Arbetshälsa och rekreation, under dessa paraplyer placeras vanligen arbetsdagens pauser, från lunchpauser till mikroraster. Mio Lindman hävdar att pauserna kunde ses i ett mer politiskt ljus.
– När jag tar en paus på jobbet är det bara för att stiga upp till kaffebryggaren och sen går jag tillbaka till min plats igen.
Det säger en person i Laura Bööks kortfilm Taukotila (Pausrum), en del av en utställning i Helsingfors konstmuseum i våras som utforskade en undanskymd dimension av arbetets värld. Nämligen pausen, rasten, och arbetsplatsernas pausrum. Kameran låter ögat vila på fläckiga kaffemuggar, en matlåda av plast, en avancerad kaffemaskin. En skylt på wc-dörren: ”Se till att toaletten är lika ren när du kommer ut som när du kommer in, tack”. Bilderna fungerar som stilleben ur det finska arbetslivet, men istället för dess press och stress är det motsatsen vi ser just här, i de närmast kontemplativa inblickarna i paus- eller lunchrum på ett museum, en tankesmedja, ett universitet, en BB-avdelning och ett bygge. Vissa av dessa utrymmen är sterilt arkitektplanerade, med en ensam kaffemaskin som tronar som ett solitärt nav. Andra ger ett råddigt och avslappnat intryck.
I en scen ser vi en arbetare äta sin medhavda lunch medan hon tittar på sin telefon. En grupp barnmorskor talar med varandra. Ett par personer utför gymnastiska övningar. En man sitter lugnt och lyssnar på musik och bläddrar i en coffee table-bok. Några Woltbud umgås över lite mat på en improviserad pausplats. En kvinna sitter på golvet med en laptop i famnen i ett ljudisolerat bås. En av rösterna i kortfilmen säger att man under pausen förvisso snackar en massa skit, men det är också ett tillfälle att lära sig jobbsaker av varandra.
Paus som vila, paus som återhämtning, paus som en kort bensträckare, att få pusta ut. Tauko-tila påminner om klyvningen av arbetslivet i Finland och i många andra länder: på sina håll går det att ta långa pauser, i andra finns knappt tid för att gå på toaletten.
En av personerna i filmen betonar vikten av ”att ta hand om sig själv”; vilan blir en del av att hålla sig i gott skick. Detta får en att tänka på de gränser som idag luckras upp: arbetets tid och livets tid, arbete och icke-arbete, allt handlar om att upprätthålla sig själv som aktiv i arbetslivet. Detta väcker frågor om pausen, mikropauserna på någon minut och en frivillig eller ofrivillig paus från arbetslivet som varar i några år. Vad betyder arbetets tid i våra liv?
Grundmelodin var att nationens väl kräver effektivisering av arbetskraften. Efter kriget bar många på skador och trauman. Utmattning, sjukdom och ”arbetsskygghet” var dock starkt stigmatiserade i en tid som premierade ihärdighet och flit. Vila kunde tillåtas om den hade formen av vederkvickande återhämtning, men i övrigt var den suspekt.
Från lagtext till dragkamp
I Finland har alla som jobbar mer än sex timmar per dag (om närvaro på arbetsplatsen inte är nödvändig) rätt att ta en rast på minst en halv timme, då man om man vill kan avlägsna sig från arbetsplatsen. Kollektivavtalen kan dessutom innehålla ytterligare föreskrifter om rätten till kaffe- och bensträckarpauser. Sedan 2020 har också flextid skrivits in i lagen, vilket innebär en möjlighet att enligt överenskommelse dela upp dagen i två delar med en paus emellan.
Allt detta varierar från bransch till bransch, utom lagens angivna miniminivå som förstås borde omfatta alla. En paus under arbetsdagen innebär olika saker för en caféarbetare som jobbar ensam, en jordbrukare med egen gård, en journalist, rörmokare, lärare, brandman, busschaufför, lagerarbetare, konsult, städare, präst, bageriarbetare, bärplockare eller sjukskötare. Några av dessa skillnader kan man se redan i vad som stipuleras i lagen eller i kollektivavtalen. Andra förblir en dragkamp på jobbet eller något som förhandlas och pågår mellan människor på ett tyst och kanske subtilt sätt: hur pauser tas, de små och de längre, vilka utrymmen som används, vad folk gör under sina pauser och hur man är tillsammans och vem som umgås med varandra.
