Konsumtion och konsumenters ansvar stöts och blöts ständigt i offentligheten men miljöns pågående nödläge drivs inte i första hand av måttlös konsumtion utan av tvångsmässigt säljande.
Få är nog de som under de senaste årtiondena haft privilegiet att slippa oroas av klimatförändringar och utarmningen av naturen, med allt vad det fört med sig av krympande glaciärer, avskogning, häftiga skogsbränder, våldsamma översvämningar och massutrotning av djur och växter.
Berättelsen om planetens liv i upplösning har blivit en av de stora berättelserna om vår samtid.
Parallellt med denna berättelse har en förståelse av drivkrafterna bakom utvecklingen tagit form: vår slösaktiga livsstil. Det är inte längre särskilt kontroversiellt att säga att klimatets tillstånd beror på mänsklig inverkan.
Miljömärkning, kalkylatorer över människors ekologiska fotavtryck, klimatpåverkan uträknad i realtid på mobilen, en årlig överkonsumtionsdag som markerar hur konsumtionen överskrider planetens gränser. Och så vidare – det finns mängder av mer eller mindre pedagogiska grepp för att peka på det ohållbara i människors sätt att leva.
Vill man tala om hur vi vältrar oss i lyx så visst, åtminstone många västerlänningars vardag är helt i paritet med överdådet i gångna tiders hovliv. Rika länders miljöavtryck orsakar de ojämförligt största problemen; exempelvis uppskattas finländarnas genomsnittliga resurskonsumtion årligen kräva ungefär fyra jordklot.
Ändå skaver något när problemen härleds till just konsumtionssamhället med tillhörande teser om konsumtionsfrossa och bottenlösa begär.
Skevt fokus
När det här konsumtionssamhället i det offentliga samtalet pekas ut som orsaken till de pågående miljökriserna är det inte sällan just konsumenterna som ställs i fokus. Det kan då handla om konsumenters psykologi, bristfälliga kunskaper eller svaga moral, med slutsatsen att det behövs mer konsumentupplysning och bättre konsumtion. Om vi drunknar i varor är det väl för att vi köper så himla mycket?
Att vi gör det, alltså köper så himla mycket, bottnar ju emellertid i att någon producerar en massa varor och gör enormt mycket för att vi ska köpa dem. Situationen återspeglar också hur vi lever, det vill säga i ett samhälle där en stor del av livet – också grundläggande saker som mat eller boende – faktiskt måste förvärvas på en kapitalistisk marknad.
Det marknadsliberala narrativet håller före att detta huvudsakligen sker i gott samarbete: konsumenterna styr genom sina val vad som produceras var och hur. Ur det här perspektivet förefaller det naturligt att inför den omställning som miljökriserna påkallar framför allt fokusera på konsumtionen. Om konsumenterna kunde förmås att välja hållbart, grönt och smart skulle ekonomin ha incitament att ställa om – från en fossildriven, materialtung ekonomi till en utsläppssnål (eller utsläppsfri), förmodat grön ekonomi med större fokus på tjänster och färre men mer kvalitativa varor.
Ur ett praktiskt perspektiv blir frågan vanskligare. Förvisso är planetens resurser ändliga, och den oupphörliga konsumtion som ständig tillväxt kräver eldar under pågående miljökriser. Ett skäl så gott som något att förespråka minskad konsumtion. Å andra sidan är det ett faktum att konsumtionen inom rådande ekonomiska paradigm håller ekonomin ”på fötter”, som det brukar heta – och den som inte lyckas hålla konsumtionen uppe kan sägas bidra till ekonomisk recession och osäkerhet, i förlängningen också till arbetslöshet och minskad välfärd när stater väljer att strama åt sina finanser.
Hur man än vänder sig har man, som konsument, arslet likväl bak.
När vinst är det primära
I den mån företagens ansvar diskuteras handlar det ofta om att locka dem indirekt (”hållbarhet är lönsamt”, ”framtiden ligger i den gröna ekonomin”), eller direkt med ekonomiska incitament såsom skattesänkningar eller stöd. Lagstiftade begränsningar eller förbud införs sällan och motvilligt.
