Redan för 150 år sedan varnade Samuel Butler om hur intelligenta maskiner skulle förslava mänskligheten. Vad har litteratur och film lärt oss om AI sedan dess – och hur har fiktionen lett oss in på fel spår?
Doktor Noonien Soong var den ledande forskaren inom cybernetik i Förenade planeters federation på 2300-talet. Under sin tid på federationens koloni på planeten Omicron Theta utvecklade Soong sitt mästerverk, en så kallad positronisk hjärna, som han placerade i skallen på en människolik robot, eller android, som fick namnet Data-. Efter att kolonin på planeten förintats, hittades Data i ruinerna, och antogs sedermera som vetenskapsofficer på forskningsskeppet Enterprise, som djärvt utforskade rymden där ingen människa förr satt sin fot.
Örlogskapten Data är en av de mest älskade karaktärerna i TV- och filmfranchisen Star Trek, och var en av huvudkaraktärerna i 80-talsserien Star Trek: the Next Generation samt flertalet filmer. Data, som spelades av Brent Spiner, övertog delvis rollen som herr Spock haft i den ursprungliga TV-serien från 60-talet – en karaktär som genom sin avsaknad av känslor och sitt logiska sinne ständigt förvånades av människosläktets egenheter, och kunde fungera som en kommentator som i sin oförståelse ställde sina besättningsmedlemmar – och publiken – de stora filosofiska frågorna kring det det mänskliga varat.
Datas mekaniska psyke fungerade således som ett bollplank för att diskutera vad det är att vara människa, och varför vi människor handlar och fungerar som vi gör. Men karaktären hade också en annan funktion, en som ter sig snarast profetisk i dag, nämligen att utforska frågeställningar kring artificiell intelligens. Det intelligenta sätt som seriens manusförfattare gjorde detta på gör att Star Trek: the Next -Generation ställvis känns som om den var trettio år före sin tid.
Vetenskapen kommer enligt Bacon att leda till kunskap om ”alla tings inre rörelser”, och människan kan enligt honom utnyttja denna kunskap för att forma världen omkring henne.
Bacon var början
För ett halvt år sedan skrev jag en essä om hur skönlitteraturen format våra tankar om hur ett framtida samhälle ska se ut, och hur ett gott samhälle ska uppnås. Jag lovade då att det skulle bli en serie, och trots att det har tagit lite tid kan jag här presentera min andra essä. Jag tänkte denna gång uppehålla mig vid frågan om hur fiktionen har format vår syn på teknologi, och i synnerhet vår syn på artificiell intelligens.
Många nämner den brittiska politikern och filosofen Francis Bacon som framtidens arkitekt. Med sina skrifter The Advancement of Learning och The New Atlantis stakade han ut en vetenskaplig filosofi för Upplysningen, som satte framstegstanken i fokus.
Det finns Bacon-kännare som hävdar att en av vändpunkterna för hans tänkande var den spanska flottans attack mot Storbritannien år 1588, vilket fick honom att fundera över varför spanjorerna var så överlägsna resten av världens samlade militära makt. ”Krutet, den magnetiska kompassen och tryckpressen var den magiska trio som har förändrat tingens beskaffenhet”, skrev Bacon. Det var Bacon som myntade ordspråket ”kunskap är makt”, och denna kunskap innefattade för honom otvivelaktigt även ny teknologi.
Publicerad postumt år 1626 följer The New Atlantis en grupp europeiska sjömän som landstiger på ön Bensalem, ett himmelrike på jorden. I Bacons utopi har den vetenskapliga metoden utrotat sjukdomar, lidande, nöd och alla mänskliga laster. Människan är inte längre slav under naturen, utan har lärt sig tämja den, och bända den efter sin vilja. Det är förvisso intressant att peka ut allt som Bacon på 1600-talet förutspår i fråga om vetenskap och teknologi: flygplanet, holografiska bilder, robotar, modern läkekonst, videotelefoner och till och med genetisk manipulation. Det centrala är ändå författarens insisterande på att människan genom vetenskapen kan och ska överta herraväldet över naturen och naturlagarna. Vetenskapen kommer enligt Bacon att leda till kunskap om ”alla tings inre rörelser”, och människan kan enligt honom utnyttja denna kunskap för att forma världen omkring henne.
Romantikernas revolt
Denna teknopositiva framstegsfilosofi färgade av sig på upplysningens tidevarv, och det var egentligen inte före 1800-talet och romantikerna som framstegsfilosofin på allvar utmanades inom litteraturen.
