Den 7 oktober poserade filantropen Susan Dell i Vita huset tillsammans med sin make Michael Dell. Paret besökte presidenten efter att ha utlovat 6,25 miljarder dollar, motsvarande cirka 5,6 miljarder euro, som ska fördelas på investeringskonton för amerikanska barn. Men det är varken Susan Dells välgörenhet eller politiska hållning som har gett henne 20 miljoner visningar på X, utan hennes ansikte.
Hennes utseende har beskrivits som botched, konstigt och utomjordiskt. Kommentarerna följdes snabbt av memes och AI-genererade videor med Barbera Thornhill och Kelly Loeffler, två andra kvinnor i Trumps omloppsbana där utseende också har blivit viralt.
Deras ansikten misstänks ha genomgått en MAGA-makeover, en tafatt cocktail av skönhetsingrepp som döpts till Mar-a-Lago face och som inte bara ska signalera ungdomlighet utan också tillhörighet. För att visa sin lojalitet mot Trump har flera kvinnor i hans närhet, bland dem Kimberly Guilfoyle och Lara Trump, lagt sig under kniven.
Plastikkirurger vittnar om ett nytt inflöde av kunder: republikanska politiker som önskar höga, mörka och kraftigt markerade ögonbryn, överfyllda läppar och hud som stramats så hårt att ögonen knappt tycks kunna öppnas. Resultatet blir ett svullet, kuddliknande ansikte, uppblåst av fillers. Ett slags anatomiskt monument över MAGA-rörelsens pråliga smak.
Vad gäller de flesta republikanska kvinnor med ett förmodat Mar-a-Lago face är utseendet bara kryddan på en avsmak vi redan hade för vad de står för. Med Dell, Thornhill och Loeffler hinner vi aldrig ens så långt. Deras ansikten blir deras enda utmärkande egenskap, allmän egendom och ett kollektivt nöje. Och jag är inte bättre själv. Trots att jag kallar mig feminist skrattar jag med, skickar klippen vidare. Har vi rest tillbaka i tiden till en period då det inte bara var socialt accepterat, utan rentav uppmuntrat, att håna kvinnor för deras utseende?
Kommer ni ihåg Depp v. Heard-rättegången? Den som under några månader år 2022 höll internet i strypgrepp. Det som började med att Amber Heard skrev om våld i hemmet, vilket Johnny Depp uppfattade som ärekränkning, utvecklades till ett globalt mediespektakel. Ett digitalt fackeltåg för att bränna häxan. Privata gräl, inspelningar och enskilda incidenter blev föremål för offentlig dissekering. Heards ansiktsuttryck, tonfall och sätt att gråta blev bevis för att hon var känslokall och manipulativ, medan Depp fick vara excentrisk och stökig. Internetjuryns dom var entydig: Heard var skyldig.
När jag i efterhand började se rättegången i ett nytt ljus som experter på våld i nära relationer kastat på fallet, kändes det som att vakna upp med en rejäl baksmälla. Adrenalinet från den kollektiva upphetsningen hade lagt sig och den betydligt råare verkligheten gjorde sig påmind. Internet hade gått vidare, men Heard levde fortfarande med efterspelet. Efter att hennes skådespelarkarriär inte återhämtat sig drog hon sig ur offentligheten och flyttade till Spanien.
Samtidigt fortsätter Johnny Depp att få nya roller. Hollywood tycks lida av en förunderligt selektiv minnesförlust och välkomnar tillbaka män som Kevin Spacey och Louis C.K., vars karriärer tidigare präglats av allvarliga anklagelser om sexuella övergrepp och olämpligt beteende. Föreställningen om att det skulle innebära en dödsstöt för karriären att bli cancellerad framstår alltmer som en myt.
Blake Lively anklagade sin motspelare Justin Baldoni för trakasserier och hävdade att hans team sedan drivit en smutskastningskampanj mot henne, något Baldoni förnekar. I våras ägde en förlikning mellan dem rum strax innan en rättegång skulle ha börjat. Oavsett vad som är sant syns följden: diskussionen handlade allt mindre om anklagelserna och allt mer om hur störande hon är. Och den som inte är behaglig förtjänar inte att försvaras. Kriminologen Nils Christie kallade det “det ideala offret”. Den som ska få sympati måste vara oklanderlig.
Det stannar inte heller vid internet. I rättegången mot Makwan Amirkhani, som åtalats för tvingande till sexuell handling mot sångaren Mira Luoti, påpekade hans försvarare Kari Uoti att hon var närmare fyrtio och därför inte åtråvärd i Amirkhanis ögon. Kommentaren möttes av hård kritik, men att en kvinnas ålder och attraktivitet över huvud taget blev en del av försvarets argumentation säger något om hur en kvinnas utseende kan göras relevant även i en rättsprocess. Det är en ond cirkel som det är dags att kravla oss ut ur.
Jag trodde aldrig att jag skulle hålla med Eric Trump, men Susan Dell förtjänar en ursäkt från mig. För det är inte okej att reducera människor till deras utseende, även om de är republikaner. Man behöver inte gilla Blake Lively eller Amber Heard för att deras anklagelser ska tas på allvar. För om vi bara tycker att kvinnor förtjänar respekt när de är tillräckligt snygga, trevliga, sympatiska eller politiskt korrekta, har vi inte kommit särskilt långt.
