Etikettarkiv: Feminism

Nej, du är inte nedtystad

Den klassiska liberalismen är död.

Åtminstone om man får tro Storbritanniens nationalklenod, komikern och författaren Stephen Fry, som nyligen fällde det omdömet på den berömda Festival of Dangerous Ideas i Australien. Med sitt uttalande angriper han den så omtalade polariseringen i samhällsdebatten. Enligt Fry har vi på ena sidan den nya högern, som förespråkar en bisarr blandning av kristendom och libertarianism, och på andra sidan ”illiberala liberaler” som är uppslukade av frågor som ”identitetspolitik och kulturell appropriering”. Mellan dessa två motpoler står ”resten av oss” som i ett Ginnungagap och iakttar förskräckt skådespelet.

Stephen Fry har länge varit en omtyckt samhällsdebattör på den moderata vänsterkanten. Men han har länge haft ett horn i sidan till så kallad politisk korrekthet och de emancipationsrörelser som ”är uppslukade av frågor som identitetspolitik och kulturell approriering”. Helt bisarrt blev det i våras, då Fry satt i en panel och diskuterade politisk korrekthet, och fann sig på samma sida som feministhataren och högertrollet Jordan Peterson.

Fry är inte den enda debattör som oroar sig över att ”PK-samhället” har gått för långt. Många magsura kommentarer har också höjts om hur svårt det är att tala om ”manlig jämställdhet” i samband med den uppmärksammade debatt som i början av november blev portad från Åbo Akademi, efter att protester höjts mot att två rabulistiska #metoo-kritiker, Alexander Bard och Johan Mparmpagiannis, kommer att delta.

Så långt kan jag hålla med Fry att det finns en viss tendens till att vi isolerar oss i trygghetsbubblor och hellre håller låda för vår egen publik än för meningsmotståndare eller personer som vi av någon orsak inte gillar. Det kan gå till överdrift, som när vissa transaktivister ville porta vänsterdebattören och författaren Kajsa Ekis Ekman från ett evenemang för att hon inte tillräckligt tydligt omfattat transpersoner i sina resonemang. Frågan är om detta inte ändå har mer att göra med den nya medieverkligheten, att en tweet lätt blir till ”debattstorm” i rubrikerna, och ett upprop med ett tiotal undertecknare blir till att ”feministerna kräver”. Det har alltid funnits folk som vägrat diskutera med andra.

“PK-motståndare” brukar gilla att påstå att vissa ämnen i dag är ”tabubelagda” eller ”nedtystade”. Men för det mesta är de ämnen de ger exempel på sådana som däremot diskuterats till lust och leda – ofta under rubriker om hur ”nedtystade” och ”tabu” de är.

Politisk korrekthet handlar inte om att förbjuda folk att diskutera vissa ämnen, utan om att visa respekt för andra människor. Stephen Fry och andra självutnämnda yttrandefrihetsförkämpar kunde göra gott i att i stället för att slåss mot halmdockor fundera på om det finns andra, mer konkreta orsaker, till exempel till att män mår dåligt, än påhittade konstruktioner som ”PK-maffian”.

Om Frys ”klassiska liberalism” innebär att vi måste samla oss i den politiska mitten, är den knappast lösningen. Tvärtom kan man påminna om att de som med ”allt var bättre förr”-argument motsatt sig samhällets progressiva rörelser ganska konsekvent ställt sig på fel sida av historien.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Turtschaninoffs tidlösa uppväxthistoria berör samtiden

Breven från Maresi återvänder Maresi Enresdotter till sitt hemland Rovas, som hon en gång i tiden lämnade för att räddas undan svält. Boken är den tredje delen av Maria Turtschaninoffs hyllade serie Krönikor från Röda klostret.

Med den gedigna utbildning hon fått i klostret på ön Menos ska Maresi råda bot på vidskepligheten och okunskapen som blomstrar i hennes forna hemland. Men efter det glada återseendet med familjen visar det sig snart att hennes uppgift inte kommer att vara lätt.

Rovas är ett skogbevuxet område i norr, befolkat av fattiga jordbrukare och skogshuggare. Folket arbetar hårt från morgon till kväll och kämpar mot missväxten som plågat dem. Det blir inte bättre av att även Nádor, utsänd på uppdrag av Urundiens härskare, vill ha sin andel av skörden i skatt, och gärna lite till på köpet. Vad läskunnighet och den skola Maresi vill grunda ska vara bra för begriper byborna inte. Själv känner hon sig uttittad då hon vägrar foga sig i den (kvinno)roll som byn förväntar sig och att bemötas som en utomstående av dem som känt henne sedan hon var barn skaver.

