Trots alla tekniska och digitala uppfinningar som mänskligheten gett upphov till de senaste århundradena har den mänskliga naturen inte förändrats. Hennes behov av trygghet, föda, mening, kärlek, bekräftelse, hopp och en uppgift utöver den existentiella är trots all utveckling intakt. Idag bemöts vi titt som tätt av domedagsprofetior som larmar om att artificiell intelligens är djävulens verktyg som på ett bestående vis kommer förändra oss; hur vi tänker, känner, drömmer – och beter oss.
Jag är inte tillräckligt insatt i AI och de etiska problem som den uppenbart bär på för att göra en djupare analys av detta men däremot är jag fundersam över hur den kritiskt tänkande människan håller på att förvandlas till en ängslig och konformistisk prototyp.
Som studerande finner jag detta bekymmersamt och ytterst beklagligt.
Senast idag (22.5. 2025) kunde man läsa i en artikel i Helsingin Sanomat att unga är rädda för att tänka högt, tänka fel och därmed ta ett steg ur ledet och det självklara. Enligt lärarna gäller detta även dem själva.
Denna konformistiska nya människotyp skrämmer mig mera än hotbilder om vad AI kan åstadkomma för beteende, begär och behov. Att man är rädd för att sticka ut, tänka fel och få en stämpel i pannan som konstig är något som förr i tiden lett till bland annat häxjakt. Inkvisitorn Heinrich Kramer utgav år 1486 Malleus Maleficarum (Häxhammaren) som kort därpå blev en bibel för dem som ville att kvinnor som ansågs jobbiga och annorlunda (läs: fritänkare) skulle brännas på bål, drivas till vansinne, halshuggas, torteras, fängslas, lynchas. I historien har vi många exempel på flockbeteende och dårskap där enstaka röster kvävdes eller tystades. Idag får man lätt stämpeln som konservativ och reaktionär om man höjer ett varningens finger för digitaliseringens avigsidor.
Människor har således kopplats till varandra men det har även avslöjat hur splittrade vi är och hur lätt det är att vi drivs av vårt bekräftelsebehov istället för empati eller kritiskt tänkande.
Med fakta på hand kan vi konstatera att den inte har främjat demokrati till den grad som Mark Zuckerberg och de andra tech-jättarnas grundare förutspådde och deklamerade för snart tjugo år sedan. Då proklamerades det ännu att visionen var att sprida information och värna om transparens, nu nästan två decennier senare handlar det om att ”…bring us closer to people.” Människor har således kopplats till varandra men det har även avslöjat hur splittrade vi är och hur lätt det är att vi drivs av vårt bekräftelsebehov istället för empati eller kritiskt tänkande.
Idag är kritiskt och icke-normativt tänkande förknippat med pessimism. Och än värre negativism. Jag hoppas att sociala medier skulle förbjudas på fler platser än bara i vissa skolor. Skulle det låta totalitärt? Ja. Skulle det rubba eller utmana rätten till yttrandefrihet? Ja. Är det möjligt? Självklart inte. Och däri ligger problemet. Vi har gett lillfingret till dessa techjättar och det är genom rena rama exploateringen av de mänskliga grundläggande behoven kombinerat med girighet och den ekonomiska tillväxtens fartblindhet som de har tagit hela handen. Eller rättare sagt: kapat av den.
Men trots att jag också pillar på min mobil flera timmar för mycket per dag, och hundratals timmar i onödan om året, har jag inte förmått anmäla mig till ett av de mobilfria retreaten som redan finns. Av den enkla anledningen att jag är rädd för att gå upp i rök. Rädd för att ett arbetserbjudande ska gå mig förbi, ett event, en fest eller något annat ska passera mig obemärkt.
Vad berättar detta om mig?
Att jag är livrädd för att falla ur, att bli bortglömd och utesluten.
Och vem är inte det?
Människan drivs inte i vanliga fall till självmord på grund av skilsmässa eller konkurs i sig utan av de medföljande konsekvenserna, det vill säga den sociala skammen, ryktesspridningen eller förlusten av den egna identiteten. Kanske är min identitet mer uppbyggd kring den sociala miljön och det sociala sammanhanget än jag själv erkänner. Och kanske denna kolumn i värsta fall bara är en enda lång självreflektion som visar hur ängslig och konformistisk jag i grunden själv är.
Det finns branscher där socialt kapital idag är viktigare än något annat. Influencers, nätverkare, artister, producenter, ja till en viss grad också konstnärer. Listan kan säkert göras längre. De som är populära och omtyckta är ofta sociala varelser som värnar om denna begåvning till varje pris. Sociala medier är deras vapen och verktyg. Men vad skapar detta för en människotyp? Eller konst? Ett slags homo conformis som brusar upp och tillrättavisar eller debatterar endast då det tillfredsställer hennes egna sociala kapital och räckvidd men annars håller sig tyst.
Jag önskar vi emellanåt kunde närma oss litteraturen, konsten, politiken, och allt annat som värnar och tilltalar det mänskliga i oss med lite mindre behov av identifikation och bekräftelse. Kunde vi till exempel be om algoritmer som skulle erbjuda oss något vi absolut inte förväntar oss att vi vill läsa, se eller uppleva? Idag scrollar jag minut efter minut på Arenan, Netflix och på Bookbeat och finner inget av det som erbjuds intressant. Då till exempel en medstuderande på Teaterhögskolan tipsade om Valohämy av Maria Matinmikko, en ljudbok med en genomkomponerad elektrisk ljudmatta i bakgrunden, insåg jag något intressant. Efter att ha avbrutit lyssnandet tre gånger vaggades jag då jag äntligen fann lugn och ro in i en slags tillvaro där jag för första gången på länge inte visste om jag lyssnade på en bok, ett ljudkonstverk eller en slags aforismens folkdans.
Matinmikko undersöker helt uppenbart ett nytt territorium och utan att värdera om detta är litteratur eller inte fann jag glädje i att på gammalt hederligt vis ha lytt råden som yttrats folkmun snarare än plattformens algoritmer. Kunde vi kanske slopa sloganer som: detta är kanske något för dig, eller musik för lugna söndagar. Istället kunde vi stiga ut ur våra trygghetszoner för en stund, då tror jag att i alla fall den konformistiska och tillrättalagda människotypen tar ett steg tillbaka.
Då människan försöker förutspå framtiden brukar det ofta landa i en hybrid av vad man kunnat föreställa sig och något totalt oväntat. Detta oväntade som ligger utanför vår fantasi, en så kallad svart svan, är faktorn x vi inte kan rå på. Kanske den svarta svanen redan står bakom dörren genom att vi slutar följa och istället börjar reagera. Jag vill avsluta med ett citat av ekonomen Joan Robins som du kära läsare har all rätt att tolka hur du vill: ”Ideology is like breath: You never smell your own.”
