Fallet Kyander: Hur klåpigt får ett museum bete sig? 

av Janne Wass

Fallet Kyander vs. Amos Rex väcker frågor om museet, och Konstsamfundet, som arbetsgivare. Hur kan ett stort museums personalskydd vara så uselt att den som anklagas för diskriminering självmant avgår på grund av dålig arbetsatmosfär utan att museet ens har behandlat fallet? Amos Rex verkar först ha viftat bort diskrimineringsanklagelserna, sedan sopat samarbetssvårigheterna under mattan och stuckit huvudet i sanden. 

“Vi bråkar för lite i Finland” skrev Ny Tids kolumnist, konsthistorikern, kritikern och kuratorn Pontus Kyander i en Ny Tid-kolumn i augusti 2021. Nå, nu bråkar vi, men det var kanske inte så här Kyander hade tänkt sig, då han själv blivit centralfigur i bråket. 

Arbetet med förverkligandet av den nyss öppnade utställningen Underjorden på Amos Rex i Helsingfors har uppenbarligen varit kantat av samarbetssvårigheter. Att det fanns problem som puttrade under ytan redogjorde Kyander själv för i kolumner i Ny Tid i november 2021, under rubriken “Köns(o)balansen på museerna” och i januari 2022 under rubriken “Kränkthetskulturen biter sig själv i svansen”. Kyander redogör i dem, från sitt personliga perspektiv, för ett par incidenter som han anser väckt ont blod bland vissa av personalens anställda. 

Dels ska Kyander under ett onlinemöte ha kommenterat att han var den enda mannen närvarande på mötet, utan att han uppmärksammat det faktum att han inte haft någon kunskap om huruvida de övriga deltagarna definierade sig själva som män, kvinnor, icke-binära eller något annat. Detta ska ha gett upphov till en anmälan till Amos Rex ledning om opassande beteende. 

Vidare ska Kyander, igen enligt egen utsago, ha protesterat mot vad han uppfattade som “en våldsam könsobalans” i konstvärlden och han “föreslog till och med att vi skulle kunna välja en manlig illustratör för ett uppdrag, för att lätta upp obalansen”. 

I sin kolumn i januari meddelade Kyander att han sagt upp sig från sitt jobb som kurator för utställningen Underjorden på grund av en allt mer infekterad arbetskultur, som enligt honom bottnade i anmälan mot honom, och i “kränkthetskultur” och “nanoaktivism”. Han skriver: “Jag blev mer och mer frustrerad, och min ilska riktades både utåt och inåt. […] Det som inte ens var en fjäder i begynnelsen fick växa till en riktig monsterhöna i mitt inre.” Texten fortsätter senare: “När jag märkte att resonemangen om helt andra saker nu färgades av andras ilska mot mig, bestämde jag mig för att lämna uppdraget. Alla 60 konstnärerna var valda, avtal skrivna, ett hundratal verk fördelade i sektioner och rum. Det gick att gå, och jag gick.”

Och vid detta hade det antagligen blivit, om inte Amos Rex valt att, enligt Kyander, förringa hans medverkan i utställningen. Enligt ett brev som Kyander skickat till Amos Rex styrelse efter pressvisningen 1.4, som Ny Tid fått ta del av, omnämndes han i Amos Rex första pressmeddelande om utställningen inte som kurator, trots att det enligt hans avtal med Amos Rex ska nämnas att utställningen har två kuratorer, Kyander och museianställda Anastasia Isakova. Isakova omnämndes enligt brevet som kurator, och Kyander som “upphovsman till konceptet”. I brevet låter Kyander förstå att allt från koncept till vilka konstnärer och vilka verk som skulle vara en del av utställningen i huvudsak var Kyanders egna idéer, samt att hur och var de skulle ställas ut planerade av honom i samarbete med arkitekten Linda Bergroth och Isakova. “När jag i ilskan över anonymt bakdantande på Amos Rex valde att lämna det aktiva samarbetet var den rumsliga planeringen av utställningen i allt väsentligt färdig”, skriver Kyander. 