I Maresis brev framträder såväl hennes egna själsliv och Rovas skogsbyar tydligt. Hon skriver med skärpa och värme om sin hemtrakt och liksom i de tidigare böckerna är samhället Turtschaninoff byggt upp med sina festhögtider, trosföreställningar, vanor och språkliga egenheter enhetligt och imponerande i sin detaljrikedom. Också Maresi själv är helgjuten. Där hon i svitens första del präglas av fantasyhjältinnans brådmogna heroism, finns det nu en myndighet över henne som lämnar utrymme även för tvivel och felsteg – som såklart behövs för att kunna hitta rätt. En särskild eloge går till hur relationen mellan Maresi och hennes mor, i all sin ambivalens och villkorslöshet, gestaltas.

I Rovas skogar, liksom i hela Turtschaninoffs litterära universum, är det kraftkällor i själva jorden man tillber. Det är en kraft som ter sig såväl naturlig som religiös eller till och med mytisk och övernaturlig, beroende på hur och av vem den brukas. I bästa fall lyckas människorna leva i balans med jordens kraft utan att rubba harmonin i det kretslopp där årstiderna och livets faser växlar. Men girighet kan förstöra jämnvikten, och i samfund som är beroende av jordbruk kan resultaten lätt bli ödesdigra. Krönikor från Röda klostret har kallats för feministisk fantasy, men jag tycker mig kunna skymta även ekologiska förmaningar att ta fasta på. Vad den torka vi upplevde förra sommaren skulle ha inneburit för byarna i Rovas skogar vill jag inte tänka på. På så vis är berättelsens teman både tidlösa och specifikt dagsaktuella. De mytiska inslagen vävs in med en finkänslighet som ger mervärde åt såväl den här berättelsen som fantasygenren överlag.

I grunden är Breven från Maresi en uppväxthistoria och kärleksförklaring till kunskap. Maria Turtschaninoff visar återigen att hon vet hur en berättar en historia som griper tag i läsaren.

Text Kaneli Johansson
Foto Janne Wass

Maria Turtschaninoff:
Breven från Maresi
Förlaget, 2018

Ehnholm-Hielm skriver mer modigt än poppigt

Sara Ehnholm Hielms Och hjärtat, det är mitt är en röd bok med en röd tråd: den är skriven i Rom under ett sabbatsår från förlagsarbetet och innehåller återkommande dagboksskildringar av vistelsen. I centrum står skrivkrampen, läsningen och relationen till mannen och de fyra döttrarna. Inom denna ram far boken iväg åt många håll, och att den är svårklassificerad är en del av charmen.

Ehnholm Hielm skriver essäistiskt om litteratur, särskilt om Elena Ferrante och Karl Ove Knausgård, men hon inspireras också av just dessa författare till att skriva självbiografiskt, ”ogarderat, otaktiskt, rakt och modigt”. Och det är modigt, inte bara på grund av vad hon avslöjar, utan för att hon ser på sig själv och sina begär och känslor med en skoningslöst klar blick. Ibland känns det som att bli anförtrodd hemligheter under ett rusigt, nattligt samtal bland fladdrande stearinljus. Men det görs med nykter självinsikt på förtätad och finkalibrerad prosa.

Ehnholm Hielm är uttryckligen influerad av ett antal amerikanska kvinnliga skribenter som hör till samma miljö och utmärker sig genom att blanda personligt självbiografisk skrivande med analyser av kultur och samhälle. Hon citerar flitigt bland andra Kate Zambreno (Hjältinnor), Chris Kraus (I Love Dick) och Maggie- Nelson (Argonauterna, Blått). Dessa skribenter lutar sig tyvärr i hög grad på mångordig men meningslös fransk teori. Sådant intellektuellt poserande saknas hos Ehnholm Hielm, och i sin okonstlade direkthet är hon ofta bättre än förebilderna.

Vissa essäer är mera typiska memoarer, till exempel de fina skildringarna av barndomens somrar med släkten i Österbotten eller inblickarna i hennes arbete som förlagsredaktör, med samtidshistoriskt intressanta skräckskildringar från den finlandssvenska förlagsvärlden. Andra essäer är mera som självutlämnande noveller som undersöker forfarande oläkta sår. Här avslöjas det mest privata och hemliga, men det eventuella skvallervärdet bleknar bredvid det litterära värdet, som i den gastkramande inledande skildringen av en förälskelse utanför äktenskapet:

”Jag är på världens krön, just detta förbiilande ögonblick, och jag är medelålders, du också, och du kan inte mena allvar, ingen menar allvar, vi kan inte hamna här igen och jag är livrädd för att jag ska gå i bitar, för den här mannen som inte ens vet vem jag är.”

