Köns(o)balansen på museerna

av Pontus Kyander

Det var ett Zoom- eller Teams- eller Meets-möte, ett av dessa som blivit ett måste för alla som i organiserad form gör något tillsammans med andra människor numera. Jag är förskonad, eftersom jag interagerar så lite som det nånsin går med andra. Umgänge är överskattat, också på nätet. Det låter kanske arrogant, men tillkortakommandet är mitt eget. Det känns som att jag har allt mindre att bidra med, allt mindre är en del av ”diskursen”. Ändå pladdrar munnen, orden far som svalor som vägrar återvända till boet.

Bildligt med andan i halsen anländer jag sist av alla till det digitala mötet. Jag klickar in mig, och där är de. De andra. Återigen rycker jag instinktivt till. Det är en så homogen klunga med ansikten på skärmen. Just den här gången är det extra homogent: de är alla ljushyllta européer, nästan alla från Finland. Det är inget konstigt med det, i Finland. Inte är det heller så märkligt att alla hör till den vida kulturbärande medelklassen. Så är det att arbeta med konst, och jag är en del av denna kast, vare sig jag vill eller inte. 

Men det som slog mig – för vilken gång i ordningen vet jag inte – var en annan sak. De var alla kvinnor. Inte en enda man – utom jag som kom sist in och faktiskt inte är en anställd medarbetare på denna institution. Missförstå mig inte: jag tycker om att arbeta med kvinnor, nästan överallt där jag arbetat har mina bästa samarbetspartners, kollegor och chefer varit kvinnor. Men det är just det. Min värld är en värld där kvinnor totalt dominerar numerärt, i varje fall i det breda mellanskiktet, men också i tilltagande grad på chefsstolarna. Det handlar om konstinstitutioner – museer, konsthallar och sådant. 

Men vad är det för fel på att kvinnor tar sig fram, tar plats? Inget alls, men jag har vuxit upp med ett jämlikhetsideal i Sverige på 1970- 0ch 80-talen, där det var en poäng att sträva efter könsbalans: balans i inkomst, balans i representation, balans i familjelivet. Lika villkor, samma krav, samma lön, lika rätt (och skyldigheter) gentemot barnen. Jag jobbade en del inom vården, samtalet där handlade om att skapa bättre villkor och därtill få fler män att söka sig till vårdyrkena på sjukhusgolven. På universitetet talade vi om att få in fler kvinnor på professorsstolarna, inte bara de eviga kvinnliga amanuenserna och docenterna som slavade vid diabildsapparaterna. 

Men varför talar vi inte om att det behövs fler män på konstmuseerna och konsthallarna? På sådana ställen cementeras könsskillnaderna genom att snickare och andra tekniker (som står långt ner i rangordningen) i första hand är män. Det förekommer att män är chefer, men däremellan tenderar kvinnor att ockupera rollerna som pedagoger, administratörer och kuratorer. Det gäller allt mer i hela Norden och den anglosaxiska världen. Jag har ingen översikt över tyska och franska museer, men när jag kommunicerar med dem som utställningsmakare är det nästan undantagslöst med kvinnor jag utbyter mail.

Jag bryr mig egentligen inte ett dugg om att ha manligt sällskap på jobbet. Allmänt sett är kulturmän tristare än kulturkvinnor, åtminstone i museivärlden. Men jag undrar vad det betyder i förlängningen, i publikarbetet, i sättet att arbeta med konst, helt enkelt med institutionernas perspektiv om männen i allt högre grad är frånvarande. Mångfaldsperspektiven tar allt mer plats i samtalen kring verksamheterna, och det med rätta. Museerna är för alla, och borde vara det inifrån och ut. Ändå framstår det som löjligt att påpeka ett sådant enkelt faktum: att jag återigen är den ende mannen på mötet. 

För det var vad jag gjorde, spontant och ogenomtänkt. Mötet fortsatte utan att frågan egentligen berördes annat än med något enstaka snett leende, men efteråt fick jag höra att en av mötesdeltagarna hade blivit mycket upprörd. Hur kunde jag anta att jag var den ende som identifierade sig som man!?

Jo, jag förstår. Könsidentitet är något personligt och något som envar måste förhålla sig till efter sina egna förutsättningar. Det finns många som vill undvika att skuffas in i ett könsrollsbås, eller alls ett kön, och med all rätt vill kallas hen. Andra är hemma i en annan könsidentitet än den kropp de fötts i. Det respekterar jag. 

Men inte ska väl dessa frågor kring könsidentitet jaga undan fundamentala frågor som att ”män” och ”kvinnor” ska ha lika lön, lika rättigheter, samma skyldigheter och i den bästa av världar samma representation på en arbetsplats? Jag borde formulerat mig med all den politiska varsamhet som ämnet numera kräver. Men det var en väldigt enkel och grundläggande observation: varför var jag den ende i en kropp som min egen, inte bara på detta möte utan på nästan varje möte som jag haft i den digitala världen under pandemin – och innan dess i verkligheten?

Ett lyxproblem tycker kanske du, när kvinnor i århundraden har marginaliserats och osynliggjorts, och efter hand som de fått en plats i arbetslivet hänvisats till bestämda yrken och utestängts från andra. Jo, det är ett problem i den mer priviligierade änden av obalanser. Men ändå: hurdana museer och konsthallar får vi när redan majoriteten av publiken är kvinnor om denna obalans förstärks ytterligare innanför institutionens egna väggar? Vi behöver museer och konsthallar som riktar sig till många: kvinnor, män, unga, gamla, högutbildade och lågutbildade, härfödda och därfödda  – och alla däremellan. I synnerhet måste verksamheterna sträva efter att nå ut till dem som inte hittar dit trots att de förmodligen hade haft alla förutsättningar till ett meningsfullt utbyte med konst om de bara fått chansen. Men i så fall måste detta ”alla” inte bara handla om att få in minoriteterna i dessa medelklassyrken, utan också om att åter locka män – inte minst män med minoritetsperspektiv – till dessa estetiska och humanistiska yrken.

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.