Femininitet är en vådlig balansgång

av Henna Johansdotter

Du beter dig som en tjej. Ett hån för en kille och en affirmation för oss tjejer när vi växte upp. Bra, vi klarade det. Vi visade att vi accepterar vår plats och slipper bli utpekade som annorlunda.

Kvinnor uppmuntras redan som små flickor att sitta stilla och bete sig fint. Flickor är snällare, mer omtyckta av lärarna. En flicka som pratar högt i klassrummet beskrivs som besvärlig men för pojkarna anses det naturligt att vara lite stökiga. Det feminina är en bur men samtidigt en livlina, ett hot mot det maskulina och ändå på något vis svagare än det tidigare nämnda.

I tonåren blir kampen med femininitet svår. Vi ska vara attraktiva i killars ögon, vi ska lägga tid på vårt utseende – men inte för mycket tid, då blir vi fåfänga, dumma bimbos. Ett övertramp eller undertramp kan bestämma vem vi är.

Under min högstadietid var modet för de populära flickorna att fluffa upp hårrötterna och bära tighta toppar som avslöjade överkanten på behån. Som vi skrattade åt dessa tjejer. Vi kallade dem för slampor och värre. Innerst inne var vi väl avundsjuka.

Det är den värsta saken om femininitet jag kommit att inse som vuxen – hur vi uppmuntrades att jaga den, men samtidigt rynka på näsan. Håna andra kvinnor som uttryckte sin femininitet och sexualitet. Att kvinnohat var inlärt även hos oss själva tyckte jag lät löjligt. Nu förstår jag vad de menade.

I vuxenlivet blir balansbrädet ännu smalare. En kvinna som inte sminkar sig är en slarvig ”pojkflicka” medan en som tillbringar mycket tid framför spegeln på morgonen är uppmärksamhetssökande. Skönhet associeras med framgång och popularitet – men samtidigt med dumhet. Det mest uppenbara exemplet vi sett här i Finland är diskursen kring vår statsminister Sanna Marin, som inte får vara stolt över sitt utseende eller femininitet. Många tittar på den omdiskuterade bilden med Kalevalasmycket och säger att de inte längre kan ta henne på allvar för att de sett lite av hennes hud. Samtidigt poserar en manlig EU-parlamentariker tröjlös och iförd en Trump-skärmmössa på sociala medier – men det väcker ingen diskussion.

Hur uttrycker jag själv min femininitet? Jag poserar och knäpper selfies. Jag gillar dem och laddar upp dem på Instagram. Jag får beröm. En eller två personer tittar snett på mig. De trodde att jag var en seriös författare. Dina föräldrar är onda för att de tolerar en h*ras beteende, skriver en främmande kille till mig.

Femininitet anses vara svagare än maskulinitet, men samtidigt är maskulinitet så fragil att en enda droppe femininitet krossar den. ”Kvinnliga” drag ansågs länge vara förnedrande om du var en man. Då var mobbningen i skolan ett faktum och du fick troligen motta skällsord för homosexuell. Motsvarande skällsord användes även för kvinnor som klädde sig ”maskulint” – jag har varit där.

Idag tillåts vi i större utsträckning vara oss själva, samtidigt som vi äntligen bekräftat existensen av ickebinäritet (även om många fortfarande desperat klänger sig fast vid daterade könsnormer). Vi görs mer medvetna om rollerna vi matas med sedan barnsben och att det är okej att bryta dem. Vi avlär oss hatet mot andra kvinnor och lär oss solidaritet, oavsett hur vi föredrar att klä oss eller sminka oss. Jag känner värme varje gång jag får komplimanger för att jag är precis den jag är – en seriös författare som även råkar gilla sitt utseende. Jag hoppas att du gör det också.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.