Svagast är de mera övergripande analyserna av samhälle och civilisation. Det blir ibland poppigt innehållslöst, som när Ehnholm Hielm antyder att en förklaring till Brexit är den vita manlighetens ilska över att bli ignorerad, och det blir ibland mer än lovligt svepande som när hon i förbifarten hävdar att  ”Den västerländska kulturen är besatt av att dra upp gränser och hålla rent”.

Ehnholm Hielm reflekterar genomgående över sitt skrivande, och hon kommenterar i början att ”Jag försökte skriva en roman men det var för stort, fick inte ens ihop en första mening”. Efter debutboken hoppas jag att spärren släpper. Det finns så mycket mer som jag vill se genom Ehnholm Hielms uppmärksamma blick.

Fotnot: Sara Ehnholm Hielm mottog under Helsingfors bokmässa i slutet av oktober 2018 Svenska Yles litteraturpris för boken. 

Text Fredrik Österblom
Foto Niklas Sandström

Sara Ehnholm Hielm: Och hjärtat,  det var mitt
Förlaget, 2018

Katja Kettu lät äntligen kvinnorna ta plats i historien

Författaren Katja Kettu skrev med genombrottsromanen Barnmorskan in de finska kvinnorna i landets historia. Nu är hon dubbelt aktuell med romanerna Nattfjärilen, som ges ut på svenska i Janina Orlovs översättning, och Rose on poissa, som samtidigt ges ut på finska.

Katja Kettu, som är född och uppvuxen utanför Rovaniemi, tillhör en ung generation finländska författare som inte räds svåra teman. I Barnmorskan (Kätilö) skrev hon fram ett tidigare tabubelagt ämne genom en kärlekshistoria mellan en finsk barnmorska och en tysk soldat under Lapplandskriget 1944.

Nattfjärilen (Yöperhonen) handlar om den 15-åriga flickan Irga från Finland. Gravid bestämmer hon sig för att skida över gränsen till Sovjet. Liksom Irga tog sig runt 30 000 papperslösa finländare till Sovjet på 1920- och 1930-talet. De flesta för att det inte fanns plats för vänstersympatisörer i Finland, menar Kettu.

Liksom en gång Kettus egen pappas morfar hoppades Irga på en bättre framtid.

– De förstod inte att det var farligt och att de flesta av dem skulle komma att dödas i Sibrien, säger Kettu och tillägger:

– Folk insåg väl inte att när de väl tog sig dit så fanns ingen väg ut.

Irga lyckas i alla fall skida sig in i Sovjet, men väl över gränsen tillfångatas hon och skickas till arbetslägret Vorkuta. Nattfjärilen är berättelsen om hur hon mirakulöst nog överlever under de omöjliga omständigheter som där råder.

Det är också en berättelse om språk och identitet. Irga har nämligen förlorat sin tunga och därmed sin talförmåga (sitt språk). Kettu ville med detta dra en parallell till dagens Ryssland.

– Situationen i Ryssland är svår. Många språk tystas och människor som tillhör minoriteter förtrycks.

Kettu beskriver det som att det finns en idé om en ny tsarism och att det råder en tro på ett starkt diktatoriellt ledarskap.

– På något sätt ville jag väva ihop Irgas historia under Stalinterrorn med nutiden och den karaktär jag i boken kallar Vova, vilket är diminutiv för Vladimir – samma namn som Rysslands president har – är mitt sätt att göra det.

Hon ser det som ett äventyr i sig att experimentera fram hur den ”minsta av de minsta”, flickan Irga, skulle lyckas få makt över den mäktigaste personen i landet, nämligen presidenten.

Ingen plats för kvinnorna

Just maktutövande är ett tema som går igen i Kettus böcker.

– Jag har studerat mekanismer för hur maktutövande, framför allt manligt och sexuellt förtryck, används. Det är ett mycket effektivt sätt att utöva makt, konstaterar hon.

Våld och sexuellt våld mot kvinnor är vanligt som maktmedel för att ta kontroll över folk i krig, både historiskt och i nutid. Dessa maktutövningsmetoder har Kettu inte väjt sig för att lyfta fram. Beskrivningarna av sexuella övergrepp hör till de mest våldsamma inslagen i böckerna. Men de skedde systematiskt och hon ville inte dölja dem.

Varför blev det du som skrev in de finska kvinnorna i historieböckerna?

