Mathilde Walter Clark synliggör i flera av sina böcker människans ovilja att befatta sig med djurhållningens realiteter.
Människan är så vitt jag vet det -enda djuret som producerar andra djur.
Trots landets minimala storlek producerar Danmark mer än 200 miljoner djur om året – grisar, kor, kycklingar, änder och fram tills nyligen mink. Det danska jordbruket upptar mer än 60 procent av landets areal (jämför Finlands drygt sju procent), men den odlade jorden ägs och förvaltas i gengäld av allt färre människor, 0,6 procent av den danska befolkningen. Ännu 1946 arbetade över en halv miljon danskar inom jordbruket, nästan en fjärdedel av befolkningen. Idag är det 63 000 eller drygt två procent.
I ett mittjylländskt landskap går författaren Mathilde Walter Clark runt och förundrar sig. I världens mest djurtäta land, var finns alla djuren? Hon ser inga. I essän Hvordan man laver dyr, utgiven i bokform 2023, beskriver hon vad som försiggår inne i industrianläggningarna när danskt lantbruk ”gör” djur. Vilka liv lever djuren? Vad används djuren till – och hur talar vi om dem?
Folk vet inte hur galet det står till i den danska djuruppfödningen, hävdar Walter Clark. Det hänger mycket samman med att de allra flesta inte har någon insyn eller direkt kontakt med jordbruket längre. Djurens liv i industrianläggningarna existerar lika spökaktigt som grisarna hon inte ser i landskapet. Avståndet mellan den vanliga befolkningen och det som försiggår i djuranläggningarna växer medan den fria marknaden härjar fritt och reklamspråket skapar sin egen idealiserade verklighet.
Hur vi ser på och talar om djur som föder oss avslöjar vårt förhållande till dem. Normerna och språket kring produktionsdjuren är enligt Walter Clark fyllt av beslöjande omskrivningar. Det finns närmast ett tabu att prata om hur djuren har det. Den naturliga blicken på djur är att djuret är någon, en levande varelse, ett subjekt. Den onaturliga blicken är att djuret är något, ett objekt, en egendom, en produkt.
När ord som ”producera”, ”optimera”, ”tillväxt” och ”djurenheter” är gängse i jordbruksbranschens vokabulär döljs djurens reella villkor som individer och som just – djur. Språkbruket instrumentaliserar djuren och bidrar till att göra verksamheten möjlig. Walter Clark önskar varken ett romantiserat språk eller ett högteknologiskt. Hon vill hitta ett språk som får oss att se, inte se bort, ett språk som kommer så tätt på verkligheten som möjligt, som inte döljer den.
Det danska lantbruket, som beskrivits som en succéhistoria, pressar genom sina destruktiva sidor allt tydligare enskilda jordbrukare ekonomiskt och psykiskt. Lantbrukets andel av BNP är nere på två-tre procent, men näringens totala skuld är ett monster på 300 miljarder kronor, ett tal som inte tål jämförelse med något annat land i EU.
”Naturlig resurs”
Ta till exempel grisarna, Danmarks exportdjur framom alla. 28 miljoner grisar produceras varje år. Samtidigt minskar grisproduktionen år för år. De enorma svingårdarna är stängt land för andra än för dem som gör pengar på dem, ett slags sterila laboratorier. Med målmedvetet avelsarbete har man fått suggor att föda i genomsnitt fyrtiofyra kultingar om året. Nästan var fjärde griskulting dör. I stället för att få lov att bygga ett bo till de överlevande blir son fastspänd i en fixeringsbox på ett betonggolv medan hon dias av anonyma smågrisar som hektiskt flyttas runt mellan hennes och andras lediga bröst. När grisarna väger nästan sex och ett halvt kilo sänds de till slakt, oftast till Polen eller Tyskland.
Av lantbrukets ofattbara mängder döda djur produceras bland annat 55 miljoner liter biodiesel om året. De döda djuren kallas ”en naturlig resurs”, ”restprodukter från lantbruket”, en ”råvara” och ”avfall”. Specialiserade firmor åtar sig detta jobb och ”ger nytt liv till döda grisar” och ”reducerar koldioxidutsläppen”.
Walter Clark fick trots många förfrågningar aldrig tillåtelse att besöka någon svingård. En djurläkare som hoppat av då hon inte längre stod ut med att se vad som pågick under sina kontrollbesök ger istället läsaren en inblick. Alltför många grisar på alltför lite plats, alltför stora djur i alltför små kättar, skador, sår, bett och sjukligt beteende.
Är grisuppfödarna onda människor? Nej, men ekonomiskt pressade av resultatmål. ”Vi blir stallblinda. Att se nödlidande djur blir normalt”, säger djurläkaren och menar att den generation djurproducenter som finns nu i stort sett aldrig har sett en gris annat än i betongomgivningar. Det saknas kunskap om vad som är normalt och sjukligt beteende hos grisar.
Det danska lantbruket, som beskrivits som en succéhistoria, pressar genom sina destruktiva sidor allt tydligare enskilda jordbrukare ekonomiskt och psykiskt. Lantbrukets andel av BNP är nere på två-tre procent, men näringens totala skuld är ett monster på 300 miljarder kronor, ett tal som inte tål jämförelse med något annat land i EU. Maskinerna blir större, gårdarna, besättningarna. Alla klarar det inte. Utländska företag köper upp danska lantbruk efterhand som de kollapsar. Utländska kapitalfonder köper i spekulationssyfte god lantbruksjord framför näsan på unga danska ekologer. Marknaden styr.