För vissa kan pausen tyckas banal och handla om infall för dagen, det står kanske mellan lunchlådan och krogen på hörnet. För andra är den en omstridd rättighet att kämpa för, en grundläggande aspekt av hur arbetsdagen kan vara dräglig, genomlevbar. Denna fråga dyker ibland upp också i allmänhetens medvetande, som då busschaufförer strejkat och krävt rimligare möjligheter att ta toalettpauser.
Om pauser idag kan man i varje fall på ett allmänt plan säga att de är del av en annan värld än säg, ett jordbruk i Finland i början av 1800-talet, där ansträngning och vila var knutna till konkreta göromål och årstidernas växlingar. Regleringen av arbete och pauser i dagens samhälle avslöjar en hel del om arbetslivets förändringar och hur vi förhåller oss till dem. Om detta ska den här texten handla. Om den lilla pausen och den stora frågan om arbets tid och livets tid. Om ofarliga och farliga pauser. Och om den lilla pausen som förvandlas till den stora pausen.
Kampen om tiden
På samma sätt som längden på arbetsdagen, åtta timmar, har föregåtts av kollektiv kamp och skrivits in i lag (detta skedde år 1917) gäller samma sak pauserna. Inte heller de ska ses som en rättighet att ta för given. Arbetstiden är både i stort och i smått förankrad i politiska konflikter om hur vår tillvaro formas av arbetslivet. Och ett ekonomiskt system som skapar krav på produktion utan pauser eller oändlig flexibilitet så att allt ska kunna ställas om med snabba ryck.
De här konflikterna blev ytterst tydliga under kapitalismens tidiga skeden. När lönearbetet (i dagens mening) blev vanligare i Europa var en av de största utmaningarna att behålla arbetarna, som var vana vid sjok av arbete och ledighet som de själva kunde kontrollera. Det gällde att få arbetskraften att inte avsluta sin anställning genast när de fått sin lön. Med andra ord: arbetare skulle vänja sig vid att sälja sin arbetskraft och därmed att överlåta makten över tiden till arbetsköparen. Som Paul Lafargue skriver i sin stridsskrift Rätten till lättja (1883): det är en underlig dårskap som tvingar människor in i lönearbetet.
I en klassisk, kanske en smula romantiserande, essä om arbete och tid från 1967 dröjer historikern E.P. Thompson vid det bland de engelska hantverkarna utbredda (”nästan universella”) skicket att fira ”Saint Monday”, vilket innebar att ligga hemma i krapula. Det skulle bli slut på sånt i arbete som inte styrdes av arbetarnas egna idéer.
On a more serious note: Lönearbetets framväxt på en global skala har i grunden förändrat människans förhållande till tiden. Klocktiden utgjorde en brytning med den cirkulära tidsuppfattning som präglade samhället fram till sen medeltid. Denna förändring (kontexten i essän är alltså England) som ju innebar en enorm omställning av vardagens alla grundbultar, möttes av starkt motstånd. Först, skriver Thompson, ”genom att rätt och slätt motsätta sig” (rymma, strejka, maska). Sedan började man försöka jämka om tider, om kortare dagar, och om pauser. Med strejken som möjligt medel, naturligtvis.
Arbetsköparen kunde förvisso ibland förhandla, men det var också frågan om regelrätt våld; tvång, straff och övervakning. Om en arbetare hade en klocka, kunde den tas ifrån honom, skriver Thompson: det var ju arbetsköparen som skulle ha koll på tiden. Mest känd är denne Thompson för övrigt för att ha skrivit om kapitalisternas frenetiska bruk av kristna läror som inskärpte disciplinens och foglighetens evangelium. ”De [arbetarna] började acceptera sina arbetsgivares kategorier och lärde sig att kämpa tillbaka inom ramen för dem.”
