För en tid sedan hade jag ett absurt telefonsamtal med en handläggare vid AN-byrån i Helsingfors. För den som inte vet så är AN-byrån en sysselsättningstjänst för arbetssökande. Alla kommuner ska framöver tillhandahålla tjänsten för sina arbetslösa invånare. Tjänsten har omorganiserats sedan slutet av förra året och haft stora problem med sin webbplats. Ännu då jag påbörjade denna kolumn stod det Problem med webbplatsen. Jag blev därför överraskad då jag fick ett textmeddelande om att någon skulle ringa mig en viss dag, en viss tid. Telefonsamtal från myndigheter hör ju till ovanligheten.
Handläggaren som ringde hade samma namn som en viss racerbilsförare. Han pratade också i racerfart, och beklagade sig flera gånger över att det inte längre lönar sig att ta emot kortare jobb på grund av regeringens arbetslöshetspolitik. Undertecknad hör nämligen till dem som i flera år pusslat ihop sina inkomster med kortare eller längre uppdrag inom film- och kulturbranschen, men att säga sig vara frilansare har blivit ett ord man ska undvika som ett muterande covidvirus. Uppger man det för Folkpensionsanstalten kan de anse att man inte har rätt till bidrag utan att man i stället ska starta en firma. (Min svenska partner förstår inte hur en myndighet kan kallas för ”anstalt”. I Sverige heter motsvarande myndighet Försäkringskassan.)
Frågan är hur jag ska motivera mig att fortsätta, då det inte längre lönar sig att arbeta – ifall man inte får ett heltidsjobb, vilket många numera konkurrerar om oberoende av ålder. Till exempel har den här kolumnen inte varit inkomstmässigt värd att skriva.
En enskild firma drev jag i nio år då jag bodde i Sverige, och är väl insatt i dilemmat med att ha likviditet till den månatliga förskottsskatten och momsen samt svårigheten att kunna plussa på sociala avgifter på fakturan, för att inte tala om semesterersättning. Jag har de senaste åren föredragit att få lön som fungerat bra tills nyligen då allt fler tillfälliga arbetsgivare i stället vill betala arbetsersättning, vilket innebär att ingen pensionspremie erhålls. Hur man ska ha råd att själv betala en premie på låga inkomster är en gåta? En kultur- eller filmarbetare ska med andra ord aldrig gå i pension, och definitivt inte bli svårt sjuk en längre tid. Hur gör man då? Kanske som min vän och kollega som fick cancer – säga upp sin lägenhet och flytta hem till mamma.
Jag är säkert inte den enda kulturarbetaren som i perioder varit anmäld som arbetslös hos FPA. Men har man inte haft en anställning i ett visst antal månader så erhåller man ingen arbetslöshetsersättning baserad på tidigare lön, utan endast arbetsmarknadsstöd som är så lågt att stödet är svårt att leva på. Det absurda är att det numera, tack vare vår påhittiga och nitiskt sparkravsivrande regering, inte längre är tillåtet att tjäna några hundralappar på ett tillfälligt jobbuppdrag samtidigt som man får stöd. Det tilläts tidigare, vilket en månad kunde ge ett välbehövt tillskott i kassan på 200–300 euro. För det hade man råd att gå till tandläkaren eller optikern, eller köpa en ny vinterjacka.
Det lönar sig alltså inte att arbeta i Finland anno 2025, ifall man inte hittar ett längre uppdrag eller en anställning. Men tillfälliga jobb får inte vara över två veckor, för då ramlar man ut ur systemet. I så fall får man börja om på nytt med att ansöka om stöd av FPA, vilket kan ta flera månader innan det beviljas. Till dess får man leva på sin man/fru, sambo, särbo, föräldrar – eller på luft. I dessa tider är det inget plus att vara singel.
Sedan den 1 januari 2025 drogs bostadsbidraget in för alla som äger en aktielägenhet, alltså uppmuntrar nuvarande regering inte människor att äga sin bostad. Ponera att du är en ensamstående mamma som blir arbetslös. Ponera att du dessutom är låginkomsttagare vars bransch skärs ner med slaktkniv. Du äger en trevlig tvåa centralt i staden där du bor, men då du inte får bostadsbidrag tvingas du som arbetslös sälja din lägenhet och flytta till en hyreslägenhet långt utanför stan. Ditt barn tvingas byta skola och avståndet till ert sociala nätverk och ditt eventuellt framtida jobb blir längre och dyrare. Hur tänkte regeringen riktigt? Bestraffning i stället för morot? Kanske kollektivt boende blir en lösning för ensamstående och singlar?
På 50-talet bestämde sig finska staten för att ge sina krigsutmattade medborgare en morot. Staten gick i borgen för ett aravalån så att gemene man, och kvinna, kunde köpa sig en lägenhet. Det var viktigt att människor hade bra boenden så att de orkade bygga upp landet. Finland hade 1952 betalat av hela sitt krigsskadestånd till Sovjet, och målet var nu att bli industriellt självförsörjande. Nya hus med ettor, tvåor och enstaka treor byggdes utanför stadskärnan, exempelvis på Drumsö i Helsingfors där ett av husbyggena bekostades av ingen mindre än olympiska guldmedaljören Paavo Nurmi. En minnesplakett finns på husets fasad på Smedjeviksvägen 8. Vår nuvarande regering gör tvärtom; raserar människors möjlighet till ett tryggt boende.
Då jag började arbeta inom filmbranschen i slutet av 90-talet hörde jag uttrycket fake it till you make it, vilket betyder att man ska låtsas vara mer framgångsrik än man är för att få jobb. Frågan är när man kan räknas som framgångsrik; vad som krävs? Är man framgångsrik om man har en sida på Internet Movie Database, eller om man gjort en film eller skrivit en bok som vinner ett pris? Konstnärlig framgång och ekonomisk framgång är två helt olika saker.
Idag lär man i Finland bli oattraktiv som arbetskraft då man fyllt 50, i Sverige redan efter 40, enligt en forskningsrapport från Uppsala universitet. Jag är med andra ord helt ute. De jobb jag haft de senaste tio åren har varit sådana som jag själv initierat eller startat upp projekt för. Frågan är hur jag ska motivera mig att fortsätta, då det inte längre lönar sig att arbeta – ifall man inte får ett heltidsjobb, vilket många numera konkurrerar om oberoende av ålder. Till exempel har den här kolumnen inte varit inkomstmässigt värd att skriva.
Som en spik i likkistan för oss film- och kulturarbetare har Finlands regering nu bestämt att inkomstskatten ska sänkas för löntagare, men – det här gynnar enbart höginkomsttagare. På låga löner blir det inget plus i kassan. Motiveringen är tillväxt, tillväxt! Med den nuvarande politiken blir det ingen tillväxt i konst-, kultur-, musik- teater- och filmbranschen. De som jobbar med konst och kultur får omskola sig. Fast vänta lite – vuxenstudiestödet är ju avskaffat!
Robin Hood, vi behöver dig!
