Kollapsen kommer – vad gör vi?  

av Lotta Staffans

Nu är det klart: Alla människor i världen kan uppnå en skälig materiell livskvalitet och samtidigt kan vi bromsa den globala uppvärmningen under 2 grader. 

Det här visar World Inequality Labs nya rapport som slår fast att en rättvis och hållbar värld år 2100 är möjlig om vi slopar fossila bränslen i rask takt, minskar användningen av naturresurser och omfördelar nuvarande resurser mer rättvist. 

I praktiken betyder det mindre arbete, mer fritid och en global fond för att finansiera till exempel hälsovård och förnybar energi. Även om rapporten rör sig på en ganska abstrakt nivå är dess förtjänst att den med konkreta uträkningar visar att det på ett globalt plan är möjligt att uppnå både sociala och klimatmål samtidigt.  

Och positiva framtidsvisioner behövs. 

 

Tusentals människor omkom på grund av hettan i Europa i somras. De Grönas Osmo Soininvaara väckte nyligen uppmärksamhet med att säga att han inte längre tror att man kan lösa klimat­krisen. Intresset för självförsörjning har ökat när allt fler utgår från att vi redan lever mitt i den nuvarande civilisationens kollaps. 

Men mitt i misären har också miljörörelsen fått ny pondus. I Stockholm samlade klimat­demonstrationen inför riksdagsvalet över 50 000 människor.  

Allt fler har börjat ifrågasätta vårt ekonomiska system och jakten på ständigt ökande privata vinster som ökar konsumtionen och leder oss i fördärvet. Det här syns bland annat i degrowth-rörelsen som har fått ny vind i seglen. 

 

Alltför ofta fastnar diskussionen ändå i en ofruktsam jo-nej-pingis om huruvida välfärdsstaten kräver ekonomisk tillväxt eller inte. 

Det är självklart att den tillväxtdoktrin som kapitalismen bygger på inte är hälsosam för planeten. Fokus i diskussionen måste ändå ligga på mer konkreta frågor: Hur ser en fungerande basinkomst ut? Hur ska vi fördela arbete och förmögenhet mer jämlikt? Kan vi juridiskt ändra på företagens uppdrag från vinststrävan till något bredare?  

Mitt i misären har också miljörörelsen fått ny pondus.

Många liknande transformativa men inte helt utopistiska frågor diskuteras i ett förslag på en ny strategi för miljörörelsen som publicerats på webben med namnet ”Vad borde den finländska miljö­rörelsen göra härnäst?” (mitatulisitehda.fi, egen översättning) 

Texten är skriven av en handfull miljöaktivister som kommit till slutsatsen att den typen av stora demonstrationer som Elokapina blivit känd för inte fungerar eftersom de inte lett till politiska beslut i rätt riktning. De efterlyser därför ett mer strategiskt förhållningssätt. 

De föreslår att miljörörelsen delas in i tre grenar som på olika håll arbetar för hållbarhetsomställningen: landsbygdens motstånd (det är till exempel i kampen om skogarna där stora demonstrationer behövs), urbana nyskapare (som röjer utrymme för icke-kommersiella alternativ) och statens renovering (hit hör mer traditionella aktörer som fackföreningar och partier som genom nuvarande institutioner kan driva en mer radikal politik).

För att förändra vår ekonomi i grunden krävs breda koalitioner och långsiktigt engagemang. Miljöaktivisternas manifest är en bra diskussionsöppning med ett konkret mål: att allt fler ska kunna hitta sin egen roll i rörelsen. 

Lämna en kommentar