Karin Mamma Andersson är en av de svenska samtidskonstnärer som kanske rönt störst internationell uppmärksamhet. Hennes första retrospektiva utställning har under sommaren visats i Stockholm och kommer nu till Helsingfors. Och den är bra, till och med mycket bra, skriver Lars Vikström.
Andersson slog igenom som svensk representant på Venedigbiennalen 2003, mottog det prestigefyllda nordiska priset i måleri, Carnegie Art Award 2005, och har haft upp-
märksammade utställningar både i New York och London.
Hon berättar om att i takt med de internationella framgångarna har kravbilden på henne själv skruvats upp och framgången har ett pris. Hennes norrländska bakgrund märks tydligt i hennes landskapsmåleri och i de björkstammar hon så gärna återkommer till och infogar i sina bilder, så till den grad att hon själv tröttnat på att de ständigt dyker upp.
Men mest handlar Anderssons måleri om bilder och bilder av bilder och även om förebilder, som exempelvis konstnären Dick Bengtsson, som enligt henne själv varit den store läromästaren. I sitt måleri samplar hon olika konstnärskap, sammanfogar och gör inklipp och refererar till andra konstverk och konstnärer, samtidigt som hon återger sin egen berättelse, om tankarna, naturen, kvinnan, barnen, livet och konsten i sig. Såtillvida kan hennes måleri betraktas som postmodernt.
Samtidigt ligger också något av hennes unikum i att hon lyckas hitta brytpunkten mellan ett klassiskt måleri och vår tids masskonsumtion av bildintryck, och bygger en bro mellan dessa poler och identifierar den position där många av oss står just i dag i vårt bildbetraktande.
Bra titlar
Anderssons måleri rör sig över hela färgskalan men är ändå återhållsamt, nedtonat och aningen torrt, vilket ytterligare framhävs av att hon oftare väljer att måla på pannå än på duk. Sina konstnärliga brister vänder hon till styrka och ett personligt uttryck. Hon erbjuder en tydlig bild men skapar ändå en förvirring hos betraktaren och många frågor, bland annat genom att infoga moment som kortsluter bilden och berättelsen och får den att övergå i något annat.
Ibland kan jag irritera mig på att det blir för mystiskt och att Andersson håller tillbaka något från hjärtat som inte ges ett fullt uttryck, samtidigt som det finns en fascination över och ett spänningsmoment i just detta.
I den här utställningen visas hennes måleri från 1996–2006 och totalt är det femtio verk vi får möta. Men för att gå mot strömmen så är jag mer fascinerad av hennes tidigare måleri än det senare, där just något oförställt och en oskuldsfullhet kommer till uttryck och där hon inte tar någon hänsyn till vad en eventuell omvärld och gallerister kan tänkas tycka. I det senare måleriet märks detta och det är mer anpassat till en internationell konsttrend, samtidigt som det fortfarande har kvar sin lockelse från det tidigare måleriet, som förmodligen är det som attraherar en internationell publik. Det lokala i det globala, eller som konsthallschefen Lars Nittve utrycker det i katalogförordet: känslan av både hembygd och något internationellt.
Andersson arbetar också med titlar till sina verk för att hjälpa betraktaren med en ingång. Ofta är det citat ur litteraturen, ibland en strof ur en dikt. Hennes verk heter saker som Minnesluckorna öppnas alltid från söder, Jag elever i skogen.
Många av hennes bilder bygger också på det rumsliga. Hon fogar in dem i olika rum där hon sedan upplöser tid, handling och struktur.
Samtidigt börjar jag ana ugglor i mossen eftersom jag inte tycker att ett enda verk är dåligt eller mindre bra på den här utställningen, utan skapar en gedigen helhet, vilket förvånar mig. Alternativen är två. Antingen har Karin Mamma Andersson nått direkt fram till mig eller så har jag missat något. Tills vidare kan jag inte göra annat än att kapitulera och lyfta fram det här som den bästa konstutställningen i Stockholm av en samtida svensk konstnär under senare år.
Karin Mamma Anderssons retrospektiva utställning visas i Helsingfors Konsthall till 16.9.
Lars Vikström