– Jag har alltid varit intresserad av historia, särskilt ur kvinnors och barns perspektiv. Även i min familj följde vi då jag växte upp i Lappland debatten kring den finska historien. Kvinnor och barn har ju historiskt inte varit lika lyssnade till, och de har förtryckts och utnyttjats allra mest under alla tider.

Men varför tog det så lång tid innan kvinnorna fick ta plats i historien?

– Det är en bra fråga. Det handlar inte om att kvinnor inte har haft förmåga att skriva den utan helt enkelt för att det inte har funnits plats bland alla historier utifrån ett manligt perspektiv. Vi hade liksom fastnat någonstans i den svartvita hjältehistorien, menar Kettu.

Dessutom har det varit känsliga ämnen att ta upp, både den del av Finlands historia som rör relationen till nazismen, och det faktum att många finländare valde att lämna Finland för att resa till Sovjet under framför allt 1920- och början av 1930-talet.

– Eftersom Finland sedan var under Sovjets kontroll så var det under lång tid inte tillåtet att skriva om den här delen av historien, säger hon.

Det verkar helt enkelt handla om timing.

– Nu är nog rätt tid att skriva om det här, säger Kettu.

Fascinerad av marifolket

Alla Kettus böcker bygger på grundläggande och minutiös research.

– Jag reser till de platser jag skriver om, intervjuar människor och läser litteratur och allt som finns i forskningsväg, berättar hon.

Under arbetet med Nattfjärilen bodde hon en period i Moskva och där började hon intressera sig för marifolkets livsöde. Marifolket är ett finsk-ugriskt folk som huvudsakligen lever i den ryska republiken Mari El, vid ena änden av floden Volga.

– Där finns enligt romantiken den finsk-ugriska vaggan, vilket lockade mig, säger Kettu.

Marifolket har sitt eget språk, kultur och andlighet, men dess fortlevnad är hotat av årtionden av förtryck.

Hon beskriver det som en chockartad insikt när hon läste att alla marifolkets egna författare hade dött samma år.

– Först förstod jag inte att de hade mördats. Men när jag såg att det till och med var samma dag, gick det upp för mig att de alla hade fallit offer för Stalins terror.

– Det är ett under att de har överlevt det ortodoxa förtrycket och kommunismen, konstaterar Kettu och tillägger att hon alltid tycker det är intressant att försöka förstå hur människor, folk och språk har överlevt och lever vidare under svåra omständigheter.

– Svaret är nästan alltid tack vare kvinnorna, framhåller hon.

Kettu lyfter även fram marifolkets religiösa riter som väldigt intressanta.

– De klär sig i vitt, använder blodsoffer, vilket i dag kan handla om en anka, inget större, och tillber gudarna genom träden. Det är vackert och grymt på samma gång, säger hon.

Precis som Kettus egna böcker är både vackra och brutala. Det vackra utgörs av hur hon skriver fram relationen till naturen, som nästan får eget liv i böckerna. Samt kärleken till allt som växer – blommor, örter och andra plantor och deras helande eller förgörande kraft.

Kettu blandar naturlyrik med mystik och andlighet i sina romaner. Ibland är det just dessa ingredienser som gör att huvudpersonerna i böckerna håller sig vid liv. Ibland tvingar nöden fram  betydligt grymmare överlevnadsstrategier.

– Det är ironiskt att det i det kommunistiska paradiset växte fram ett extremt kapitalistiskt system i fånglägret, där allt kunde säljas och utbytas bara för att folk skulle hålla sig vid liv.

Amerika nästa

Katja Kettu är oerhört produktiv och jobbar i princip hela tiden.

– Det är många av mina vänner som fyller 40 år i år och bjuder in till fester, men jag har bara gått på en enda av dem, eftersom jag annars förlorar dyrbar skrivtid, säger hon och konstaterar att hon behöver semester.

Men först väntar en intensiv höst. Hon ska turnera både i Sverige, där Nattfjärilen släpps den 16 oktober, och i Finland i samband med att den nya boken Rose on poissa – en kärlekssaga mellan en finsk gruvarbetare och Rose, en amerikansk ursprungsinvånare, som en dag försvinner från reservatet i Minnesota – kommer ut.

– Det är en sak att vara författare och skriva och en annan att stå på scen och agera som en författare, säger hon.

Vad föredrar du?

– Jag föredrar att skriva. Men nu känner jag att jag behöver en paus, gå ut i skogen och plocka svamp och titta ut över havet. N

Text: Christin Sandberg
Foto: Ofer Amir

Hur tre forskare blottlade den djupa polariseringen kring feminismen

Nej, de nyligen avslöjade så kallade Sokal-artiklarna bevisade inte att feminismen är den nya nazismen. Däremot bevisade de hur svårt det är att diskutera feminism och postmodernism utan att hänfalla till dogmer och anklagelser. På båda sidor. 

