Vi vet hur sagan om den fula ankungen går i alla dess tappningar. Oavsett om det handlar om en traditionell berättelse där en kvinna bokstavligt talat förvandlas från ”ful” till vacker, eller en mer modern om någon som går från osynlig och misslyckad till framgångsrik, är den dramaturgiska bågen densamma.
Malin Slottes romandebut efter den novellsamling som kom 2019 börjar också i vad som tycks vara en ful-ankunge-värld. Jagberättaren är en grå och socialt bortkommen mus i en småstad. Hennes så kallade vänner utnyttjar henne som chaufför när de själva festar medan hon sitter tyst och nykter. Upplägget känns först ganska tröttsamt och ”vännerna” framstår som karikatyrer som ömsom ignorerar huvudpersonen, ömsom ger henne nålstick.
När hon så kommer in på en prestigefylld författarskola och bort från ytliga ”vänner” borde enligt gängse dramaturgi den inbundna huvudpersonen komma till sin rätt. Men så blir det inte. Huvudpersonen blommar inte ut. Hon får inte nya vänner och framförallt gör hon inte så bra ifrån sig på skolan. Faktum är att hon varken framstår som särskilt intelligent eller kreativ, vilket i fiktionen ofta är obligatoriskt för kvinnor som inte är vackra.
Socialt är vistelsen på skolan som en golgatavandring. Huvudpersonen är tafatt, men inte på något charmigt sätt. Det är tydligt att Slotte har velat bryta med fiktionens konventioner och undersöka vad som händer om man skapar en alltigenom slätstruken romanperson och varken ger denna eller berättelsen någon tydlig utvecklingskurva. Hon riktar läsarens uppmärksamhet på greppet i flera metapassager där kurskamraterna ger feedback på huvudpersonens texter.
”[Det] som kanske borde ske här är att huvudpersonen går från att vara en förlorare till att få någon upprättelse.” säger en. ”Hen är diffus” sägs det om huvudpersonens huvudperson vid ett annat tillfälle och en annan kurskamrat fyller i att man blir ”provocerad”: ”Att det är en person som bara finner sig. Men gör nånting då, finn dig inte bara hela tiden!”
Skildringen av huvudpersonens tid på skolan är smärtsam att ta del av men också djupt frustrerande, på ett bra sätt. Obehaget väcks inte bara av vad huvudpersonen går igenom utan också av att man som läsare tvingas konfronteras med hur svårt det kan vara att känna sympati för någon som hon. Man blir, som huvudpersonens kurskamrat sade, provocerad. Vi är vana vid att karaktärer som befinner sig i underläge porträtteras som älskvärda, men Slotte insisterar skoningslöst på att visa upp en människa som är som många människor faktiskt är. Och ett liv som är som många människoliv faktiskt är, utan revanscher och dramatiska vändningar.
Beskrivningen av de andra eleverna är mer subtil än den av de falska vännerna i hemstaden. De är inga illvilliga människor, men däremot irriterande självsäkra på ett sätt som privilegierad medelklass ofta är. Och inför huvudpersonens trubbiga stumhet blir de konfunderade.
Slotte kör det dramaturgiska greppet nästan ända in i kaklet, men bara nästan. Hon kan ändå inte avhålla sig från ett litet klimax i slutet. Det är inget som förstör berättelsen, men jag är ändå nyfiken på hur den skulle ha blivit om författaren faktiskt tagit risken att låta sin roman löpa på i samma tröstlösa hjulspår rakt igenom.
Malin Slotte:
Reservplatsen.
Schildts & Söderströms, 2025.
