I Unga Teaterns enmanspjäs Skriet från vildmarken redogör Matti Raita för två parallella historier, en om slädhunden Buck och en om honom själv.
Föreställningen spelas i skolor för barn. All rekvisita ryms i Raitas vandringsryggsäck.
På ett stämningsfullt sätt framför Raita handlingen i klassikerboken Skriet från vildmarken (1903) av Jack London, i vilken hunden Buck tas från sitt bekväma hem för att jobba hårt med att dra släde, och han får utstå mycket våld. Till följd av detta väcks hans naturliga instinkter till liv. Raita berättar om när han själv utsattes för våld i sitt hem; när han läste boken som elvaåring kände han igen sig i hunden.
Det sägs att de som blir utsatta för våld själva blir våldsamma, som Buck, som började försvara sig med att själv slå tillbaka. Men Raita ville slutligen inte välja våldets väg även om han en dag slog tillbaka mot sin far, vilket i stort sett gjorde slut på våldet.
Oskar Pöystis regi skapar stämning med bra berättande och snabba skiftningar mellan rollerna. Raita styr själv ljudet från en liten synt och använder en mjukishund i rollen som Buck.
Det mest intressanta är när han i allvarligare ton berättar om sin egen uppväxt, och det kan vara viktigt för barn att höra om våld i hemmet, samt om likheterna och olikheterna mellan Bucks och Raitas resor.
Han berättar om hur viktig Skriet från vildmarken var för honom och exemplaret som han fick i skolan förekommer också i föreställningen.
Jag hade kunnat lyssna ännu längre på Raitas berättelser, men slutet kom ändå vid ett bra tillfälle och det kändes inte som om något utelämnades, även om föreställningen var kortare än jag tänkte mig. Likheterna mellan historierna framkom tydligt; efter att ha slagit tillbaka när pappan var våldsam valde Raita ändå bort våldet, och fann människor som inte var våldsamma. Det var här Raita skilde sig från Buck, som följde sina instinkter och ville leva på naturens villkor.
Raita växlade snabbt mellan olika karaktärer på ett roligt sätt, från att lugnt prata om sig själv till att skådespela överdrivna rollfigurer i Bucks värld.
Pjäsens huvudpoäng var att upplysa barn om våld i vardagen. Den fick en att tänka på hur stor skillnad det gör om man måste vara rädd hemma, och hur en bok kan förändra ens liv. Det är lätt hänt att våldet påverkar en i framtiden om man varit utsatt som liten och inte hittar någon annan utväg än våld.
Det var en gripande teaterupplevelse och den fungerar utmärkt att visa i skolor, då ämnet alltid är aktuellt.
Skriet från vildmarken
Dramatisering av Matti Raita och Oskar Pöysti.
Regi: Oskar Pöysti. På scen: Matti Raita. Musik: Matti Raita.
Baserad på Skriet från vildmarken av Jack London, 1903.
Spelas på hösten från 2.12–22.12
