Daniel Pedersen utforskar den litteratur som föddes ur Förintelsen. Litteraturen kan inte lämna Auschwitz, skriver Alexander Öhman.
Det som skedde i Auschwitz skedde framför allt inom människan.” Orden, hämtade ur Lars Noréns En dramatikers dagbok den 28 mars 2013, kan läsas som att idén om människan blev annorlunda efter Auschwitz. Vilken betydelse har denna insikt för vårt sätt att skildra Förintelsen? Vilken kunskapsdisciplin kan bäst ge röst åt denna mänskliga erfarenhet?
Inte bortom vetandet
En relativt nyutgiven bok, Natt och aska: Förintelsens litteraturer, skriven av litteraturvetaren Daniel Pedersen, är ett svar på frågeställningar som dessa. Författarens avsikt är att fånga det som Förintelsen gjorde mot människan och hur litteraturen som unik kunskapsform behandlar denna erfarenhet. Utgångspunkten är med andra ord inte historievetenskapen utan det som ligger bortom dess domäner, det som inte kan fångas i fakta och statistik: den mänskliga erfarenheten av Auschwitz. Han skriver ”… ty det som litteratur kan bidra med som kunskap är inte främst de stora världspolitiska skeendena utan hur vissa individer i historiens storm överlevt för att berätta om just sina öden, öden som inte borde ha varit någons öde.” Boken handlar inte om Förintelsen utan om litteratur som föddes ur den.
Själva händelsen i sig är en av världshistoriens mest väldokumenterade. När det gäller den är Pedersen tydlig. Förintelsen är inte något oförklarligt, otillgängligt, fenomen som övergår vårt språk och vår förståelseförmåga: ”Kanske finns idag med begreppet »Förintelsen« en risk att denna historiska händelse lyfts ur sitt historiska sammanhang och ses som en anomali? Man ser inte dess rötter, förstår inte det intrikata samspel som krävdes av ett helt samhälle för att brottet skulle kunna genomföras.”
Koncentrationslägren är en fruktansvärd och fullständigt logisk slutstation om man betraktar de djupaste drivkrafterna i vår europeiska civilisation. Förintelsen formgavs av vetenskapsmän, statsvetare, sociologer, forskare.
Författaren menar att det just är den litterära formen som får erfarenheten att framträda i all sin komplexitet som kan belysa Förintelsens grymhet.
Verkets unika villkor
Även om litteraturen om Förintelsen rör sig mot språkets gräns, mot det osägbaras domäner, finns inte heller här något som övergår vår förståelse. Författaren menar att det just är den litterära formen som får erfarenheten att framträda i all sin komplexitet som kan belysa Förintelsens grymhet.
Pedersen använder en vid definition: Förintelsens litteraturer innefattar allt från romaner, poesi och dramatik till dagböcker och brev, men avgränsas här till författare som skriver utifrån sina egna erfarenheter av skeendet. Studien avhandlar uppemot ett fyrtiotal författarskap, som Primo Levi, Imre Kertész, Anne Frank, Robert Antelme, Jean Améry, Jorge Semprún, Charlotte Delbo, Ida Fink, Liana Millu. Pedersen följer författarna genom det judiska ghettot, ankomsten, tillvaron i lägret samt rättegångarna efteråt. Ett specifikt kapitel redogör för kvinnliga författare som utöver våld och hunger också skildrade sociala relationer, graviditet, barnomsorg etc. Pedersen betonar att varje verk måste läsas utifrån sina egna unika villkor, inte utifrån ett allmänt teoretiskt resonemang tillämpat på litteraturen. Emellertid saknas inte gemensamma beröringspunkter verken emellan.
Inne och utanför
Ett centralt tema för många författare är relationen mellan språk och värld. Processen från att vara medborgare till att sakna medborgerliga rättigheter sker i språket samtidigt som den materialiseras i den sociala verkligheten. Nazismen innebär, i sin kärna, ett utplånande av både människa och språk, och dess vokabulär utgår från begrepp som lydnad, order och befallning. Sinnebilden är den skrikande gatuagitatorn framför en jublande folkmassa.
I lägren utarmas språket när den livsvärld som bär upp språket förstörs. Här liknar orden vad de en gång varit, fastän betydelsen blivit en annan. Detta visar Pedersen tydligt i kapitlet om Primo Levis Är detta en människa. Levi återger noggrant, med sitt närmast naturvetenskapliga temperament, hur språket i Auschwitz fungerar. Dels har vi väktarnas kommandospråk, dels fångarnas språk på bruten tyska. Därtill finns också en tredje nivå: problemet med att förbinda språket inne i lägret till språket utanför. För Levi låter sig lägrets språk svårligen översättas till språket utanför. Ta till exempel begreppet om hunger: Den som kan mätta sin hunger menar väsentligen något annat än den som tvingats döda för en bit bröd. Visserligen hänvisar orden till samma tillstånd, men den kroniska hungern i lägret är något väsensskilt från det behov som kan tillfredsställas i frihet. Begreppet om hunger innanför och utanför lägret saknar gemensam kärna.
Ingen allmän fråga
Levi aktualiserar frågan om hur en författare kan förmedla erfarenheten från lägren, trots att någonting alltid tycks gå förlorat i översättningen. Angående frågan om litteraturens möjlighet att representera Förintelsen antyder Pedersen att sättet vi ställer frågan på visar att vi närmar oss den från fel håll. Det finns nämligen ingen allmän fråga om vad som kan sägas, hur detta bör sägas och vem som får säga det, villkor uppställda utifrån. Pedersen utgår istället ifrån det som redan finns i de litterära verken, hur författarna själva, på sina olika sätt, behandlar frågan om representation. Adornos berömda ord om att poesi efter Auschwitz är barbariskt betyder på sin höjd att en viss poesi efter Auschwitz är att betrakta som barbarisk. Oavsett hur vi väljer att besvara dessa typer av frågor kan vi inte förhålla som om detta inte skulle ha hänt. Litteraturen kan inte lämna Auschwitz. Det enda som vore barbariskt är att skriva utan denna händelse i åtanke.
Mystifiera inte mörkret
Det enda sättet att förstå och få kunskap om ett oöverblickbart historiskt skeende är genom det etiska förhållningssätt vi förmår att etablera i nuet. Om människans ontologiska belägenhet är annorlunda efter Auschwitz har händelsen betydande implikationer för vårt språk, våra liv, vår framtid. Alla som lever idag måste förhålla sig till mörkret som kommer därifrån, som i sig postulerar ett slags ontologiskt villkor för vår fortsatta existens. Emellertid, och detta är Pedersens stora poäng, att betrakta skeendet som något i grunden obegripligt eller bortom vår förståelse vore att mystifiera mörkret och förflytta det bortom människan till metafysikens domäner. Slutsatserna är att Förintelsen måste förstås både i sin historiska kontext och som en avgörande händelse med enorma implikationer för framtiden.
I maj var det åttio år sedan fredsslutet av andra världskriget i Europa. Daniel Pedersens bok är angelägen eftersom vi inte kan bortse från det faktum att händelsen gäller oss och inte bara det försvinnande antal levande människor som fortfarande har egna erfarenheter av Förintelsen.
Daniel Pedersen:
Natt och aska: Förintelsens litteraturer.
Nirstedt/litteratur, 2024.