Den litterära kritiken mot framstegsfilosofin sammanföll med den ludditiska rörelsens uppkomst i Storbritannien på 1810-talet. Ludditernas angrepp på textilmaskiner handlade om rent praktiska frågor som rörde rättigheterna för arbetare som sades upp då nya maskiner dök upp på fabrikerna. På sitt sätt är 1800–talets ludditer en intressant inkörsport till dagens diskussion om artificiell intelligens och dess inverkan på arbetsmarknaden.
Under samma tid författade den 16-åriga brittiska debutanten Mary Shelley sitt magnum opus, Frankenstein, eller den moderna Prometeus (1818). Frankenstein omnämns ofta både som den första science fiction-romanen (därom kan man dock tvista), och som den första romanen som behandlar artificiell intelligens (därom kan man också tvista).
Shelley var visserligen inte särdeles intresserad av teknologin bakom doktor Frankensteins varelse, utan snarare av förhållandet mellan ”monstret” och dess skapare. Detta oaktat skapade Shelley med sin roman modellen för mycket av den senare AI-litteraturen: teknologi som ”revolterar” och vänder sig mot sin skapare.
Bombnedslaget Darwin
Den industriella och vetenskapliga revolutionen under 1800-talet omformade samhället totalt. Elektriciteten, tåget, bilen, ångmotorn, dynamiten, telegrafin, de första luftskeppen, och inte minst framstegen inom medicinen, lovade en ny värld av effektivitet, bekvämlighet, överflöd och globalisering. Särskilt under 1800-talets andra hälft uppstod en uppsjö av litteratur som färgades av den nya teknologin. Fransmannen Jules Verne, med sina månraketer, luftskepp och u-båtar, var pionjären inom genren som småningom skulle utvecklas till sci-fi.
Få vetenskapliga teorier skapade så stora kratrar då de slog ned som Charles Darwins evolutionsteori. Där Bacon på 1600-talet hade inlett diskussionen om att särskilja på guds och naturens skapelser, skapade Darwin total uppståndelse år 1858 då han publicerade sin teori om att människan ingalunda skapats som Adam och Eva i paradiset, utan var resultatet av en lång, evolutionär process som gick tillbaka miljontals år i tiden. Darwins teorier var startskottet för diskussionerna om artificiell intelligens.
Maskinernas revolt
En av de första författarna som på allvar utforskade möjligheten att maskiner skulle kunna bli självmedvetna var brittiska Samuel Butler, i sin satiriska dystopi Erewhon (1872). Den större delen av romanen är en satir över det viktorianska samhällets moral och politik, men den är mest känd för att den utspelar sig i en tid efter mänsklighetens krig mot maskinerna. I boken jämför Butler maskinernas utveckling med den mänskliga evolutionen, såsom den presenterats av Darwin: eftersom människan har utvecklats från ointelligent materia, är det också givet att maskiner förr eller senare kan utveckla egen intelligens. I Butlers fiktiva samhälle besluter sig människorna för att förstöra alla maskiner i landet Erewhon innan de blir intelligenta nog att förslava mänskligheten.
I den nya världen är alla maskiner förbjudna – Butlers protagonist blir till och med fråntagen sitt fickur då han anländer till Erewhon. Erewhon (som ju är nowhere baklänges) är den första fiktiva berättelsen som föreställer sig det som senare skulle bli en stapelvara inom science fiction: maskinernas revolt.
Brent Spiner som Data i filmen Star Trek: Nemesis (2002). Foto: Alamy.
”Utplåna teknologin”
Samuel Butler skrev inte sin bok bara som en underhållningshistoria: han hyste en allvarlig oro över att vi höll på att ge över makten till maskinerna. Redan 1863, nio år före romanen publicerades, publicerade tidningen The Press i Christchurch, Nya Zeeland, en debattartikel av Butler med rubriken ”Darwin Among the Machines”. I artikeln argumenterar Butler för att Darwins evolutionsteori visar att människans herravälde över jorden inte kommer att vara för evigt – en idé som i sig var revolutionerande i mitten av 1800-talet, eftersom den klassiska, religiöst influerade världssynen var att världen var skapt för människan. Butler argumenterar i artikeln för att människan är i färd med att bygga instrumenten för sin egen undergång – maskinerna:
Dag efter dag knappar maskinerna in försprånget; dag efter dag blir vi allt mer underkastade dem; allt fler män är för var dag fjättrade som slavar för att underhålla dem, allt fler män ägnar var dag sina hela livs energier till att utveckla mekaniskt liv. Resultatet är bara en fråga om tid, men den tiden kommer då maskinerna har herravälde över världen och dess invånare kommer att utgöras av varelser av en art som ingen med ett verkligt filosofiskt sinne för en stund ens kan ifrågasätta.