Ihjälgasade minkar
Djurindustrin i Danmark handlar också om minkar – eller har gjort det. Danmark har varit ett av världens främsta pälsdjursproducenter. Den 4 november 2020 gick den socialdemokratiska statsministern Mette Frederiksen ut med en order om att alla minkar i Danmark ska avlivas. Coronaviruset hade spridit sig ohämmat till ett antal minkfarmer i landet och muterat. Folkhälsan ansågs vara i fara. I yttersta hast och – visade det sig – i strid med grundlagen gasades 15,5 miljoner minkar ihjäl. Beslutsprocessen var kaotisk och ledde till att en minister avgick och senare tillsattes en granskningskommission.
I sin bok Det blinde øje från 2023 tar Mathilde Walter Clark läsaren med in i minknäringen. Hon utforskar genom ett historiskt och etiskt perspektiv vad som döljs bakom den så kallade minkskandalen.
Hon hade, skriver hon (liksom de flesta av oss) aldrig sett minken där var den egentligen hör hemma, längs åar, bäckar och floder i Nordamerika. Ett solitärt rovdjur som avmärker sitt territorium med sekret, jagar invid vatten och har simhud mellan tårna. En skicklig jägare som kvicksilveraktigt utnyttjar alla tillvarons dimensioner. Den vilda minken kallar på historier, liv, språk. Men vad kan man alls berätta om djuret i buren, frågar sig Walter Clark. Ett väsen fullkomligt frånkopplat det som gav det mening, dess förfäders oändliga värld nu avgränsat till ett rum på 30 x 45 x 90 centimeter.
Human för vem?
Vad vi såg på TV-skärmarna när de danska minkarna skulle gasas ihjäl var gråtande minkfarmare som sörjde att deras livsverk nu förstördes. Mediernas fokus kom att ligga på minkuppfödarna som offer och på regeringens panikartade beslut. Man skrev om minkuppfödarna som blev ”avlivade”, ”fick dödsstöten”, en näring som blev ”slaktad”. Walter Clark förringar inte minkfarmarnas känslor men kritiserar idealiseringen av minkfarmningen och den närsynthet den danska journalistkåren uppvisade. Det blinde øje undersöker de faktiska förhållandena för djuren och det förfärliga avlivningsarbetet som följde hösten 2020 utfört av en här av anonyma avlivare, merparten rumänska arbetare.
Vi hade var och en sett det, och var och en visste vi att alla andra hade sett det, och accepterat vad de såg. Ingen hade uppmanats att täcka för sina barns ögon. Om man ville det eller inte hade man vant sig vid synen av sprattlande djur som slungades i svansen ner genom tratten, ner i den stora svarta andnöden /…/ Dödsproduktionen var det nya normala, och i den mån det ändå inte var helt normalt, kunde det tillskrivas de rumänska minkbödlarna.
Författaren beskriver ingående hur dödandet av mink går till, också i normala förhållanden. Avlivningslådorna varierar i storlek, en del tar upp till hundra minkar åt gången, men gemensamt är att minkarna gasas ihjäl med koldioxid eller kolmonoxid från flaska. Och lådorna är inte genomskinliga. Vi kan alltså inte se hur minkarna har det efter att ha slussats ner via zinkslussen. Hur länge det tar innan minkarna dör har det också forskats i, under beteckningen ”eutanasi”. Walter Clarks genomgång visar att minkavlivningen tar långt mer än några ”få sekunder”. En modell beskrivs i branschreklamen som ”effektiv, human och ekonomisk”. Human, för vem?
Gas är lätt, effektiv och billig som avlivningsmetod. Ur ett administrativt perspektiv var gas det mest praktiska när miljoner minkar i all hast skulle avlivas, konstaterar författaren torrt.
Redan tidigare, före pandemin, hade minknäringen granskats och en avveckling varit på agendan. Minkbranschens PR-kampanjer och lobbyverksamhet gick till motattack och målade fram bilden av djurvälfärd och en etiskt hållbar näring. Minkarnas tortyrliknande förhållanden hade ändå bleknat i offentligheten trots avslöjande TV-dokumentärer och upprop från djurrättsorganisationer om tillståndet på landets mink- och rävfarmer.
Hösten 2020 kom allt som en chock. Frågan om huruvida smittan som drabbade både mink och människor eventuellt hade att göra med de förhållanden minkarna levde under ställdes ändå aldrig. Det hade kanske varit ytterligare ett angrepp på de människor som redan lidit så mycket. Att ifrågasätta professionen hade ju varit det samma som att ifrågasätta hela fundamentet för minkuppfödarnas tillvaro, skriver Walter Clark. Forskare hade varnat för att stora industriella husdjursproduktioner utgör en risk för nya kombinationer av virus. Frågan är inte om utan när vi får en ny pandemi. Sårbarheten är överhängande där produktionsdjur lever ett sammanstuvat liv.
Det blinde øje är en anklagelseskrift inte bara mot minkföretagarna, utan framför allt mot ett helt samhälle som valt att inte vilja se och som har tillåtit minkindustrin i Danmark att fortsätta. Själva minknäringen förbjöds ändå aldrig i lag, från och med 2023 var det igen tillåtet att avla mink i Danmark och 2900 minkar importerades till landet.
Och i Finland fortsätter pälsfarmningen. Men hur länge?
Mathilde Walter Clark
Det blinde øje
Poitikens forlag, 2023.
Hvordan man laver dyr
Politikens forlag, 2023.
