I detta nummer av Ny Tid bjuder vi på artiklar som vi hoppas ska hjälpa oss sätta framtiden i perspektiv. Den chockterapi som ultrahögern driver kunde inte ens Naomi Klein förutse, men nu ger hon färdkost för att tackla den.
Världens superrika tror att vi lever i den Yttersta- Tiden – och välkomnar det. Techmiljardärer som Elon Musk och hans ideologiska husgud Peter Thiel driver i dag en form av dome-dagsfascism som de tänker sig att ska rensa bort pöbeln och lämna dem, det av Gud utvalda folket, att bygga sig ett nytt paradis med sig själva som härskare. Till skillnad från de religiösa fanatiker som tänker sig att de ska bli upplyfta till en gyllene stad i himlen, förbereder sig de superrika dock för ett paradis på jorden – eller Mars.
Det skriver de två kanadensiska författarna, aktivisterna och samhällsdebattörerna Naomi Klein och Astra Taylor i en essä för The Guardian- i början av maj. Essän handlar till stora delar om den amerikanska ytterhögerns besatthet av fantasier om domedagen, och är intressant, men en aning långrandig. Mer givande är den intervju som Klein strax efteråt gav för tidskriften Rolling Stone, där hon talar mer om de samhällsekonomiska och sociologiska orsakerna till den här utvecklingen.
”De vill ha allt”
I intervjun utgår hon från chockdoktrinen, som också är titeln på den bok från 2007 som befäste hennes status som en superstjärna inom samhällsdebatten. Chockdoktrinen, som den utformades av en av nyliberalismens främsta arkitekter Milton Friedman, bygger på tanken att det bästa tillfället att genomföra genomgripande samhälleliga förändringar är under kristider. Naturkatastrofer, krig och ekonomiska kriser ger nyliberala aktörer möjlighet att som ”räddning” driva igenom radikala avregleringar, privatiseringar och nedskärningar i den offentliga sektorn, som ett slags ”chockterapi”. Även om dessa ”reformer” i sig inte har den breda allmänhetens stöd, förkläds de i en skrud av nödvändighet; statsministrarna Juha Sipiläs (C) och Petteri Orpos (Saml) eviga prat om ”svåra beslut” är typexempel på den här strategin.
Klein konstaterar ändå att det som sker i USA för tillfället är något helt nytt – det handlar inte längre om att privatisera och avreglera, eftersom det inte längre finns någon marknad kvar att privatisera och avreglera. Det vi ser nu, säger hon, är ett försök att slutgiltigt utplåna den offentliga sektorn, och i dess ställe implementera en regelrätt oligarki, där pengar är den enda existerande politiska valutan.
Enligt Klein är utvecklingen en direkt följd av den turbokapitalism som påskyndat de skenande inkomsktklyftorna och den globala koncentrationen av kapital. Hon leker förvisso lite köksbordspsykolog, men hennes analys har otvivelaktigt något korn av sanning i sig: när du är så rik att du i teorin kan köpa hela- världen, förväntar du dig också att du ska få göra det. De superrika, menar Klein, upplever att de är halvgudar. När Rolling Stones reporter frågar vad de är de superrika egentligen vill, svarar Klein: ”De vill ha allt”.
Chockdoktrinen, som den utformades av en av nyliberalismens främsta arkitekter Milton Friedman, bygger på tanken att det bästa tillfället att genomföra genomgripande samhälleliga förändringar är under kristider. Naturkatastrofer, krig och ekonomiska kriser ger nyliberala aktörer möjlighet att som ”räddning” driva igenom radikala avregleringar, privatiseringar och nedskärningar i den offentliga sektorn, som ett slags ”chockterapi”.
Global utveckling
Vi ska i det här numret av Ny Tid inte försöka förutspå huruvida multimiljardärernas våta dröm kommer att gå i uppfyllelse eller inte, men det är centralt att ha Kleins och Taylors varning i bakhuvudet då vi funderar på hur vi ska ta tackla de multikriser som vi idag lever i. Med risk för att låta som en dammig kommunist: det är viktigt att hålla i minnet att så gott som alla kriser vi idag ser är skapade av den marknadsliberala, allt mer avreglerade kapitalism som så många nu vänder sig till för lösningar.
I skuggan av kriget i Ukraina, folkmordet i Gaza, de stigande konsument- och producentpriserna, och de två autokraterna i Ryssland och USA, har diskussionen om klimatkrisen hamnat i skymundan. Trump vill slänga ut allt klimatarbete genom fönstret, och både i Finland och på EU-nivå är man på god väg att urvattna och förhala en klimatpolitik som redan genom sin utgångspunkt är otillräcklig.
Runtom i Europa ser vi blåbruna högerallianser sysselsätta sig i miniatyrformat med det som Trump gör på andra sidan Atlanten: nedmontera skyddsnätverket för samhällets utsatta, försvaga demokratin, rättsstaten och arbetarrörelsen, stänga gränserna, gå till attack mot minoriteters och kvinnors rättigheter och i ett uttryck av Kleins chockdoktrin stärka den kapitalägande klassens inflytande och ytterligare öka dess förmögenhet.
Bred solidaritet lösningen
Tyvärr har experter inte någon vänding i sikte. En belgisk studie (Dries, et.al.) publicerad ifjol visar att 570 personer i expertställning som uttalat sig om framtiden i media förutspår storskalig ekologisk kollaps, ett tredje världskrig, framväxten av auktoritära polisstater, ett nytt klassamhälle och till och med ett tredje världskrig under de kommande 30 åren.
Talar man med riktiga framtidsforskare, brukar de sällan bjuda på några bombsäkra spådomar. Då jag för några år sedan intervjuade forskare vid Åbo Universitet poängterade de att framtiden är helt beroende av de beslut vi tar idag, vilket trots allt är en hoppingivande insikt i allt elände.
Klein och Taylor verkar citera skådespelaren Elmer Bäck som på samlingen Korpo kulturkrock sa om kulturfältet att vi måste acceptera det faktum att systemet är sönder för att kunna gå vidare. De kanadensiska debattörerna citerar Robin Maynards bok Rehearsals for Living: ”För att livet på jorden ska kunna överleva måste vissa versioner av denna värld dö”.
Underförstått: oberoende av vad vi gör står vi inför en apokalyps. Hur den apokalypsen ser ut kan vi välja. Klein och Taylor vill att vi kastar av oss våra ideologiska mantlar och samlas kring ett ”här”, ett brett försvar för planeten och allt liv på den, en universal ideologi av omsorg och gemenskap, som motvikt till den fascistoida elitism som företräds av techoligarkin och dess medlöpare.
När Klein och Taylor drar in animistiska kärleksandar i resonemanget blir det kanske lite mycket flower power av det hela, och jag är inte säker på att den radikala vänstern vinner något på att fila ner taggarna för att nå urvattnade kompromisser – det låter lite för mycket som då ledande SDP-politiker säger att man inte ska tala om rödgrönt samarbete i Helsingfors.
Otvivelaktigt är det ändå så att vi behöver en bred folkrörelse för verklig förändring – en som också är redo att låta vissa delar av vårt nuvarande samhälle dö för att föda en ny världsordning som bygger på solidaritet och ansvarsfull användning av våra begränsade resurser.
Illustration: Albrecht Dürer / Wikimedia Commons
Artikeln publicerades i Ny Tid 5-6/25, 10.6.2025.
