedlar: en berättelse om varför samhället inte fungerar, någon att hålla ansvarig och ett löfte om att politiken fortfarande kan förändra saker.
Berättelsen bygger på felaktiga diagnoser och föreslår destruktiva lösningar som inte förbättrar människors ekonomiska situation. Men den fyller ett vakuum. Samtidigt har många av dessa partier lyckats skapa en politisk identitet och gemenskap som de gamla masspartierna en gång erbjöd. Det hjälper därför bara begränsat att försöka isolera högerpopulistiska partier politiskt, som man till exempel i Tyskland försökt göra med den så kallade ”brandväggen”. Om bostäderna är för dyra och människor osäkra på sina jobb och pensioner kommer själva missnöjet att finnas kvar.
Detta är också vänsterns strategiska utmaning. Det räcker inte att lova att administrera välfärdsstaten lite bättre. Vänstern måste åter göra fördelningen av samhällets resurser till en politisk fråga.
Om staten behöver större inkomster finns i princip tre vägar: större ekonomisk tillväxt, högre skatter eller lägre utgifter. Under decennier av svag tillväxt har politiken i praktiken allt oftare valt den tredje vägen. Samtidigt har beskattningen av kapital och stora förmögenheter behandlats som om den låg utanför politikens räckvidd. Det är just denna föreställning som måste utmanas.
Kapitalets fria rörlighet är verklig. Skatteflykt är verklig. Global konkurrens är verklig. Men det är politiska begränsningar som måste hanteras, inte naturlagar som upphäver demokratin. Om kapital kan röra sig över gränserna betyder det också att beskattning, skatteregler och kampen mot skatteflykt måste samordnas över gränserna.
Det krävs förstås mer än skattepolitik. Men frågan om fördelning går inte att komma runt. De investeringar som krävs för klimatomställningen, välfärden och ett samhälle i förändring måste finansieras, och hur kostnaderna fördelas är en politisk fråga. Om de läggs oproportionerligt på låg- och medelinkomsttagare riskerar också stödet för förändringen att undergrävas. Uppgiften är därför inte bara att hitta några miljarder till nästa statsbudget. Det handlar om att återupprätta den demokratiska politikens trovärdighet: människors övertygelse om att samhällen faktiskt kan välja hur resurser fördelas och vilket slags framtid de vill bygga.
Finland skapade stora delar av sin välfärdsstat när landet var betydligt fattigare än i dag. Det skedde alltså inte därför att resurserna var obegränsade, utan därför att man politiskt bestämde vad de skulle användas till. Det är den frågan som åter står framför oss.
Publicerad i Ny Tid 9/26, 5.10.2026