Ute i världen har debatten under den gångna veckan gått het kring en forskartrio som lyckats få ett omskrivet kapitel av Hitlers Mein Kampf – pepprat med anti-rasistiska och feministiska modeord – publicerat i en referentgranskad (peer-reviewed) vetenskaplig tidskrift med fokus på genusfrågor och socialt arbete. Publiceringen var en del av ett större projekt, där de tre forskarna under tio månaders tid sysselsatte sig med att skriva tjugo låtsasartiklar som de sedan skickade in till lika många vetenskapliga tidskrifter. Inga av artiklarna hade några som helst vetenskapliga meriter, och flera av dem gränsade till det uppenbart absurda. Trots detta accepterades sju av dem, varav fyra hann publiceras innan en uppmärksam journalist på The Wall Street Journal började ana ugglor i mossen (artikeln bakom betalvägg här).

En publicerad artikel hade titeln Human Reactions to Rape Culture and Queer Performativity at Urban Dog Parks in Portland, Ore.”, i vilken “forskaren” i fråga iakttog hundägares reaktioner på hundars kärleksbestyr för att bilda sig en uppfattning om hur de förhöll sig till våldtäkt, och konkluderade bland annat att män borde skolas som hundar för att bli kvitt våldtäktskulturen. En annan publicerad “studie” framhöll att män genom anal självpenetrering kan bli av med homo- och transfobi och bli bättre feminister. En tredje efterlyste bodybuilding-tävlingar för feta människor för att motarbeta så kallad fat shaming. Och så då den redan berömda artikeln där skribenten bytt ut “judar” mot “vita” och “nationalsocialism” mot “feminism” i Mein Kamps tolfte kapitel och skrivit om texten så den såg ut som en självbiografisk essästudie där en vit kvinna granskade sitt eget vita privilegium, med referenser till feministisk litteratur inströdda i texten. Till saken hör alltså att de flesta av de journaler som forskarna skickade in sina texter till var sådana som fokuserade på genusvetenskap och annan identitetsvetenskap.

På det stora hela har reaktionerna varit förutsägbara. De som inte gillar feminism och genusteori har skrattat rått och pekat finger: vi sa ju hela tiden att feminismen är en bluff. Många som gillar feminism och genusteori har attackerat de tre forskarnas intellektuella oärlighet och metodologi, och hävdat att upptåget inte bevisar något annat än att referensgranskningen hos vissa enskilda vetenskapliga tidskrifter har fallerat.

Det är värt notera att de tre forskarnas upptåg är en del av en större debatt – eller egentligen flera större debatter – inom vetenskapen. Dels handlar det om den akademiska pressen på att publicera artiklar. Den akademiska världen har under det senaste halvseklet, med speciell tyngdpunkt på de senaste tjugo åren, allt mer börjat likna affärsvärlden. Forskningsprojekt avkrävs kvartalsresultat, forskare måste marknadsföra sina studiers praktiska nytta och allting poängsätts och graderas, och en forskares värde mäts ofta i hur många artiklar hen publicerat i vetenskapliga journaler. Publicering höjer universitets anseende, och utan publicering anses forskningen ofta som värdelös. Det sporrar också till grundande av allt fler referentgranskade journaler, vissa av dem extremt nischade och små – och dessa journaler måste hitta artiklar att publicera för att rättfärdiga sin existens. Således har det uppstått en hel industri, ibland mer seriös, ibland mindre, kring publicering av artiklar, och trots peer-review-systemet är kvalitetskontrollen av forskningen och artiklarna i vissa fall närmast obefintliga. Den andra debatten handlar om ett segdraget akademiskt krig om de postmodernistiska teoriernas vetenskapliga legitimitet, som jag ska återkomma till.

Jag tänker inte gå in på diskussionen om de tre forskarnas uppsåt eller den forskningsetiska aspekten av upptåget, även om där skulle finnas en hel del att gräva i. Den krassa sanningen är att sju referentgranskade vetenskapliga tidskrifter accepterade artiklar som saknade all all vetenskaplig legitimitet. En av de sju artiklarna som accepterades förklarar i omständliga vetenskapliga termer hur “forskaren” under tre månaders tid lyssnade på sina manliga gymkompisar medan de satt på Hooters, och hur hon utgående från det i sin forskning försökt utreda varför heterosexuella män gillar att gå på restauranger med lättklädda, storbystade servitriser. Den likaledes accepterade artikeln “Moon Meetings and the Meaning of Sisterhood: A Poetic of Lived Feminist Spirituality” består till hälften av nonsenspoesi hämtad från poesigeneratorn Teenage Poetry Generator.