[…]
Krig intill döden bör omedelbart förklaras mot dem. Varje maskin av varje sort bör förstöras av alla som önskar välfärd för vår mänskliga art. Låt det inte finnas några undantag, inte någon nåd; låt oss omedelbart återgå till vår ras medeltida tillstånd.
(Egen översättning)
Med ”Darwin Among the Machines” och -Erewhon cementerade Samuel Butler den diko-tomi mellan teknooptimister och teknopessimister som än idag existerar inom diskussionen kring artificiell intelligens. Bland författare av tidig science fiction-litteratur frodades båda synsätten, ofta sida vid sida hos en och samma skribent.
Framtidskriget
Jules Verne, som skrev sina böcker mellan 1860- och 1900-talen framställs ofta som en obotlig teknikoptimist, men det är bara en del av sanningen. Liksom många andra europeiska- författare influerades Verne av den allmänna oro som beskrivits som en del av fin-de-siècle-syndromet. Filosofin och konsten speglade den oro och osäkerhet som bredde ut sig i Europa inför sekelskiftet 1900. Frankrike och England sneglade misstänksamt på varandras militära styrkor, och båda två såg med fasa på hur Tyskland rustade upp, moderniserade sin militär och började använda sig av termer som Lebensraum. Också Ryssland, Kina och USA var orosmoment för många européer.
En distinkt litterär genre utvecklades med början i 1870-talet som kommit att kallas antingen för invasionslitteratur eller framtidskrigslitteratur. Genren var speciellt stor i England, med författare som George Tyomkins Chesney och William Le Queux som skrev om fiktiva tyska invasioner med hjälp av nya supervapen och flygskepp. Mer litterärt intressanta är de mer utpräglade science -fiction-författarna George Griffith – nästan helt bortglömd idag, men en litterär superstjärna på 1890-talet, och inte minst H.G. Wells. Wells Världarnas krig (1895) och Kriget i luften (1907) var inlägg i debatten om framtida krig.
I Frankrike var Émile Driant det stora namnet inom genren, men också Verne gav sig in i diskussionen. Hans roman Det yttersta vapnet (1896) varnade för ett nytt dödligt supervapen, medan den nattsvarta Världens herre (1904) beskriver hur en proto-fascistisk terrorist med teknologins och vetenskapens hjälp gör sig till diktator över världen.
Tjeckiska robotar
Fin-de-siècle erans oro fick sitt slut i första världskriget, ett krig som introducerade maskingeväret, senapsgasen, luftvapnet och andra teknologiska innovationer vida överträffade de fasor som litteraturen kunnat förutspå. Kriget som en högteknologisk döds-maskin blev ett begrepp, och sökte sig in i konsten och fiktionen, inte minst i den våg av expressionistisk film som föddes i Tyskland.
Ett av de viktigaste verken i fråga om artificiell intelligens uppstod i ruinerna ur kriget, och inspirerades av tidens ideologiska häxkittel: den tjeckiska författaren och dramatikern Karel Čapeks teaterpjäs R.U.R. (1920), en förkortning av Rossumovi Univerzální Roboti. Rossums robotar var inte gjorda av plåt och elektronik, utan av syntetiskt skinn, kött och blod, och ihopbyggda på löpande band. Pjäsen, förlagd till tiden kring år 2000, beskriver liksom Erewhon en robotrevolt – men i det här fallet handlar det om en utnyttjad underklass som revolterar mot de mänskliga härskarna. När mänskligheten är utplånad, inser robotarna att det inte finns någon kvar att bygga nya robotar, och på så sätt har de förseglat sina egna öden. Om de inte kan lära sig älska, så de kan ha sex och föda nya robotbebisar. Frågan inställer sig naturligtvis: om mänskliga robotar lär sig älska och fortplanta sig naturligt, vad skiljer dem då från människor?