Arbetets rytm kom att fastställas genom de krav en kapitalistisk produktion ställde. Marx fångar den här anpassningsprocessen väl i –Kapitalet när han skriver att utvecklingen av kapitalismen skapar en arbetarklass som genom utbildning, tradition och sedvänjor började betrakta produktionsförhållandenas förutsättningar som en form av självklara naturlagar.
Trots att det finns politiska konflikter om arbetstiden, och om att återta en viss form av kontroll över sitt arbete, är det ändå där vi befinner oss nu.
Arbetaren tvingas att sälja sin arbetskraft, det finns inga andra alternativ (annat än att sälja varor som företagare och vara del av kapitalismen på det sättet). I krass klartext betyder det att i utbyte mot den lön arbetaren får säljer hen sin tid, livets tid, som Thoureau skriver på ett kapitalismkritiskt ställe. Och ännu mer i klartext: arbetarens tid ställs till arbetsköparens förfogande, det är arbetsköparen som råder över arbetstiden och den som säljer sin arbetskraft är beroende av arbetsköparen till den grad att hen förbinder sig till att komma tillbaka till jobbet även när lönen har betalats ut. Arbetsköparen, däremot, kan anställa folk på nollavtal utan förpliktelser om att ens kunna erbjuda arbete. Och så står det arbetsköparen fritt (i allt högre grad fritt) att säga upp folk.
Fackens makt utmanar visserligen delvis den här makten över arbetstiden. Utan fackföreningarnas kamp och strejkernas möjlighet skulle det inte finnas sådant som lagstadgat tak för arbetstid eller i lag reglerad rätt till vila under arbetsdagen. Att minimipausen på en halv timme instiftades i finländsk lag säger något om kapitalismens grepp: det vill säga, det fanns ett behov av att i lag säkerställa den rätten.
Men var och en av oss ska akta oss för att det i livet uppstår andra sorters ”pauser”. De är fatala slukhål som man kanske aldrig kan kräla sig upp från. Vi har naturligtvis här i andra ord närmat oss tidens kanske största ideologi: arbete som aktivering. Att ha ett hål på sitt CV är värre än att ha ett hål i hjärtat. Om det finns sådana hål ska du hitta ett sätt att dölja dem.
Avpolitisering av arbetslivet
I sin bok Ihmiskone töissä (Människomaskinen sätts i arbete, 2020) skriver sociologen Mona Mannevuo om den sociala ingenjörskonst som präglade arbetslivet i det efterkrigstida Finland. Framför allt gällde det att betala av på krigsskadeståndet och genom detta till på köpet modernisera landet. Grundmelodin var att nationens väl kräver effektivisering av arbetskraften. Efter kriget bar många på skador och trauman. Utmattning, sjukdom och ”arbetsskygghet” var dock starkt stigmatiserade i en tid som premierade ihärdighet och flit. Vila kunde tillåtas om den hade formen av vederkvickande återhämtning, men i övrigt var den suspekt.
”Genom den industriella historien har utmattning varit effektiveringens svåraste och segaste fiende”, skriver Mannevuo. Eftersom utmattning inte går att eliminera genom tvång eller våld tog man istället till ”objektiva” och ”vetenskapliga” metoder som Mannevuo ger namnet neurorationalism. Ett exempel på detta hittar hon i de pamfletter och skrifter som författades av Finlands arbetshälsoinstitut. Denna på 50-talet grundade anstalt betonade upplysning och uppfostran av befolkningen, människan sågs som en formbar maskin med plastisk hjärna och anpassningsbart beteende. Förvisso ansåg dessa experter att det finns element i befolkningen som är bortom räddning. De ”arbetsskyggas” leverne kopplades ihop med sjukdom och svaghet – i det efterkrigstida Finland med dess betoning av arbetsmoral och hårt arbete fick degenerationsidén leva vidare, hävdar Mannevuo i sin bok.