Här hittar vi kruxet. Det ligger varken i enskilda företags eller i den kapitalistiska ekonomins intresse att företag slutar producera, inte ens ohållbara varor. Kapitalistisk ackumulation drivs av tvånget att sälja, och att dessutom ständigt sälja mer. Kapitalistisk produktion syftar ju primärt inte till att producera sådant vi behöver – livsmedel, kläder, bilar eller vilka som helst bruksvaror – utan till att uppnå profit. Varors användbarhet är så att säga en biprodukt. Den kan vara viktig för att få människor att köpa varorna, och det är naturligtvis helt nödvändigt att systemet ”fungerar”, att människor till exempel har mat så att de överlever; för att kunna jobba om inte annat.
Men får man folk att därutöver köpa sådant de inte behöver eller om man lyckas skapa nya ”behov” så är det lika bra, rentav ännu bättre ifall vinstmarginalen är större.
Produktionen är alltså helt beroende av ständig konsumtion. Det är därför varken slump eller dumhet att det produceras varor som slits ut eller snabbt går sönder. Liksom det inte är en avvikelse när returnerade varor slängs, för att det är lönsammare att slänga än packa om dem och sälja på nytt. Eller när snabbmode pumpas ut i allt kortare trendcykler, bilar blir större eller byggnader och hela stadsdelar rivs för att ge plats för nybyggnation. Det som lite eufemistiskt kallas ”urban utveckling”, att man ständigt river och bygger nytt, är i själva verket en nödvändig aspekt av det kapitalistiska kretsloppet.
Visst kan man placera ansvar hos producenter och säljare, men en kapitalist som vill agera ansvarsfullt slutar snabbt vara en kapitalist när hen konkurreras ut av andra.
Att det nyliberala narrativet om hur kapitalismen är överlägsen alla andra system kunnat överleva så länge har mycket att tacka den indoktrinerade villfarelsen att det här gynnar oss alla: kapitalisterna genom vinst och oss andra genom tillgång till förmånliga varor. Inte ens nu, när kapitalismens försvarare inte längre verkar vilja tala lika rosigt om kakor som ska delas eller välstånd som ska sippra nedåt – utan likt en Trump eller Purra i stället öppet betraktar fattigdom och utsatthet som självförvållade – verkar tanken om kapitalismen som det enda tänkbara alternativet vilja släppa sitt grepp.
Men när vi nu håller på att drunkna i plastskräp och världen brinner upp med olja och fossilgas som bränsle framstår privilegiet att leva i en kapitalistisk värld inte längre som lika uppenbart. Den kapitalistiska ekonomin frambringar mängder av varor men kräver hela tiden mer resurser. Inte ens den som tycker priset är värt att betalas förskonas helt från en förstörd planet.
Omöjlig ekvation
Men låter inte det här lite som att skjuta ifrån sig allt ansvar? Som att var och en individuellt kan fortsätta leva och konsumera som tidigare, om ansvaret ändå är ”systemets”?
Avsikten är på inget vis att oskyldigförklara varken konsumtion eller mänsklig psykologi. Det mänskliga psyket har många mörka sidor och det är förstås sant att vi kan ryckas med i masshysteri eller falla för frestelser, bekvämlighet och nycker.
Dessutom lever vi i något som verkligen kan kallas extrem konsumtionskultur. Med sociologen Zygmunt Bauman kunde man säga att vi till och med produktifierar oss själva. Eller, i sociologen Eva Illouz ord, att vi i allt högre grad förstår också mellanmänskliga relationer i termer av affärstransaktioner. Kapitalismen har sannerligen bosatt sig i djupet av våra själar.
Poängen här är snarare att peka på roten till det så kallade konsumtionssamhällets problem. Tillväxttvånget – att kapital ständigt måste ackumuleras eller, med den vardagligare politikens ord, att ekonomin måste växa – är inte något som kan sättas på undantag. Att en kapitalistisk ekonomi slutar växa betyder inte att den uppnådda nivån stabiliseras utan innebär recession, med allt vad det medför av konkurser och arbetslöshet.