Här är det lite oklart vad som egentligen skett. Då jag gräver i Ny Tids e-post, hittar jag ett pressmeddelande från Amos Rex där det står att “Utställningens curatorer är Anastasia Isakova och upphovsmannen till utställningskonceptet, Pontus Kyander”. Ja, formuleringen är klumpig och kan lätt missförstås, men det står klart och tydligt “curatorer” i plural. Enligt Kyanders påstående ska formuleringen i hast ha ändrats för att inkludera honom som kurator efter pressvisningen 1.4, men pressmeddelandet är skickat som en pdf-bilaga 22.3, alltså en vecka före pressvisningen

Luddigt värre blir det av att både Kyander och kulturjournalister som Ny Tid kontaktar svär på att de sett en version av pressmeddelandet där Kyander inte omnämns som kurator. Ingen hittar ändå någon kopia av detta eventuella pressmeddelande. När jag kontaktar Kyander uppger han ändå att det är möjligt att han i ilskan läste slarvigt. Hursomhelst står det i Kyanders kontrakt att han som huvudsaklig kurator bör nämnas först i alla sammanhang där kuratorerna omnämns, och Isakovas namn efteråt – så åtminstone på den punkten har Amos Rex gjort sig skyldigt till kontraktsbrott – må vara att man kan tycka att det är en petitess. 

Enligt Kyander var det egentliga orsaken till hans vredesutbrott ändå inte pressmeddelandet, utan det sätt på vilket han behandlades på pressvisningen 1.4. Han uppger att han avråddes från att delta i pressvisningen, och då han ändå dök upp försökte museets personal (utställningschefen Jan Förster) handgripligen hindra honom från att tala till den samlade publiken, och uppmanade honom att ställa sig längst bak i salen. 

I bakgrunden ligger anklagelser om att Kyander tilltalat sina yngre, kvinnliga medarbetare på ett diskriminerande sätt och ifrågasatt deras kompetens. Kyander har alltså själv gett sin version av händelserna i kolumner i Ny Tid. Amos Rex har dock varit med sparsmakat med sin version. I ett brev från museichef Kai Kartio till konstnärerna som deltagit i utställningen, som Ny Tid har haft tillgång till, skriver Kartio: “Kyander has spoken in a very discriminatory manner towards his younger female colleagues during the work process, and questioned their competence and skills.” Kyander, för sin del, bestrider dessa anklagelser, och uppger att om han någonsin ifrågasatt sina kollegers kompetens, så har det åtminstone inte berott på deras kön. 

När Ny Tid kontaktar Kai Kartio för en förklaring om vad det är som Kyander egentligen anklagas för, hänvisar Kartio själv till Kyanders kolumner i Ny Tid. Det här får man alltså tolka som att inget mer graverande inträffat än det som Kyander beskriver ovan i denna text. Kartio tillägger: “Det som Kyander kan anse vara harmlösa observationer kan vara nog så kränkande för en ung kollega.”

I en intervju för Ilta-Sanomat (i en artikel som för övrigt får en del om bakfoten) säger Kartio ändå att själva kolumnen i Ny Tid i november ska ha varit ett av problemen, dels för att Kyander ska ha skickat den till hela teamet, ”liksom som till kännedom om att han anser att det arbetar för många kvinnor på museerna”. Enligt Kartio ska Kyander efter kolumnens publicering också ha skrivit och tilltalat flera av de anställda i en nedsättande ton.

Samtidigt skickar Kyander själv ett långt genmäle till HBL, som också Ny Tid får ta del av, där han skriver att han i november då problemen började själv upprepade gånger kontaktade Amos Rex ledning och föreslog att anklagelserna mot honom skulle redas ut, och att museet skulle sätta sig ner med de berörda och behandla problemen med arbetsklimatet. Enligt Kyander ska ändå museiledningen ha vägrat, och utställningschefen Jan Förster ska ha meddelat att de lägger locket på tills utställningen öppnat i april. Samma Förster, alltså, som senare försökte hindra Kyander från att delta i pressvisningen. 