Under den här tiden bildade idealet om effektivitet en symbios med naturvetenskap, psykologi och socialt arbete. Att främja hälsa ingick i samma paket som att värna om nationens framtid. Detta innebar, skriver Mannevuo, också en avpolitisering av allt från ledarskap till utformningen av arbetsprocessen. Effektivitet och ordning skulle mobilisera samhället, dessa principer skulle skapa förutsättningar för konkurrenskraft och framgång. Politiken (underligt nog nämns facken väldigt lite i boken) försökte man manövrera bort från arbetslivet. ”Effektivitet och arbete sågs som en vetenskaplig fråga, inte en politisk.”
Det gällde att få pli på befolkningen, arbetsskydd och exempelvis pauser var endast nyttiga instrument i denna strävan. Samtidigt var detta i praktiken ett fungerande system för att komma till rätta med risker och faror på jobbet, genom att på nationell nivå, genom experter och institutioner, åtgärda brister och missförhållanden. Det Mannevuo beskriver är, skulle jag säga, ett slags välfärdsstatens skuggspel.
Self-care
I efterkrigstidens kärva klimat skulle ”människomaskinen” vara hälsosam och anpassningsbar, en nyttig kugge i något större, ”befolkningen”. Mannevuo beskriver dagens arbetsliv som upptaget av idealet om topprestationer, där man tävlar även inom den egna organisationen. I det avseendet har det skett en stor förändring. Ändå kvarstår bilden av att anpassa sig, även om detta har individualiserats och ansvaret läggs nu på individen snarare än på utomstående experter som ska verka för ett vetenskapligt sätt att reformera arbetslivet. Kontrollen över den egna arbetstiden är på en del håll större. Att jobba hemifrån, flextid, projektarbete, rum för självständigt arbete. Det här har många sidor, både positiva och problematiska.
Mannevuos iakttagelser går att skönja i den retorik som idag råder om pauser på jobbet. Hjärnforskaren Minna Huotilainen har i sin bok Aivosi tarvitsevat tauon (Din hjärna behöver pauser, 2021) kritiserat tendensen att i Finland skrota pauser, ett fenomen som enligt henne varit påtagligt redan innan corona–pandemin flyttade kontoret in i hemmet. Hon härleder problemet till ett arbetsliv som sprängs av uppgifter, fragmentering och multitasking. Pauserna är viktiga som en motvikt till all, inte minst digital, (över)stimulans.
Budskapet som förs fram är förträffligt, pauser behövs och ska inte i ”effektivitetens” namn rationaliseras, eller glömmas, bort. Samtidigt är det slående att avsaknaden av pauser sägs vara något negativt på grund av de hälsorisker det medför, det sägs vara viktigt att ta pauser för att inte bränna ut sig, för att undvika misstag och olyckor på jobbet, för att vederkvicka kreativiteten. Pausen ses inte som viktig i sig. Vilan kräver ständig legitimering.
Huotilainens bok är på många sätt typisk för samtidens individualiserade arbetsliv, där gränserna mellan arbete och icke-arbete luckrats upp. Å ena sidan finns det en stark medvetenhet om utbrändhet och stress, men å andra sidan: på ett plan som är både mikro och makro accepterar vi att det mänskliga livet ställs i arbetslivets tjänst. Ja, det är så här vi har det i Finland, trots små protester. Det är upp till individen att antingen anpassa sig eller slås ut, att komma ihåg att ta pauser blir ett i mängden av råd för hur man håller sig i skick för att orka jobba. Man ska själv optimera relationen mellan prestation och återhämtning. Vilan blir inte en kontrast till disciplin, utan en del av den, att disciplinera tiden.
Som den italienska arbetskritikern Bifo Berardi skriver: ”Arbete har förvandlats till ett evighetsflöde som arbetarna inte kan stiga ut ur annat än till priset av att marginaliseras” (min översättning).
