När Ryssland inledde sitt fullskaliga anfallskrig mot Ukraina år 2022 var det en självklar signal för civilsamhället som tolkades på ungefär samma sätt av olika ryska samhällsaktörer. Jag ska här ändå fokusera på en viss grupp människor, nämligen artister och konstnärliga själar.
Av alla samhällsaktörer är konstnärer kanske den mest återspeglande gruppen. De idkar mindre självcensur än till exempel politiker eller samhällsdebattörer av olika slag. Till och med skribenter lägger band på sig i mycket högre grad. Så som jag gör nu. Konstnärer agerar direkt – och så var det också den 24 februari 2022.
När kriget började agerade alla emotionellt, med hjärtat. Tusentals människor i Ryssland publicerade inlägg på sociala medier där de fördömde kriget. Vissa skrev rakt ut och vissa publicerade en ukrainsk flagga, eller bara en svart kvadrat. De visste inte då att de med sina inlägg på köpet skulle få en biljett till ett annat land eller till fängelset, censur och allmänt fördömande. Att hela deras karriärer skulle rasa samman på grund av en publicering på sociala medier. Så har det blivit för många. Ju större publik man har desto allvarligare konsekvenser blir det.
I Rysslands historia har konst och kultur alltid av makten betraktats som farligt territorium.
I Rysslands historia har konst och kultur alltid av makten betraktats som farligt territorium, ett territorium där fientliga idéer föds. Det började redan under tsartiden då man skickade fritänkare och kritiker till stäpperna eller Sibirien. Den första censurkommittén stiftades år 1825 under Nikolaj I och censurerade alla publikationer, från böcker till operalibretton. En gång korrigerade Nikolaj I Pushkins text som fått publiceringsförbud. Dostojevskij arresterades 1849 för deltagande i en hemlig gruppering, dömdes till döden, men blev benådad och skickad till straffarbete.
Tsartidens censur var ändå mild i jämförelse med vad som var på kommande. Kring 20 miljoner människor skickades till Gulag mellan 1930 och 1960: författare, poeter, filosofer, regissörer, forskare. Där satt Solzjenitsyn, Mandelstam, Sjalamov, Harms, Babel, Meyerhold, och den Nobel-nominerade Lev Landau. En gång läste jag om en skådespelare som var med i armén. Han vågade klaga till ledningen över att soldaternas jackor var illa lämpade för vintern. Han blev dömd för ”tvivel på revolutionens styrka”.
Putins regim skiljer sig mycket från de tiderna.
Under tsar- och sovjettiden låg fokus på ”inre fiender”. I dagens läge anklagas de som ”tänker fel” för att tjäna utländska fientliga intressen. Förr gömde man de oönskade personerna inom Ryssland, medan de idag tvingas på flykt.
På tre år har det vuxit upp en protestscen utomlands som är fylld av olika fritänkare med stor publik. De reser runtom i världen, uppträder för ryskspråkiga och deras konst begränsas inte av rädsla för att bli satt i fängelse. Å andra sidan konserveras den militaristiska kulturen inom Ryssland som produceras av de konstnärer som tjänar regimen. Med hjälp av VPN kan man visserligen ännu välja vilken musik man lyssnar på och vad man tittar på, men det finns tyvärr risk att den digitala autokratin tar även det i sitt grepp i något skede.