Utan att ha varit en fluga i taket på Amos Rex är det omöjligt att avgöra hur väl grundade anklagelserna mot Kyander om diskriminerande beteende är. Uppenbart är att Kyander åtminstone varit mindre finkänslig i sin kommunikation med museets yngre, kvinnliga medarbetare än vad som varit comme il faut. Hur och i vilken ton till exempel en kommentar om könsbalans på en institution framförs kan ha väldigt stor betydelse för om den uppfattas som konstruktiv kritik eller som rentav misogyn. Skickar man en kolumn där man klagar på manlig representation i museivärlden till en arbetsgrupp huvudsakligen bestående av kvinnor, får man kanske förbereda sig på att man uppfattas som manschauvinistisk. På den punkten måste man ge Kartio rätt: även om Kyander i sig inte menat nedvärdera sina kvinnliga eller icke-binära medarbetare, kan hans kommentarer beroende på hur de formulerats och framförts ha framstått som förringande och opassande. Kyander själv hävdar att han aldrig haft problem med att samarbeta med kvinnor, eller hyser några som helst sexistiska uppfattningar om kvinnors kompetens. Huruvida det stämmer vet förstås bara Kyander själv. Uppenbarligen verkar ändå flertalet unga kvinnor på Amos Rex ha haft svårigheter att samarbeta med Kyander, av en eller annan orsak, och här har måhända Kyander skäl att rannsaka sig själv. 

Den stora frågan som här öppnar sig här är ändå: Varför tog inte Amos Rex itu med det uppenbart dåliga arbetsklimatet under arbetet med utställningen? Om det verkligen är så ställt att problemen bottnar i de två incidenter som Kyander beskriver, som – handen på hjärtat – inte kan anses vara särdeles graverande, så har Amos Rex krishantering fallerat fullständigt. Enligt Kyander har Amos Rex ledning kontinuerligt vägrat ta upp problemen inom arbetsgemenskapen till behandling – först viftat bort dem och sedan sopat dem under mattan. Detta trots att Kyander enligt egen utsago upprepade gånger begärt att få ärendet utrett och luften rensad. Hur är det möjligt att det på en institution av Amos Rex art och storlek gått så långt att den som anklagas för diskriminering självmant väljer att säga upp sig eftersom institutionens ledning har vägrat utreda eller behandla anklagelserna? Fallet har liksom inte bara vridit sig 360 utan närmare 540 grader runt sitt eget huvud. 

Det är svårt att ta ställning till om Kyander verkligen i något skede av presentationen av utställningen har “fråntagits” sin titel som kurator. Trots “säkra” minnesbilder tycks det inte finnas några konkreta bevis på att Amos Rex verkligen skulle ha skickat ut ett pressmeddelande där Kyander inte skulle ha presenterats som kurator – må vara att Isakova nämndes först i pressmeddelandet, tvärtemot vad kontraktet stipulerat, och må vara att det nog är uppenbart att Kyander “städats bort” i all kommunikation med pressen. Lika svårt är det, som sagt, att avgöra till vilken grad Kyanders beteende varit opassande – Kyanders egen beskrivning av händelseförloppet är det enda som erbjudits allmänheten, och det verkar inte som om Amos Rex ledning skulle ha något att lägga till det. 

Det som däremot är alldeles klart är att Amos Rex från första början gjort allt fel. Institutioner av detta slag ska ha en handlingsplan för att ta itu med diskriminering och samarbetssvårigheter. Fallet Kyander väcker frågan om Amos Rex alls har en sådan, och vilket innehållet i den planen är. Knappast står det: “ta itu med problemen efter pressvisningen”, som uppenbarligen var den plan som förverkligades. Av allt att döma handlade det här om problem som relativt lätt skulle ha kunnat undvikas om museets ledning hade agerat handlingskraftigt och snabbt, gett Kyander tillfällle att höra de anklagelser som riktats mot honom samt getts tillfälle att förklara sig och be om ursäkt. Samtidigt hade Kyander kunnat tillrättavisas om sitt beteende och getts riktlinjer för sitt framtida språkbruk i arbetsgemenskapen. Att det nu blev uppsägning, utfrysning, raserade vänskapsförhållanden, möjligt kontraktsbrott och tråkiga rubriker kring en av museets storsatsningar är helt och hållet museets eget fel. Så här fumligt får helt enkelt inte ett av landets ledande konstmuseer hantera personalfrågor. 

Visst väcks misstanken om att Amos Rex ledning medvetet har undvikit att ta i arbetsplatskonflikten ens med tång, av rädsla för att äventyra hela utställningen. Vad säger då detta om Konstsamfundet och Amos Rex som arbetsgivare?

KORR 20.4: I en tidigare version av artikeln stod det att det i HBL:s recension av utställningen inte nämndes att Kyander var kurator, vilket inte stämmer. Däremot nämndes saken inte i HBL:s tidigare förhandsartikel om utställningen. 

 

Lämna en kommentar