Ryhmäteatteris Pinokkio skippar meta-lagren som fick förra årets Don Quijote att kännas lite mer än lovligt rörig, och fokuserar på den grundläggande berättelsen.
Ryhmäteatteris Pinokkio spelas för närvarande på Sveaborgs sommarteater. Föreställningen har en struktur som kombinerar element från Carlo Collodis originalberättelse med lån från Disney-versionen som jag minns från barndomens VHS-kassetter. Den tillför också en egen liten knorr, främst genom scenograf Janne Siltavuoris och kostymör Ninja Pasanens estetiska landskap. Den post-apokalyptiska, förfallet industriella vibben är visserligen rätt så välbekant. Extra bra matchar den med Sveaborgs miljö och görs intressantare då den stilfullt kombineras med en visuell blinkning också mot den tidigmoderna toscanska sagovärld i vilken Collodis original (från 1881-83) utspelar sig.
Mikko Kauppila fascinerar med sin förmåga att uttrycka ambivalens och mångtydighet, att skapa en samtidigt sympatisk och osympatisk karaktär. Hans inledningsvis vingliga och ryckiga men småningom allt smidigare Pinocchio är hjärtskärande och rörande men samtidigt stundvis irriterande, rentav motbjudande med sin gälla, pipiga röst och sitt motsägelsefulla kroppsspråk som rent fysiskt tycks illustrera pojkens och trädockans inre kamp genom sina tics. Den skickligt använda näsatrappen (designad av Joonas Lampi) som avslöjar hans lögner förtjänar också ett omnämnande.
Pinocchios välvilliga naivitet och vilja att hjälpa sin skapare Gepetto (Robin Svartström) blandas med precis tillräckligt mycket kalkylerande själviskhet och egoism då han låter sig ledas på avvägar av den skurkaktiga Katten och Räven (Severi Saarinen, Alex Anton) för att bli intressantare än Walt Disneys mer gullifierade version. Förhållandet med samvets-syrsan Satu placerar sig någonstans mellan Collodis mörkare förlaga och Disney-filmens sympatiska sidekick-relation. Talvikki Eerola är sprudlande och kombinerar på ett imponerande sätt sina många repliker med en krävande koreografi.
Regi och dramaturgi fungerar smidigt och välkomponerat och lyckas få en riktigt mastig handling att rymmas in i standardformatet på runt 2 timmar med paus emellan, utan att det känns överväldigande. Andra akten känns eventuellt ännu mer välfungerande än den första. Ett och annat sångnummer piggar också upp, rentav så till den grad att mitt sällskap uttrycker en längtan efter ännu mer.
Föreställningen försöker göra många saker samtidigt, och vissa lyckas bättre än andra. Samtidssatiren känns eventuellt lite övertydlig och lätt, men å andra sidan lever vi också i en samtid som känns som den lämpar sig allt för lätt för satir. Slutresultatet är ändå ett medryckande sommaräventyr för hela familjen som inte skyggar för det mörka men som ändå genomsyras av den varma medmänsklighet som jag kommit att förknippa med Ryhmäteatteris produktioner under den (vid årsskiftet avgående) teaterchefen Juha Kukkonen.
Ryhmäteatteri: Pinokkio
Text: Carlo Callodi
Adaption och regi: Juha Kukkonen
Dramaturgi: Elina Snicker / UNTO
På scenen: Mikko Kauppila, Minna Suuronen, Robin Svartström, Alex Anton, Talvikki Eerola, Severi Saarinen, Miila Virtanen.
Scenografi: Janne Siltavuori
Ljus: Ville Mäkelä
Musik och ljud: Jussi Kärkkäinen
Dräkter: Ninja Pasanen
Spelas på Sveaborgs sommarteater till och med 30.8
Foto: Mitro Härkönen