Asimovs lagar
Här börjar vi komma till en kärna i den moderna diskussionen om artificiell intelligens – nämligen var gränsen mellan maskin och människa går. Det går att dra en rak linje mellan R.U.R. och senare verk som utforskar denna gräns – från Isaac Asimovs robotromaner till Philip K. Dicks replikanter i Blade Runner, och Martha Wells prokrastinerande cyborg i romanserien Murderbot, som i maj i år släpptes som TV-serie med Alexander Skarsgård i huvudrollen.
Isaac Asimov är en centralgestalt inom robotfiktionen. Asimov var den författare som kanske tydligast slog fast förhållandet mellan den ännu i början på 40-talet snarast teoretiska datorteknologin och artificiell intelligens, och cementerade uppfattningen om att robotar helt enkelt är hypereffektiva räknemaskiner som i sitt beteende är helt och hållet beroende av sin programmering. I de noveller som 1950 antologiserades under titeln Jag, robot, utforskade Asimov de logiska problemen med att programmera artificiell intelligens och i allt högre grad göra människan beroende av densamma.
Dagens debattörer som hävdar att chatbottar och artificiell intelligens av olika slag har utvecklat sann, självständig intelligens skulle göra gott i att läsa Asimov, som i sina verk benar ut flertal situationen där hans robotar börjar uppvisa oförutsedda, människoliknande beteenden. Författaren pekar här på problemen som uppstår då olika kommandon och program implementeras utanför de förhållanden de är planerade för, och hur datorlogiken kan slå knut på sig själv då det uppstår paradoxer och motstridigheter. Inte för intet har Asimovs ”tre robotlagar” och hans verk influerat mycket av dagens filosofi kring etik inom ramen för artificiell intelligens.
När mänskligheten är utplånad, inser robotarna att det inte finns någon kvar att bygga nya robotar, och på så sätt har de förseglat sina egna öden. Om de inte kan lära sig älska, så de kan ha sex och föda nya robotbebisar.
Kubricks mördardator
Superdatorn HAL 9000 i 2001: Ett rymdäventyr- -är ett intressant exempel som belyser både Asimovs funderingar kring problemen med att programmera artificiell intelligens och Čapeks tankar kring var gränsen mellan människa och maskin går. Stanley Kubricks film fick premiär 1968, med ett manus utarbetat av regissören i samarbete med den brittiske författaren –Arthur C. Clarke. I korthet upptas merparten av filmen av en rymdresa till Jupiter, som slutar i tragedi då datorn HAL, som styr rymdskeppets funktioner, oförklarligt börjar döda skeppets astronauter. En tolkning av skeendena är att HAL, då besättningen misstänker att datorn inte fungerar som den ska och vill stänga ner den, utvecklar självbevarelsedrift och dödar astronauterna för att rädda sig själv.
Enligt traditionell AI-filosofi skulle utvecklandet av den här typen av självbevarelsedrift betyda att HAL har utvecklat medvetande och i så fall borde vara att betraktas som en intelligent varelse, snarare än endast en maskin. Den klimaktiska scenen där HAL ber för sitt liv och verkar uppriktigt emotionellt skakad då den sista överlevande astronauten påbörjar förberedelserna för att stänga ner datorn, är ikonisk. Som tittare blir man berörd, samtidigt som man försöker avgöra om HAL verkligen känner, eller om datorn helt enkelt låtsas för att beveka den mänskliga astronauten. Är det alltså fråga om en tänkande, kännande varelse, eller helt enkelt en beräknande, känslo-lös sådan?
Samma år som filmen fick premiär publicerades också Clarkes roman med samma namn, som innehöll vissa skillnader gentemot filmen. I boken skriver Clarke att HAL ingalunda på egen hand utvecklat medvetande, utan var programmerad att offra de mänskliga passagerarna om de kom i vägen för det hemliga uppdrag som HAL hade som jobb att utföra.
AI som kärnvapen
Samuel Butlers och Karel Čapeks idéer om maskiner som revolterar förutsätter att människan lyckas skapa maskiner som har förutsättningarna att bli självmedvetna och utveckla en egen vilja, agens. Den tanken hart drivit mycket av den i grunden teknofobiska fiktion som skapats, i synnerhet för filmduken, under de senaste 50 åren. Filmen Blade Runner (1982), baserad på Philip K. Dicks roman Do Androids Dream of Electric Sheep, är egentligen en direkt avkomma till Čapeks pjäs: filmens replikanter (androider) är en underklass som arbetar under slavliknande förhållanden och har en programmerad livslängd på några år. Liksom Čapeks robotar är deras dilemma: hur få mer liv? Slutet av filmen, då Harrison Fords huvudkaraktär rymmer tillsammans med en replikant, upprepar Čapeks fråga: om en robot kan älska, är hen då inte mänsklig?
