Eftersom jag under de senaste månaderna varit anmäld som arbetssökande hos berörda myndigheter har jag ägnat mig åt att följa med utvecklingen på arbetsmarknaden i Finland lite noggrannare än vanligt. En snart 60-årig humanist och utbildad bildkonstnär väcker inget överhövan stort intresse kan jag meddela. Jag pryder statistiken i arbetskraftsreserven tillsammans med ett stigande antal medhumanister.
Under semestermånaden juli kom EU:s färskaste siffror om arbetslösheten i unionen. Medan Spanien i våras nosade på elvaprocentsgränsen (10,8) arbetade Finland sig uppåt en plats och låg tvåa på nio procent. Fjolårets bronsplats hade med andra ord under ett år förvandlats till en silverplats i en jämförelse där ingen vill ha en pallplats.
Med några veckors fördröjning fick vi de färskaste siffrorna den sista juli. Ordningen är den samma men Spanien hade förbättrat sina siffror en aning (10,4) medan det gått andra vägen för oss. Finland ligger nu på 9,9 procent.
Var och en kan begrunda hur väl vår regering lyckats i sina ambitioner att minska på arbetslösheten. Tydligen räcker det inte att minska på beskattningen för dem med de högsta inkomsterna och samtidigt fokusera på att stöda företagen i hopp om att flera arbetsplatser ska uppstå på något magiskt sätt.
Statsminister Orpo och resten av regeringen gläds antagligen mest åt att nyheten försvinner med andra rötmånadsdito. Uppgiften om att någon som tidigare varit tillsammans med någon numera är tillsammans med någon tredje, och att man fortfarande får billigt öl i Grekland anses vara mer angelägna nyheter än arbetslöshetsstatistiken för dagen.
I maj hade Arbets- och näringsministeriet hittat några guldkorn som kunde piffa upp prognosen för den närmaste framtiden och början av 2026: arbetskraftsvolymen ökar. Det finns flera äldre och invandrare att slänga in i matchen när behovet av arbetskraft ökar. Dessvärre ser det inte ut så i verkligheten och de som söker arbete men inte får något blir fler. Sysselsättningsgraden minskar.
Orsaken till att statistiken för vår del ser så illa ut är den ”ekonomiska osäkerheten”. Vad det innebär definieras inte närmare men kan säkert sökas i det faktum att världshandeln genomgår ett paradigmskifte i och med USA:s tullbingo där det enda säkra är osäkerheten. Rysslands anfallskrig i Ukraina fortsätter och EU styr om sina resurser till försvarsindustrin, där investerarna ser enorma möjligheter. Huruvida detta kommer att rädda Finlands darriga ekonomiska utveckling låter vi vara osagt.
Drygt 320.000 arbetslösa personer handlar det om, och för långtidsarbetslöshetens del ser det illa ut även om arbetslösheten generellt under 2026 förutspås minska från 9,1 till 9,0 procent (i det här skedet vet jag inte om jag ska skratta eller gråta men så här ser det ut).
Till skillnad från många tidigare regeringar, där man sett både behovet och möjligheten att justera åtgärder och mål, håller Orpo och Purra fast vid sin tidigare utstakade linje som om verkligheten skulle förändras enligt deras önskemål istället.
Under juli månad hölls en endags rekryteringsmässa i Jakobstad där jag bland utställarna hittade sysselsättningtjänsterna i regionen. I nationell jämförelse har denna del av landet klarat sig bra, med förhållandevis låg arbetslöshet och ett fortsatt behov av arbetskraft i den exportdrivna industrin och livsmedelsbranschen. Men problemet med långtidsarbetslösa finns också här, framför allt med människor som förutsätts söka och kunna ta emot heltidsarbete när inga förutsättningar för detta finns. På grund av sjukdom, ibland ålder, fel utbildning eller föråldrad kompetens.
I rullorna finns bland annat människor med demensdiagnoser och olika somatiska sjukdomar som gör att de aldrig kommer att kunna ta emot heltidsjobb, något som krävs för att få arbetslöshetsersättning. Men arbete ska sökas och arbetskraftsreserven ska stå till förfogande.
Ett annat problem som reformen av arbetslöshetstjänsterna bidragit med är de böter som kommunerna betalar för långtidsarbetslösa de inte lyckas sätta i arbete. Kommunerna betalar en större andel av kakan, och där gränsen tidigare gick vid 300 dagar börjar kommunen nu stå för en större del av kostnaderna, redan efter 100 dagar. Det här är statens sätt att motivera kommunerna att hitta sysselsättning för dessa arbetslösa. I år har detta kostat kommunerna över 100 miljoner mer än under samma tid i fjol. Orsaken är att fler och lämpliga jobb inte finns.
För en del kommuner med stor arbetslöshet och små utsikter att balansera upp sin ekonomi leder denna statens utlokaliserng av kostnaderna till att det bara är att höja på skatten och hålla tummarna. Kommunförbundet varnade inför reformen att kommunerna redan innan dess genomförande hade otillräckliga resurser för att kunna ta över denna service. Nu börjar vi se konsekvenserna.
Samtidigt som nyheten om att vi nuddar vid en tioprocentig arbetslöshet kom också nyheten om att Purra anser att vi borde spara ytterligare en miljard euro. Och det Purra vill brukar resten av regeringen böja sig för.