Brödsmulor på tangentbordet
Att pauser under arbetsdagen idag präglas av arbetslivets stora utvecklingslinjer beskrivs på ett finurligt sätt av Tom Ana i en artikel från 2021 i vänstertidskriften Jacobin. Han beskriver hur lunchpausen blev en erkänd del av arbetsdagen efter kamp och konflikter som uppstod när människors matvanor helt ställdes om i och med industrialisering och fabriks- och kontorsarbetet. ”Lunchpausen fick sin form av det snabba jämkandet mellan produktion och vinster, lunchen handlade inte längre bara om maten som vi åt när vi var hungriga utan den knöts för eviga tider (sic, red.anm.) till den binära uppfattningen om arbete och icke-arbete.”
Under en period av framgångsrika kompromisser mellan arbete och kapital var lunchmat något som på bred front erbjöds av arbetsgivaren som en förmån, skriver Lan i sin brittiska kontext. Men nu är läget annorlunda, noterar han, även lunchpausen har blivit en individuell angelägenhet:
”De billiga krogarna i städerna har stängt, arbetsgivare är inte längre tvungna att ombesörja de anställdas grundbehov, pressade arbetare har inte längre tid att ta pauser och det är ofta svårt att hinna fixa en matlåda på sin lediga tid.”
Kort sagt: kantiner i anslutning till arbetsplatsen är inte lika vanliga, och istället äter allt fler sin lunchmacka framför datorn. Affärerna siktar in sig på nya behov genom ett oändligt utbud av färdigmat, smörgåsar och protein-dryck. Arbetslivets tillstånd, och då pratar vi ändå om ganska privilegierade personer, kan blixtbelysas av brödsmulorna på tangentbordet under det öppna kontorslandskapets obarmhärtiga lysrörsljus. Sedan kan man kanske stiga upp och gå och ta sig en kopp kaffe som man eventuellt själv har betalat för, eftersom arbetsgivaren inte längre står för den saken. Om det är hemma man sitter kanske det är läge att lägga in lite tvätt i maskinen eller diska några koppar. Arbete och icke-arbete, svårt att säga.
Det som avsaknaden av kantiner och gemensamma lunchraster signalerar är att lunchpausen inte längre blir en kollektiv andhämtning där man kan växla mellan att prata strunt och att ventilera sin frustration. Och att sådana sammanhang uteblir har väl ganska stora konsekvenser?
Pauserna och hålen
Att de små pauserna på en del håll luckras upp som kollektiva samlingspunkter och istället förvandlas till individuell self-care hänger ihop med ett större fenomen. Senkapitalismen brukar ofta beskrivas som flytande (som hos sociologen Zygmunt Bauman) eller som besatt av snabbhet och acceleration. Jag tror det kan finnas en ingång som tangerar båda, och det är den misstänksamhet mot pauser som jag här har varit inne på. De små pauserna är okej om de utgör återhämtning som gör oss mer effektiva. Men var och en av oss ska akta oss för att det i livet uppstår andra sorters ”pauser”. De är fatala slukhål som man kanske aldrig kan kräla sig upp från. Vi har naturligtvis här i andra ord närmat oss tidens kanske största ideologi: arbete som aktivering.
Att ha ett hål på sitt CV är värre än att ha ett hål i hjärtat. Om det finns sådana hål ska du hitta ett sätt att dölja dem.
För att sammanfatta: alla pauser som inte är små och hälsofrämjande ska man akta sig för.
I Finland och Sverige har man under de senaste decennierna försökt täppa till alla ”hål” i arbetslivet. Kort sagt: bli inte sjuk, allra minst deprimerad; föd eller ta inte hand om några barn som slukar dina månader och år; var inte närståendevårdare; säg inte upp dig oavsett hur dåligt du har det på jobbet; tro inte att du kan byta bransch. Strejka ska du inte heller, det kan bli kostsamt för dig numera. Och bli för guds skull inte arbetslös men om du ändå blir det ska du se till att vara tillgänglig för arbetsmarknaden utan att jobba eller driva småskaligt företagande. Du ska ägna dig åt precis just den form av aktivering som just nu accepteras (se Camilla Roos kolumn i detta nummer av Ny Tid).
