Vi kan lära oss av Popedas regnbågar

av Li Andersson

Under det första veckoslutet i september råkade jag befinna mig i Tammerfors samtidigt som det finska rockbandet Popeda höll sin avslutningskonsert. Cirka 30 000 besökare hade samlats på Ratinastadion i Tammerfors för att ta farväl av bandet som är ikoniskt i Finland. Tammerfors var fullt av äldre kvinnor och män i Popeda-skjortor, skinnjackor och hattar, terrasserna var fulla av ölstop.

Stämningen i Tammerfors passade bra ihop med det allmänna intryck jag har av Popeda, det är väldigt traditionell finsk ”äijämeno”: öl, rock och korv för hela slanten liksom. Därför blev jag väldigt glad när jag såg bilder från konserten, bandet hade bland annat en stor regnbågsfärgad knytnäve med texten ”Tom” ovanför som bakgrundsbild.

Regnbågen är inget nytt inslag på Popedas spelningar, år 2018 hade de under sin turné en bakgrundsbanderoll med texten ”My Little Popeda”, bilder av regnbågar och musikerna avbildade som ponny-hästar. I samband med turnén sade sångaren Pate Mustajärvi i en intervju att regnbågen är ett avsiktligt direkt ställningstagande och att eftersom vi alla bara är människor, ska alla ha samma rättigheter. Mustajärvi fortsatte sin intervju med att säga: ”Vi är så äijä, att regnbågar, kärlek eller ponnyteckningar inte på något sätt påverkar hur macho vi är”.

Jag har tänkt mycket på Popeda och regnbågar sedan riksdagsvalet. I juni publicerade forskare vid Åbo Akademi en rapport om väljarbeteende, där de lyfte upp att av männen i åldersklasserna 18–64 röstade 33 procent på Sannfinländarna. Nästan tre fjärdedelar av Sannfinländarnas röster kom från manliga väljare. Rapporten betonar att kön, ålder och utbildning starkt påverkar partival. Bland kvinnorna dominerar SDP, De Gröna och Vänsterförbundet. I ett personvalsystem som det vi har i Finland syns detta även i riksdagsledamöternas könsfördelning. I den gröna riksdagsgruppen är tre ledamöter av 13 män. I vänsterförbundets riksdagsgrupp är två ledamöter av 11 män.

Från fackligt håll vittnas det om att medlemskap i facket sjunker snabbast inom de traditionellt mansdominerade privata branscherna. För den fackliga organiseringen är därför de kvinnodominerade branscherna inom den offentliga sektorn mycket viktiga. I dem är man fortfarande fackligt ansluten i hög grad.

Att männen flyr både från den politiska vänstern och från fackförbunden är en enorm politisk utmaning för vänstern. Den feministiska rörelsen har alltid sagt att representation spelar roll, och har därför i årtionden arbetat för en jämnare könsfördelning och för att underrepresenterade minoritetsgrupper ska få mer makt. Men representation spelar även roll för män, och faran för vänstern ligger i att vi redan nu har allt färre manliga representanter som i offentligheten kan tala för jämlikhet och solidaritet samt mot inkomstklyftor och klimatutsläpp.

Att gapet mellan kvinnor och män i fråga om värderingar och politiska åsikter tycks breddas mer och mer tycker jag är ett tecken på att partier som Sannfinländarna alldeles för starkt lyckas påverka de allmänna samhälleliga uppfattningarna om manlighet, och att mansrollen blir allt snävare. Faran är att många börjar tänka och bete sig som de förväntar sig att de ”borde”, och att mansrollen blir allt mer fientlig mot den jämlikhet som vänstern representerar. Flera före detta manliga riksdagsledamöter inom vänsterförbundet har talat med mig om hur de under sina karriärer märkt hur värderingarna hårdnat, plötsligt är det inte arbetsgivarsidan eller de rika kapitalisterna som duunaremännen hyser agg mot, utan invandrare, rödgröna feminister och miljörörelsen.

Det finns en stor risk att samma politiska höger som försöker omstöpa ”duunaren” till en person som bryr sig mer om sin bil än om naturen, mer om vargjakt än arbetsvillkor, som ser ner på allt från humanistiska vetenskaper till vegetarianism, även lyckas omskriva den finländska arbetarrörelsen och vänsterns historia till något den aldrig egentligen varit. Fastän det så klart alltid funnits spänningar och olika områden som betonats inom ett parti, har det ”gröna” aldrig varit främmande för Vänsterförbundet, läs till exempel partiets första politiska program. Internationell solidaritet har också alltid varit en del av vänsterns värderingar.

Jag kommer alltid att komma ihåg det allra första möte som jag som ung studerande deltog på inom Vänsterförbundet i Åbo. Det var år 2008, året då Sannfinländarna slog igenom ordentligt i kommunalvalet. En äldre man steg upp på mötet och sa att han blir så arg varje gång han öppnar tidningen och läser att arbetarna är rasister, när han arbetar på Åbos mest internationella arbetsplats, varvet, och där umgås med människor från hela världen varje dag.

Därför är det viktigt att vi inte förlorar kampen om männen och mansrollen. Kvinnorörelsen har gjort ett ofantligt stort och krävande arbete i årtionden för att bredda kvinnorollen, för ökad representation, för att bryta könsnormerna. Nu måste männen inom vänstern och facket höja sina röster för att arbeta för en bredare, mer nyanserad och mindre normativ mansbild. Pate Mustajärvi har redan hjälpt oss en bit på vägen.

Foto: Wikimedia commons

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.