En annan film, som utkom två år senare, har också blivit stilbildande. James Camerons- lågbudgetrulle Terminator beskriver en framtid då ett globalt försvarsnätverk blivit intelligent och beslutat sig för att ta herravälde över världen. Den första filmen i serien erbjuder inga djupare filosofiska funderingar kring det mänskliga eller maskinella varat, utan den artificiella intelligensen, Skynet, är helt enkelt ett Ersatz filmmonster som existerar för protagonisterna att överleva och förgöra.
Terminator följer såtillvida i Samuel Butlers fotspår: den artificiella intelligensen är helt enkelt teknologin amok. Underliggande här finns en rädsla som existerat så länge vetenskapen existerat, att människan i sin hybris skapar monster som hen inte kan kontrollera. Denna rädsla går tillbaka till första, och i synnerhet andra världskriget och dess kärnvapen. Den här parallellen drogs till sin spets i filmen WarGames (1983), där en hacker av misstag sätter igång en superdator som kontrollerar USA:s kärnvapenarsenal, och den börjar ställa i ordning ett tredje världskrig.
AI som människa
Idag har vi redan passerat tanken om den artificiella intelligensens användning som metafor för kärnvapen och andra teknologiska innovationer. Frågan som håller många vakna om natten är huruvida den artificiella intelligensen i sig kan utgöra ett hot mot mänskligheten. Det existerar kultliknande grupper samlade kring en handfull AI-experter som är övertygade om att en AI-revolution väntar alldeles bakom hörnet.
Jag hävdar att denna rädsla för – och på samma gång detta överskattande av – den artificiella intelligens potential är starkt formad av den 150 år långa traditionen av fiktiva framställningar av robotar och intelligenta superdatorer. I grund och botten är det lika mycket en rädsla för oss själva. Varför hyste Samuel Butler en sådan outgrundlig fasa för att teknologin, då den uppnådde självmedvetenhet, skulle förslava mänskligheten? Antagligen därför att historien visat att det är vad människan har gjort i alla tider.
Den fiktion som utforskat förhållandet mellan människa och maskin – gränsen mellan det mänskliga och det mekaniska – har, hävdar jag också, egentligen inte varit så intresserad av huruvida maskiner kan bli människor, utan snarare av att utforska det mänskliga varat. Čapek visade under resten av sin karriär inget större intresse för robotar och AI, och det är egentligen inte heller dem R.U.R. handlar om. Čapek skrev pjäsen efter första världskrigets fasor och den ryska revolutionen. I föreställningen representerar människorna den ägande klassen, borgarna och den mekaniserade hyperkapitalism som Fords rullband företrädde, medan robotarna får stå som modell för den revolutionära arbetarklassen. Satirikern Čapek slog alltid både högerut och vänsterut, och ville med R.U.R. visa på återvändsgränden både i den kapitalistiska elitens och den revolutionära kommunismens ideologi och praktik. I slutet är det den kravlösa kärleken till nästan som är vägen framåt, bortom dogmer och ideologier.
Den klimaktiska scenen i 2001: Ett rymdäventyr, då den sista överlevande astronauten stänger av
superdatorn HAL 9000. Foto: Wikimedia Commons.
Allt är programmering
Det är också intressant att notera att i de flesta fiktiva fall där artificiell intelligens visar sig vara ett problem, är det inte själva intelligensen i sig som strular till det, utan programmeringen. Asimov är noga med att inte ge sina artificiella skapelser intelligens utanför sin programmering, och Clarke klargör i sin bok att HAL 9000 de facto var programmerad att döda sin besättning. I den intelligenta avdelningen av science fiction-genren tenderar problemen alltid att ha att göra med den mänskliga, inte den artificiella intelligensen.
Det här gäller också andra vägen – då vi föreställer oss teknologiska utopier, varav Star Trek är ett exempel. Data är en av seriens mest sympatiska figurer. Som tittare vill vi så gärna att han ska vara ”en riktig pojke”, som Pinocchio, men seriens manusförfattare dunkar ständigt ner oss i skorna och påminner oss om att han är sympatisk därför att han är programmerad för att vara sympatisk. Visserligen slår serien i ett avsnitt fast att Data är en självständig, tänkande varelse med ”mänskliga” rättigheter, men samtidigt är Star Trek ständigt noga med att påpeka att Data inte kan överträda sin programmering. De gånger han gör det, beror det på tekniska fel eller att någon yttre kraft kringgår hans programmering.