De idéer om aktivering som råder skapar rävsaxar och paradoxer, ändå framställs de som en otvetydig sanning: det ska löna sig att jobba. Allt annat, även om det är frågan om arbete, ska inte löna sig och ska bestraffas.
En förändring som är helt i linje med detta hat mot pauser, en lagförändring som slank igenom utan större debatter, är att alterneringsledigheten avskaffades, alltså att en person som har fast anställning, i enlighet med ett alterneringsavtal med sin arbetsgivare, för viss tid får ledigt från jobbet. Systemet hann vara i kraft i nästan 30 år men avslutades på initiativ av regeringen Orpo, även om fröet till detta såddes under Sipiläs tid. Att slopa möjligheten till ledighet skedde med hänvisning till att dess sysselsättande effekter inte sett ut som man önskat. Att rätt och slätt kunna vara ledig är förstås fullständigt orimligt som skäl.
För att sammanfatta: alla pauser som inte är små och hälsofrämjande ska man akta sig för. Som jag redan var inne på: man ska vara beredd att överlämna sin tid åt arbetsköpare (eller i mer abstrakt mening, åt aktiverande åtgärder). Annars är man ute ur spelet, på sidan om, marginaliserad. ”Livsstilsarbetslös”. Om man inte råkar ha haft ett välbetalt jobb i många år, eller en rik partner, då kan man ”trappa ner”, downshifta och ”hoppa av ekorrhjulet”. För de flesta vore det helt absurt att ens tänka tanken.
Pausens oändliga horisont
Vi återvänder till de små pauserna, men nu har de blivit stora och gåtfulla.
Sharon Lockharts Lunch Break (2008) är en experimentell dokumentär i långfilmsformat som utspelar sig under en paus på ett skeppsvarv i Maine. Vi ser en oändlig korridor med skåp på ena sidan, maskiner och oidentifierbara grejer. På andra sidan sitter arbetare och äter och pratar med varandra. Det som gör allt säreget och märkligt är att Lockhart visar detta i extrem slowmotion. Soundtracket/ljudet, skapat av Becky Allen och James Benning (den senare legendarisk inom experimentell film), bygger upp en matta av utslätat maskinellt buller som ibland ackompanjeras av människoröster, orden klarar i alla fall inte jag av att urskilja. Allt är abstraherat till en rofylld, lugnt pulserande ström.
Den extrema långsamheten skapar en skarp kontrast till den bransch som varvet utgör, en noggrant planerad global helhet som ytterst sett består av kapital som aldrig får vila, för vilande kapital är katastrof, lika illa som vilande människor.
Lunch Break är i all sin besynnerlighet en påminnelse om en marxistisk grundpoäng: det är människor som får kapitalet att flöda, det är deras arbete som är den grundläggande rörelsen som kapitalet ytterst sett vilar (!) på. När det upphör, upphör allting annat. Så är det till och med inom finanskapitalismen.
Filmen, en och en halv timme lång, utspelar sig i en evig, horisontlös paus. Här är arbetet satt ur spel. Vi ser aldrig varvet som sådant, utan bara detta liminala tillstånd, den liminala miljön, både arbete och icke-arbete, korridoren med dess skåp och stolar. Pausen i sitt frusna tillstånd börjar snart framstå som en sit-in, som en strejk, som en vägrandets socialitet som istället för att alieneras av arbete förmår främmandegöra själva arbetet.
Lunch Break förskjuter pausens logik, arbetspausen som en paus från något. Från efemärt mellanläge till evighet, här framträder pausen som ett tillstånd i sig, autonom tid, inte som extratid som genom en kompromiss blivit oss given som en gåva. Arbete är absolut inte en gåva, lunchpausen är inte en gåva, däremot är tiden själv ett slags gåva, och det borde vara den vi inte ska sälja bort för att betrakta små zoner av våra liv som nyttig återhämtning.
Foto: Stillbild från Taukotila