Det man däremot kan ifrågasätta är hur väl ansedda de journaler är som de tre forskarna kallar “toppjournaler inom sina discipliner”. Tidskrifter som Affilia, Journal of Poetry Therapy och Fat Studies må vara de ledande journalerna inom sina respektive discipliner, men det beror på att alla tre är de enda journalerna inom sina snävt definierade discipliner. Inga av de berörda tidskrifterna kan anses höra till de absoluta toppjournalerna ens inom genusforskningen. Det förändrar naturligtvis inte på faktumet att de alla är referentgranskade och inte borde ha släppt igenom dylika artiklar.

Det här är inte första gången bluffartiklar väcker uppmärksamhet. 1996 postade fysikern Alan Sokal en artikel i den interdisciplinära kulturjournalen Social Text, där han på postmodernistiskt vis argumenterade för att kvantgravitation är en social och lingvistisk konstruktion, med andra ord att gravitationen inte existerar (se Wikipedia). Den här typen av bluffpublikationer har sedermera kallats för Sokal-bedrägerier. Liknande bluffartiklar har efter det publicerats till exempel i biomedicinska och datavetenskapliga publikationer, vilket visar att problemet inte existerar enbart inom humanismen.

Men liksom Sokals ursprungliga bluff, är det nu aktuella upptåget en kritik mot den postmodernistiska vetenskapsdiskursen som bland annat är vanlig inom genusstudier och framför allt inom feministisk teori. Det här är ett diskussionsträsk som det är farligt att trampa i, eftersom möjligheterna till missförstånd och generaliseringar är otaliga. Inom den filosofiska disciplinen innebär postmodernistisk dekonstruktivism i praktiken att alla universella sanningar bör utsättas för skeptisk granskning. Extremvarianten av det här är påståendet att vi inte kan vara säkra på att någonting existerar (denna typ av existentialism är visserligen äldre än postmodernismen). Postmodernismen kan till exempel hävda att ett bord inte existerar annat än som en gemensam överenskommelse mellan människor om att bordet existerar. Men, hävdar postmodernismen, där person A ser ett bord, kan person B se en säng och person C se en träskiva och fyra pinnar. Ur sina respektive synvinklar har alla tre rätt. Verkligheten, hävdar postmodernismen, ser olika ut beroende på ur vilken synvinkel man granskar den från och din verklighet kommer aldrig att vara identisk med min. Så länge som det handlar om stolar och bord är det här knappast något större problem: vi är väl ganska många som ätit middag på sängen och sovit på bordet. Knepigt blir det som känt då vi applicerar postmodernismen på politiska frågor och identitetsfrågor. Som att kön är en social konstruktion eller att alla har rätt att definiera sin egen etnicitet. Och det är också här som förespråkare för och motståndare mot postmodernismen så lätt börjar tala förbi varandra.

Jag är ingen expert på vare sig postmodernismen eller feministisk teori, så ni får gärna rätta mig om jag fått nått om bakfoten: Men alltid då man diskuterar vetenskapsgrenar och teorier som angränsar på filosofins område bör man minnas att deras syfte sällan är att erbjuda heltäckande och absoluta sanningar om världen, utan snarare att ge verktyg för att bättre förstå människan och samhället. En vanlig kritik mot postmodernismen är att disciplinen förkastar empirisk forskning och vetenskaplig metod. Ur en rent teoretisk synvinkel kan det här stämma i vissa fall, men påståendet är i alla praktiska bemärkelser en förvrängning av sanningen. Postmodernistisk genusteori förnekar till exempel inte att människor i allmänhet föds med två olika typer av könsorgan, inte heller att de biologiska skillnaderna kan ha inverkan på vårt psyke och beteende. Men tvärtemot att förkasta empirin menar postmodernismen att vi inte kan anta att män tänker X och kvinnor tänker Y av rent biologiska skäl bara för att det är vår kulturella uppfattning att de gör det. Postmodernismen hävdar tvärtom att det är empiriskt falskt att anta att eventuella psykologiska och sociala skillnader mellan män och kvinnor enbart beror på biologi utan att ha vattentäta vetenskapliga bevis på det. I stället kan det finnas kulturella normer och traditioner som påverkar oss i lika hög grad, om inte högre, än biologin. Och för att komma till botten med vilka dessa är och hur de påverkar, blir vi tvungna att på sätt och vis dekonstruera den kulturella och sociala uppfattningen om kön – därav påståendet att könet är en social konstruktion. Och, påminner postmodernismen, även om något är statistiskt sant, behöver det inte stämma på individnivå. Således är alltså breda generaliseringar om mäns och kvinnors beteende inte särskilt värdefulla till exempel i fråga om lagstiftning som påverkar enskilda individer, menar genusteorin.