Den yttersta förklaringen står inte att finna i människors psykologi utan i att under kapitalism är allt till salu och att kapitalisten alltid måste sälja något och sedan ännu mer. Därför vill jag i stället för konsumtionssamhälle hellre tala om ett säljsamhälle, eftersom det är just det tvångsmässiga säljandet som ger detta samhälle dess prägel. När säljandet stannar av, stannar samhället av.
Begrepp som ”överkonsumtion” är något av en självmotsägelse. För det som köpts är det ju någon som producerat och nu vill sälja; det går så att säga inte att konsumera mer än vad som produceras. Och här finns en grundläggande asymmetri: Om konsumenterna på en kapitalistisk marknad slutar handla på marknaden kan de, i alla fall i teorin (och historiskt är det naturligtvis ett faktum), själva producera vad de behöver. Kapitalister kan däremot inte sluta sälja på en marknad – de kan inte vara sina egna konsumenter. Faktum är att arbetarklassen (alla vi som lever på arbete och inte på avkastning av kapital) är den viktigaste marknaden – inte minst för att vi utgör merparten av alla människor på jorden.
Och säljandet vet inga gränser – frågan är om ens de planetära gränserna är nog. Som humangeografen Ståle Holgersen påpekar är det inte omöjligt att ”den siste kapitalisten kommer att sälja en kanna bensin till sin sista kund i en värld i flammor, eller att de sista människorna på jorden består av en kapitalist som beordrar sina arbetare att […] producera ännu flera överlevnadskit”.
Det viktiga i sammanhanget är att den förstörelse systemet skapar inte är utslag för någon sorts avvikelse utan bara en följd av att systemet fungerar som det ska. Det går helt enkelt inte att konsumera sig till en bättre värld inom ramarna för detta system.
Inte heller kapitalister ska förstås friskrivas från ansvar för att de gör vad ”varje kapitalist måste”. Till skillnad från oss andra har kapitalisten både svängrum och makt. Ansvaret för den förödelse som följer av kapitalism ligger på dem som utövar makten.
I förhållande till kapitalet är alla vi andra egentligen bara nyttiga idioter. Förutom att vi skapar kapitalet dess vinst genom att sälja vårt arbete och sedan dessutom köpa tillbaka frukterna av det, går vi inte sällan dess ärenden genom att svälja den högst förvirrade idén att frihet kan reduceras till att välja mellan produkter (som någon annan bestämt att ska produceras) och kreativitet reduceras till att ständigt byta ut dessa varor.
Målet inte askes
Om säljandet minskar, minskar förstås också konsumtionen. Lite retoriskt hotfullt framställs det här ibland som en väg till sänkt levnadsstandard. Somliga sällar sig därför till perspektivet att vi inte ska minska konsumtionen (och därmed, som det heter, vår levnadsstandard) men nog det materiella resurstrycket. Andra hävdar att vi västerlänningar gott kan sänka vår levnadsstandard och fördela resursförbrukningen jämnare i världen.
I den mån de förra, som i regel hör till kapitalismens försvarare, anser att den materiella konsumtionen faktiskt är ett problem kanske de yrkar på att vi ska konsumera mindre materiella resurser men mer tjänster i stället. De senare, som ofta hittas inom miljörörelsen, kan ibland ge intrycket att de anser att vi borde leva lite mer knapert.
Bägge perspektiven är problematiska.
Det är inte alls uppenbart att en ”dematerialiserad” eller elektrifierad ekonomi är mindre resurskrävande – tjänster skapas inte i ett vakuum utan kräver sådant som lokaler, trafikinfrastruktur och digitala plattformar (inklusive de beryktade serverhallarna) liksom elektrifieringen kräver enorma mängder råvaror och energi.
Men också de som talar för minskad konsumtion går ofta med på att fokusera på materiell levnadsstandard, med följden att budskapet får övertoner av askes och försakelse.
Jag har inget emot att säga att en annan och hållbarare värld för många kommer att medge mindre materiell konsumtion. Däremot anser jag det felaktigt att kalla det sänkt levnadsstandard. Fokus borde mindre ofta ligga på avhållsamhet och oftare riktas mot det som ett annorlunda samhälle faktiskt kunde ha ett övermått av. Och då tänker jag inte bara på att vi fortfarande har en planet att leva på (!), utan också på att livet inte kan reduceras till någon enskild faktor.
