Nike ZoomX Invincible Run

av Julia Knežević

När jag första veckan i år låg däckad med Covid-19, som jag lyckats dra på mig under en vistelse i Schweiz under julen, tröstade jag mig inte med choklad eller vin, för jag förlorade mitt smak- och luktsinne, utan min tröst i nöden var Harper’s Bazaar! Så syndigt lustfyllt!
När jag under nyårshelgen mådde som värst (min stackars dotter fick fira sin 14-årsdag på Nyårsafton med en gammal Knorrs ”Mexican soup” till middag, medan det bjöds på hummer på festen dit vi var inbjudna), beslöt jag att acceptera hjälp. Följande dag hämtade min syster en kasse mat (frukter, fish and chips, sliskiga nudlar etc), en födelsedagspresent åt Meine Tochter, och en påse med goodies, bestående av näsdukar, ingefära-shots, myssockor och Harper’s Bazaar!

På soffan fascinerades jag av det snygga fotot. Galet vackra människor, Lady Gaga med Dom Pérignon, vackra prylar, väskor, djärva snitt. För att inte tala om smycken och klockor. I slutet av november besökte jag med en god vän Björn Weckströms utställning på Didrichsens museum, beundrade Prinsessan Leias halsband, ”Planetoid Valleys”. Halsbandet går att köpa på Kalevalan koru för 2 760 euro. I Harper’s Bazaar ser jag ett mycket simplare halsband av Giorgio Armani för 15 000 pund. Örhängen av Armani för 7 350 pund. WTF! En något annorlunda bazar än ”2 för 3” i Glitter i Forum.
Men människan är som känt ett underligt djur. ”SHINING BRIGHT. CELEBRATING THE STARS OF 2021.” Ett dussin kvinnor fick varsitt uppslag som ”Woman of the Year”. Dame Joan Collins, aktuell med sina memoarer My Unapologetic Diaries, var en av dem. De yngre generationerna kanske inte kommer ihåg henne som Alexis Carrington från 1980-talsserien The Dynasty. Joan Collins, ännu idag glamorös och vacker som fan, trots sina 88 år. Men jag misstänker att väldigt få ens på 1980-talet visste hur hon såg ut au naturel.
På tal om Hollywood: ”Its star has faded”…”There’s also the shadow cast by the crimes of Harvey Weinstein and others, the fact that it was, for many young actresses, a place of fear and trauma, rather than a dream factory.”…”It was just how it was.”…”We’re social animals and we want to be able to say to each other, ’Wow, you look great in that dress.’ But you can’t do that anymore. You can’t compliment a woman on her hair and make-up.”

It was just how it was, konstaterar Collins, utan att lipa eller göra sig till ett offer, eller att för den delen förringa metoo. Hon visste att hon levat sitt liv ”in a man’s world”, men har brytt sig fan om det. Bara kört på. Här gör min egen mamma entre, som skulle ha fyllt 81 i augusti om hon inte 26 år tidigare gått bort i en aggressiv cancer. Jag var då 18.
Min mamma visste också att hon levde ”in a man’s world”. När hon studerade till läkare (som enda kvinnan i sin klass) vid University of Perth på 1960-talet, bad hennes professor henne kallt att gå hem och byta sina byxor till en kjol. Hon vägrade. Nästa dag återvände hon till universitetet i byxor. Liksom nästa dag. Och nästa. Hon studerade på stipendium (född in the Outback, Wiluna, hon hade skinn på näsan) och professorn som gillade unga damer i kjol såg sig till slut tvungen att ge upp. Om jag minns rätt bar min mamma kjolar först efter att hon fyllt fyrtiofem, ”When the hurlyburly’s done, When the battle’s lost and won”. (Macbeth, Shakespeare).
På ett ganska barskt sätt lärde min mamma mina systrar och mig att acceptera att vi lever ”in a man’s world”, och att ”act accordingly.” Gå inte ut i natten i skor du inte kan springa med. Håll dina ögon öppna, klä dig med självrespekt, snyggt, elegant, men inte som en karamell för äckliga män att utnyttja i någon domstol, för då är det för sent att lipa.

En attityd som påminner mig om Camille Paglias resonemang i Sexual Personae (2001). Det blir i sommar 17 år sedan jag läste tegelstenen. Men det jag tydligt och bäst minns är följande jämförelse: Om du på skoj lämnar din plånbok på en bänk i Central Park och tar en liten runda för att se på miniatyrbåtarna i sjön, så får du tyvärr skylla dig själv att plånboken är försvunnen när du återvänder till din bänk. Det finns alltid tjuvar i närheten. Om en dam går ut i natten med Manolo Blahnik spikklackar och obefintlig kroppsbeklädnad och tio Cosmopolitan cocktails i blodomloppet, bör damen åtminstone fråga sig själv om hon agerat smart, efter obehagligt faktum.
Självklart agerar tjuven moraliskt förkastligt i knyckandet av plånboken. Ännu mer moraliskt förkastligt agerar en man, eller ännu värre män, som våldtar damen iförd Blahniks och Cosmopolitans. Men människan är ett oberäkneligt djur. Du kan aldrig veta om den okända charmören framför dig är din vän eller fiende.
Jag är medveten om att denna repetition gör feminister furiösa. Men då utgår feministen ifrån att människan enbart har fri-och rättigheter. Min poäng är att varje människa, kvinna som man som icke-binär, också alltid har ett ansvar. För sig själv.

Kanske aningen Corona-dimma här! Jag kom igång med kolumnen när jag blev så inspirerad av Joan Collins i Harper’s Bazaar! Jag skrev en kommentar åt mig själv på en post-it lapp: ”Kvinnor som inte tar emot skit är så sa**ns inspirerande!”
Jag har en genuin respekt för metoo. Men jag föraktar de kvinnor som på Facebook hashtaggat metoo med förklaringen att någon ”dum” arbetare visslat åt henne på gatan.
För jag har mig veterligen tre kvinnor i min krets som blivit våldsamt våldtagna. Ingen, ingen, ingen av dem gjorde reklam för det via metoo. Såren är djupare än så. Det är därför jag hade så svårt med medelklasskvinnor som krampaktigt verkade hitta på otäcka situationer med män. Fan, kan nog inte säga annat än att ”Elämä on”. I den bemärkelsen var metoo ett skämt. ”Huj, män visslar!”
Eller enklast: Som min mamma sa, ”don’t let anyone ever mess with you! You speak over immediately, and take two steps back, and then you run! You run for your life.”

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.