En annan grundpelare i den postmoderna feministiska teorin är att alla människor har tolkningsföreträde till sin egen identitet och verklighetsuppfattning. Igen: här förnekas inte existensen av det biologiska könet, t.ex., utan endast fastställs att det sociala och mentala könet kan ta många fler former än de som vi traditionellt och kulturellt har slagit fast. Till och med biologin visar ju att vår traditionella binära könsindelning är för begränsad. Men det är också viktigt för förespråkare av postmodern genusteori att minnas att till exempel begrepp som patriarkat, toxisk maskulinitet och gender fluidity är filosofisk-teoretiska begrepp och inte ostridbara sanningar. Märkväl: det är en lika filosofisk-teoretisk ståndpunkt att hävda att toxisk maskulinitet och gender fluidity inte existerar. Därför att de här är begrepp som skapats för att försöka förklara rent påvisbara sanningar i världen: till exempel att kvinnor förtjänar mindre än män och att män oftare begår våldsbrott än kvinnor, eller att vissa personer inte känner sig representerade i en strikt binär och statisk könsindelning.

När det gäller vetenskapliga artiklar inom vad man kunde kalla identitetsrelaterade discipliner, alltså sådana som undersöker verkligheten ur en viss identitetsmarkörs synvinklar, är fokuset på tolkningsföreträde en potentiell akilleshäl, vilket de nu aktuella bluffartiklarna tydligt visar. Flera av artiklarna är skrivna som autoetnografiska analyser – bland annat den uppmärksammade Mein Kampf-omskrivingen, som i praktiken är ett ideologiskt traktat med källhänvisningar inslängda på passande ställen. Även om de i sig till och med skulle vara vettiga texter, kan man med visst fog fråga sig om sådana artiklar alls hör hemma i en vetenskaplig tidskrift, eller om de snarare borde publiceras i opinionstidskrifter som Ny Tid. Med detta inte sagt att den autoetnografiska analysmetoden är vetenskapligt värdelös i sig, men man bör vara medveten om de uppenbara fallgroparna då man granskar en dylik artikel.

En av orsakerna till att de aktuella bluffartiklarna uppfattas som så roliga är att deras titlar och innehåll till ytan inte skiljer sig avsevärt från helt legitima vetenskapliga artiklar. Hundparksartikeln hänvisar bland annat till den fullt verkliga artikeln “Sex Differences in the Herding Styles of Working Sheepdogs and Their Handlers.”, medan Hooters-artikeln hänvisar till “Carnivorous heterotopias: Gender, nostalgia and hipsterness in the Copenhagen meat scene.” En kritisk läsare kan naturligtvis fråga sig vad dylik forskning ska ha för nytta. Men som filosofen Liam Kofi Bright, som själv forskat i vetenskapliga bedrägerier säger till Buzzfeed (som för övrigt skrivit en av de bästa artiklarna om den nu aktuella uppståndelsen), finns det ett intellektuellt värde i att kunna konstatera att också absurda slutsatser kan vara “sanna” ur ett rent teoretiskt perspektiv, eftersom det tvingar oss att granska världen ur nya synvinklar. Och här kommer vi in på en viktig diskussion, nämligen den om forskningens och vetenskapens, i förlängningen universitetens syfte. Ska endast sådan forskning som till exempel leder till resultat som går att omsätta i ekonomisk vinst eller tydlig praktisk nytta vara tillåten – enligt den modell som Sipiläregeringen förespråkar? Eller ska vi ha ett bildningsuniversitet som uppmanar till vildvuxen och överraskande forskning och som stimulerar debatt och reflektion?

Det som framför allt behövs är mindre polarisering i debatten kring genusfrågor och feminism. Mindre skrikande, fingerpekande och hånande. Mindre dogmatik och mer diskussion, och det gäller båda lägren. För postmodernt inställda feminister är det viktigt att minnas att postmodernismen är ämnad att bredda förståelsen och analysen av världen, inte att användas som dogmatiskt slagträ. Genusteorin sitter inte på alla svar och bara för att man är väl påläst på dylik betyder inte att man slentrianmässigt kan avfärda kritiska synpunkter med uppmaningen att “läsa genusteori” som om det skulle vara en patentlösning på allt. Genusteorin är en av många infallsvinklar som kan användas för att betrakta världen, och en mycket nyttig sådan, enligt min åsikt.