Inte för att de materiella förutsättningarna är oviktiga, varken historiskt eller i dagens värld för alla de människor som levt eller lever under fullständigt odrägliga förhållanden och kanske inte ens har mat för dagen eller tak över huvudet.
Men är det verkligen livskvalitet att ha boende i en stad med luft så förorenad att man blir sjuk av den? Är det en ynnest att få bränna ut sig på jobbet? Är industrisamhällets eller kunskapssamhällets sjukdomar eftersträvansvärda?
Det är inte nödvändigtvis någon god idé att i kapitalistisk tappning ”lyfta folk ur fattigdom” om resultatet är ett hälsofarligt samhälle och en förstörd planet.
Därför måste frågan om det goda samhället inledas någon annanstans än bland säljsamhällets smulor. När samhället görs beroende av att ”ekonomin växer”, det vill säga av att företagens försäljning ökar, sitter det ofrånkomligen fast i en tillväxtlogikens rävsax. Minskad försäljning, mindre samhällsnytta. Ökad försäljning, ökad miljöförstörelse.
Hur ett gott samhälle ser ut och vad ett gott liv är kan aldrig vara hugget i sten, särskilt inte när vi rör oss bortom sådant som livsmedel, boende och vård. Men så är det också poängen: en kapitalistisk värld är en likriktad värld. I egenskap av konsumenter får människor i mån av betalningsförmåga välja vad de äter, hur de bor eller vart de reser. Det är svårare att välja fritt var man vill bo (eftersom man ofta måste flytta dit där det finns arbete) eller att välja sådant som god vård eller fungerande transport framom ett överflöd av konsumtionsvaror.
Det som krävs är alltså något annat än så kallade marknadsmekanismer.
Olika former av ansvar
Förenklat kunde man säga att det som krävs är politiskt ansvar. Men min avsikt är inte att skifta fokus till diffusa politiska strukturer och på sätt förklara individen fri från ansvar. Alltför ofta har luddiga krav börjat ställas, kanhända av frustration eller hopplöshet inför sakernas tillstånd, på att ansvaret borde placeras på ett ”strukturellt plan”.
Tvärtom skulle jag yrka på det ansvar vi alla har som individer också när, eller just för att, politiska beslutsfattare inte förmår tänka bortom det kommande årets ramförhandlingar. Detta ansvar måste förstås som något mer och något annat än konsumtion.
Den ena sidan av detta ansvar är politisk organisering och kamp. Bara på den politiska arenan kan politiska beslut fattas. Men det går inte att bara besluta att samhället och vi själva ska avvaruifieras: att vi ska sluta ”tänka som om” allt var till salu samtidigt som snart sagt allt de facto är till salu.
Vi måste börja leva på sätt som inte underordnar sig säljandets logik.
Att människor till exempel entusiasmeras av det som är nytt och spännande är naturligtvis inte negativt. Tvärtom är nyfikenhet och förmågan att tänka nytt precis vad kreativitet handlar om. Negativt blir det först när säljsamhället bemäktigar sig denna mänskliga drivkraft genom att kanalisera den till likriktande konsumtion.
Det är svårt att ge förslag på motståndshandlingar utan att låta som att motståndet – och således livet – måste ha en given form.
Så är det ju inte. Poängen är just att det som ska ersätta den kapitalistiska konsumtionen inte är avsaknad (av varor, av materiell levnadsstandard) utan då hellre ett överflöd och en mångfald av det som är livgivande och meningsskapande utanför säljandets logik. Gemenskap, ömsesidig hjälp, skaparlusta, initiativrikedom, upptäckarglädje, tankekraft – inget av det är beroende av kapitalismen.
Ett liv bortom säljlogiken kan förstås se ut på många olika sätt, men det centrala är att dryfta frihet och kreativitet i icke-kapitalistisk tappning. Alltså hur livet och samhället kunde se ut om kärnan i livsformen inte var köpande och säljande, utan bottnade i att människor själva skapar och producerar. Att vi med andra ord återtar makten över livsvillkoren.