Serien introducerar också Datas ondskefulle broder, Lore. Lore har av sin skapare fått ett mikrochip som förser honom med mänskliga känslor och ambition. Naturligtvis slutar det inte bra. Problemet är inte att Lore är för intelligent, problemet är att han är för mänsklig.
Stöpseln
Med undantag av föga trovärdiga skräckscenarier à la Erewhon och Terminator – som ändå fått otrolig genomslagskraft – verkar varningarna om artificiell intelligens i fiktionen inte handla så mycket om maskinerna, utan om den artificiella intelligensen som en spegelbild av oss själva. Om vad vi gör med teknologin som vi skapar, och hur vi skapar den till vår avbild.
Mer skrämmande än tanken om att den artificiella intelligensen på egen hand hittar på är tanken på hur den förstärker vårt eget beteende – speciellt i dessa dagar då hyper-kapitalismen går hand i hand med fascismen. Det är talande att då chatbotar lär sig av den mänskliga kommunikationen på internet, blir de rasistiska och misogyna.
Att den artificiella intelligens vi har idag på riktigt skulle kunna bli självmedveten är en dröm/mardröm som upprätthålls av verklighetsfrånvända kodarmiljonärer som inte klarar av att skilja på att en maskin lär sig nya matematiska beräkningar och verklig mänsklig intelligens. Det som fiktionen inte heller berättar är att robotiska överlordar har en fatal svaghet: om de börjar mopsa upp sig är det bara att dra ut stöpseln. Hur länge brukar din laptop fungera på batteri?
I den intelligenta avdelningen av science fiction-genren tenderar problemen alltid att ha att göra med den mänskliga, inte den artificiella intelligensen.
Vems ärenden går AI?
Mer intressant än diskussionen om huruvida den artificiella intelligensen är verklig intelligens eller inte, är en som däremot inte behandlats särskilt mycket inom fiktionen – det vill säga vilken inverkan den artificiella intelligensen har på våra liv, vår kreativitet och samhället i stort, helt utan att den reser sig i revolt. Här får vi gå tillbaka till författare som Ray Bradbury och George Orwell, som i sig inte skrev om artificiell intelligens, utan mer om hur underhållnings- och övervakningsteknologin påverkar samhället. Men inte heller dessa författare har några svar som träffsäkert skulle adressera sättet på vilket automatiseringen och den artificiella intelligensen verkar i samklang med vårt hyperkapitakistiska samhälle och den flod av desinformation, propaganda, hat och bedrägerier som de sociala medierna fylls av.
Vad händer med kreativiteten då AI kan skapa billiga kopior av konst, litteratur och musik som någon kan utnyttja för vinning, istället för att anlita en mänsklig kreatör? Vad gör det med vår uppfattning om sanningen då vi söker svar på våra frågor genom att anlita chatbotar som inte kan annat än rapa upp en frankensteinad sammanfattning av allt som skrivits på internet? Hur påverkar automatiseringen av allt fler kontors- och kreativa arbeten arbetsmarknaden och arbetarklassen? Det vi borde fråga oss är vem som tjänar på allt detta. Vem är det som pumpar in miljarder i utvecklingen av alla dessa AI-system och varför gör de det? Är det en slump att det är samma techmiljardärer som sluter upp kring Trump som är den mest AI-frälsta gruppen i samhället?
Med detta inte sagt att vänstern behöver vara framstegsfientlig. Däremot är det skäl att lyssna på de gamla ludditerna och ställa sig på barrikaderna då den artificiella intelligensen används som vapen i de superrikas händer. Det handlar inte om teknologin i sig, utan hur människan och samhället använder den. Låt oss inte vara som den onda brodern Lore, som använder sin intelligens för girighet, makthunger och egennytta, utan som gode brodern Data, som programmerats av ett samhälle som avskaffat kapitalismen och privatägandet, och som drivs av värden som solidaritet, jämlikhet och altriusm. Behöver det nämnas att Star Treks skapare Gene Roddenberry var uttalad socialist?
Detta är den andra essän i Janne Wass serie om fiktionen och framtiden. Nästa essä publiceras på hösten.