De feminister och genusteoretiker som låser sig i dogmatiska positioner gör gott i att lära sig av vänsterrörelsens historia. Det var till en ansenlig del fragmentaringen i till varandra ytterst aggressivt inställda grupper som vägrade ge avkall på dogmatiska teoretiska ståndpunkter som ledde till att vänsterrörelsen slet sig själv i stycken inifrån på 70- och 80-talet. Det fanns en motvilja till öppen ideologisk debatt, sårad ära på olika kanter och en oförlåtande atmosfär. Tyvärr syns mycket av samma mönster i dag i vissa delar av det som man brett kan kalla för den identitetspolitiska rörelsen. För att inte feminismen ska gå samma väg som vänstern gick på 90- och början av 00-talet, måste vissa knutar lösas upp både inom den feministiska rörelsen och till vissa delar i den feministiska rörelsens inställning till dem som i dag inte betraktar sig själva som “feminister”, vad man nu än lägger in i det begreppet. Detta skriver jag alltså som en som starkt identifierar mig själv som feminist och hoppas att feminismen går en ljus framtid till mötes.

För kritiker av postmodern feministisk teori är det viktigt att för det första minnas att inte alla feminister omfattar postmodernismen. Det är i dag tvärtom trendigt att skriva debattartiklar med rubriker som “varför jag inte längre kallar mig själv feminist” och i dem kritisera postmodernismen. Men måste man kasta ut barnet med badvattnet? Visst, att skriva “varför jag inte kallar mig själv postmodernist” är ju inte lika klickvänligt. Men diskussionen om postmodernismen och dess stundvisa upphöjande till dogma pågår också inom den feministiska rörelsen, och nidbilden av den dogmatiskt postmoderna feministen är inte alls så utbredd inom den feministiska rörelsen som vissa debattartiklar gärna vill påskina.

De nu publicerade artiklarna pekar på ett trovärdighetsproblem och en ideologisk slentrian inom den postmodernistiska genusforskningen. Men att som vissa debattörer hävda att det skedda visar att all feministisk teori är värdelös är inte bara intellektuellt slappt, det är rentav barnsligt, och skvallrar om just den typ av ideologiska skygglappar som artikelbluffen varnar för. Ska vi avfärda alla vetenskapsgrenar som tillåtit fraudulenta artiklar att slinka igenom peer review-filtret, så blir vi tvungna att lägga ner hela den akademiska världen. Dessutom är det inte heller ett antagande inom den postorderna humanistiska forskningen att en slutsats i en vetenskaplig artikel representerar en oemotsägbar sanning, utan snarare en utkristallisering av ett logiskt argument. Ingen baserar diskrimineringslagar på från en enskild autoetnografisk essä. Betydligt allvarligare är det då världens högst rankade medicinska tidskrift publicerar en förfalskad artikel om att vaccin orsakar autism. Trots det har väl ingen påstått att all medicinsk forskning är falsk.

Som filosofen och författaren William Eggington skriver i New York Times, är lösningen på den ibland slappa kvalitetsgranskningen inom den forskning som fokuserar på margineliserade folkgrupper inte att sluta göra forskning om marginaliserade folkgrupper, utan att vinnlägga oss om att de som utför forskningen inte själva blir marginaliserade. Genusforskning, liksom humaniora i allmänhet, ger föga utdelning i den form av innovationer som nyliberala ledare eller marknadskrafterna efterlyser, och således är det ofta de humanistiska ämnena som får bära den tyngsta bördan då universiteten tvingas skära ner – till exempel har framtiden för genusvetenskapen vid Åbo Akademi legat i vågskålen sedan 2012. Mindre resurser leder lätt till både snävare specialisering och sämre kvalitetskontroll. Och om ett ämne till exempel endast har en anställd, blir det föga tid över för bredare samarbeten. Specialiseringskravet, skriver Eggington, ligger också i det moderna antagandet att forskningen i humaniora borde struktureras på samma sätt som den inom naturvetenskaperna, och att en forskning som inte kan ge klara och entydiga slutsatser som går att kvantifieras är värdelös. Igen: om man alltså vill ge postmodernistisk forskning ostridbart sanningsanspråk, så är man ute på hal is, vare sig man stöder eller motsätter sig disciplinen. Om vi däremot använder den för att bredda vår uppfattning om världen och människan, och tar dess slutsatser i beaktande då vi fattar beslut om samhället, kan vi arbeta för en mer inkluderande och rättvis värld, eftersom varje människas röst är värdefull.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Läs mer:
– Här redogör de tre författarna för projektet på Areo Magazine, där ev dem är chefredaktör.
– Här finns alla 20 artiklar på Google Drive.