I morse vaknade jag tidigt. Så tidigt att vakenheten ännu befann sig på larvstadiet. Kroppen kändes som en mumie och återuppståndelsen skulle inte äga rum inom den närmaste framtiden. Jag försökte inte ens öppna de hopvuxna ögonlocken. Men tankarna sträckte obehindrat på sig, utvilade, pigga på äventyr. Fritt fram att fundera på höjdens inverkan på lufttrycket, konservburkslocket som föll ner i springan mellan spisen och diskbordet, snön som föll i fjol och – ja… Av någon anledning mindes jag ett program om en inredningsarkitekt som arbetade med dofter. Eller lukter. I sitt laboratorium byggde hon upp det slutliga resultatet som man skapar en parfym. Ingredienserna behövde inte alltid dofta gott, de skulle bara ingå som delar av en helhet. Det handlade inte heller om några standarddofter så där som pastellfärgade WC-pastiller som stinker barrskog eller spygrönt hav och finns i varje supermarket. Den här arkitekten designade unika inredningsdofter för en viss bestämd plats. De skulle vara så diskreta att man inte kunde peka på dem, men ändå finnas där så att det uppstod ett igenkännande, kanske en hemkänsla när man nästa gång konfronterades med dem. Det är förstås samma princip som gäller i till exempel matbutiken där man plötsligt från ingenstans sveps in av doften av köttbullar med kryddpeppar eller nygräddade bullar med allt vad de representerar och sedan vandrar mot kassan med en påse trygghet och mammas varma famn.
Men nu fick det alltså inte vara så påtagligt. Man fick följa med hur hon tog itu med att skapa en doft för en europeisk hotellkedja som främst vände sig till businessfolk. Det var en utdragen och arbetsdryg process, den tog månader och åter månader. Eftersom utbudet av liknande hotell var så stort, var det svårt att profilera sig så att kunderna skulle bli stamkunder.
Vad gjorde doftdesignern alltså? Förutom allt grubblande gick hon också mycket handfast till väga. Hon reste till de här hotellen i olika länder, hon luktade sig igenom dem, millimeter för millimeter. Tryckte näsan mot gardiner, mattor, kuddar, tapeter, möbler, trappstänger, dörrhandtag, snusade sig igenom korridorer, hissar, badrum, receptioner. Hon registrerade omgivningens dofter vid olika årstider, gator, grönområden, parkeringsplatser. När hon äntligen var klar med sin osynliga produkt var en av ingredienserna doften av nyfallen snö på en gata, men något saknades, det som skulle få allt att falla på plats. Så kom hon på det: pengar! Doften av pengar.
Det påstås visserligen att pengar inte luktar. Ha! Minns ni hur det luktade på en bank på den tiden när vanliga kunder ännu släpptes in där?
När doftdesignern kommit så långt var det färdigt och alla kunde andas ut. Eller in. Och mina tankar fortsatte till ett annat projekt i samma genre, det att aromatisera luften på ställen där många människor samlas med aningens aning av den lukt som uppstår under pågående krig i Afrika. Bara en aning, liksom snön och pengarna bakom hotelldörren, men ändå så att det tränger in i vårt undermedvetna, påverkar vårt handlande. Lukten skulle nå oss i realtid på samma sätt som tevenyheternas direktinslag. Jag försökte komma på var man initierat projektet, hur det kunde vara tekniskt möjligt – ända tills jag insåg att det var något jag nyss drömt och dem jag kunde ha frågat blev kvar i drömmen.
Vivi-Ann Sjögren
är skådespelare, författare, morgonsömnig
