Nu ska jag bege mig ut på en cykeltur. Det är förstås inte första gången jag är ute och cyklar. Men det är kanske första gången det sker med en sådan extrem medvetenhet. Här behövs det varken cykel eller fysiska förutsättningar, banan är fri, och sinnet. Och möjligheterna finns, alltid. Alltid, alltid existerar det en möjlighet, eller flera, att någon sticker upp nosen, konkretiseras, drar ett andetag – men det kräver att man är ute och cyklar.
Nu bär det iväg.
Hjälm?
Definitivt inte.
Det är så här. Alla de här vilda djuren. De mera vilda och de mindre vilda. De riktigt stora och de riktigt små, och de däremellan (spelar storleken någon roll?). Alla dem för vilka utrymmet blir alltmera kringränt (jag upprepar: spelar storleken någon roll?). Har de märkt vad som är på gång? Bryr de sig? Hur reagerar de? Passivt? Aggressivt? Söker de skydd? Var?
Jag cyklar och undrar: har de vilda djuren börjat närma sig människan i sin nöd? Har de känt igen vilddjuret i oss?
Nu låter jag cykeln rasa nerför backen. Enligt egen åsikt sitter jag säkert i sadeln. Farten förblindar inte, tvärtom. Och vad skönjer jag väl där om inte mors lilla Olle? I min barndom höll han sig till visornas domäner, men nu har han plötsligt slagit följe med mina barnbarn på väg till skolan och sin lufsande vän har han med sig. Rödluvan syns inte till, men vargen är beredd, och älgen kan inte hålla sig undan, för att inte tala om ständigt växande flockar av hjortar och rådjur som försöker återskapa en illusion av Afrikas savanner på västnyländska åkrar. Nå det handlar kanske inte enbart om rollspel, jag hinner också uppfatta mummel om jägare in spe som matar byten in spe vilken i förlängningen gläder och göder familjerna Varg (vad säger San Franciskus?).
Och färden går vidare. Vildsvinen utsträcker sina promenader till Solkustens shoppinggallerior, tidigare så skygga fiskar söker sig till igenslammade hamnbassänger där nya fiskar kommer till världen till synes obemärkt mitt i allt stök och all skit.
Jag cyklar och undrar: har de vilda djuren börjat närma sig människan i sin nöd? Har de känt igen vilddjuret i oss?
Ser de inte att något vildare finns inte?
Vi skonar inte ens oss själva.
Om inte…
