Kränkthetskulturen biter sig själv i svansen

av Pontus Kyander

Ibland vill vi människor ungefär detsamma, står på samma sida på de imaginära barrikaderna, fast vi slåss – och stupar – inbördes över små semantiska nyanser. Men så är det också enklare att vara ”aktivist” bara bland de allra närmaste, istället för i den större offentligheten. Ska vi kalla det ”nanoaktivism”, eller ska vi kalla det en terror om obetydligheter riktad mot den närmaste kretsen kollegor eller arbetskamrater?

Häromdagen klev jag av ett drömuppdrag. Jag gör konstutställningar, och för ett stort museum i Finland har jag fått möjligheten att göra en internationell utställning om underjorden, i samtidskonst och historiskt. Jättelika ytor, en generös budget, en stor stab på kontoret av mest unga kvinnor som gör sitt yttersta, duktiga manliga tekniker på golvet.

Det var vad jag skrev om tidigare i Ny Tid, att konstinstitutionerna ofta har en våldsam obalans mellan könen. Jag dristade mig till att nämna detta på våra arbetsmöten, inte en gång utan två. Jag föreslog till och med att vi skulle kunna välja en manlig illustratör för ett uppdrag, för att lätta upp obalansen.

Men när jag sa ”män och kvinnor”, glömde jag nämna ”icke-binära”, det vill säga personer som inte identifierar sig med ett bestämt kön. Jag har förståelse för den problematiken, jag har till och med gjort en stor utställning kring flytande könsgränser och hur kön kan skapas både socialt och genom att bryta de sociala normerna.

Men i dagligt tal om jämlikhet mellan könen kan det hända att en nyans oavsiktligt faller bort. Det kan enkelt rättas till genom att någon som ser sig förorättad säger till: ”hördu, glömmer du inte att det finns mer än två kön? – Jovisst, du har rätt, män, kvinnor och ickebinära. Men min poäng var att i den här miljön är nästan ingen annan än jag född i en sådan kropp som min, och socialt kategoriserad som man”.

Det blir komplicerat om alla diskussioner ska ske samtidigt, både den om konventionell könsjämlikhet (sådan den fortfarande beskrivs och hanteras av myndigheter, massmedia och folk i allmänhet) och en viktig diskussion om rätten att själv bestämma sitt kön, eller låta bli. Eller borde det vara samma resonemang? Kanske det. Men resonerar gör vi inte, om vi inte talar med varandra.

Istället gick en anonym anmälan pilsnabbt till ledningen. Såvitt jag vet tonades det ner och avfärdades som irrelevant, vilket var en rimlig bedömning. Men ingen talade direkt till mig om saken, det kom ryktesvägen. Ingen tog heller min stigande ilska och frustration på allvar. Det gnagde och gnagde, jag mötte anmälaren på möten, försökte ta upp saken, men det var helt blankt. Vadå? Jag? Vet inget.

Jag blev mer och mer frustrerad, och min ilska riktades både utåt och inåt. På många arbetsplatser i kultursektorn har institutionsledningar varken träning i eller medvetenhet om hur konflikter undviks eller hejdas innan de briserar som varbölder. Det som inte ens var en fjäder i begynnelsen fick växa till en riktig monsterhöna i mitt inre.

I en kultur av anonyma anmälningar vet inte den anmälda vem som är vän eller fiende längre. Jag blev ordentligt ovän med en kär nära kollega. När jag märkte att resonemangen om helt andra saker nu färgades av andras ilska mot mig, bestämde jag mig för att lämna uppdraget. Alla 60 konstnärerna var valda, avtal skrivna, ett hundratal verk fördelade i sektioner och rum. Det gick att gå, och jag gick.

Det talas alldeles för mycket om ”cancel culture” idag, ordet har blivit ett slagträ från högern mot vänstern, och jag vill helst inte hamna på just det åkflaket. Men lever vi inte i en ny tid av skenhelighet och hyckleri, av moralism och intellektuell intolerans som går över hela fältet? Kan man inte säga att vi som kämpar för minoriteter, jämlikhet och mänskliga rättigheter i ord och handlingar också har ett ansvar att just värna om det öppna samtalet? Att lyssna på argument, att se till vad andra menar, inte om de snubblar på ett pronomen eller glömmer en nyans?

Den verkliga intoleransen – och då talar vi om sexism, rasism, förakt för demokratin – finns förmodligen inte innanför väggarna av ett finländskt konstmuseum, där alla i en homogen arbetsgemenskap strävar efter att ha ungefär samma åsikter om det mesta. Den finns i ett samhälle utanför museiväggarna, där råa tillmälen och övergrepp är del av en politisk vardag och en del av verkligheten på gatan, i hemmen och på nätet.

Men ”nanoaktivismen” är enklare. Den utövas från en skrivbordsstol, i korridorerna, viskande och småpratande, inte direkt till den berörda utan i en helt egen komfortzon där man inte behöver ta något ansvar. Vadå, jag? Har jag sagt något? (Men om du inte vaktar din tunga anmäler jag dig igen, och igen, och igen). Nanoaktivisten ser till att alla är på hens sida, för den som inte är det kan råka riktigt illa ut.

Det handlar inte, borde inte handla, om att byta sida. Inte om man i allt väsentligt redan står på samma sida. Men kränkthetskulturen fungerar genom att fjädrar blir till hönor, spikar blir soppa, och verkliga vänner förvandlas till inbillade fiender. I botten finns en helt gammaldags skenhelighet – danskarna skulle säga ”med en røvfuld af selvretfærdighed”. Man kan även säga, att i de lättkränktas rike är rättshaveristen kung. Då blev jag en vinnare till slut, tänker jag med ett sting av bitterhet.

Illustration: Otto Donner

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.