Quynh Tran förmår i sin nya roman När andra njuter frammana centrala aspekter av relationen mellan föräldrar och barn. Med tanke på kvaliteterna i boken är det synd att berättelsen tappar styrfart, skriver Yasmin Nyqvist.
Om en mor och en tonårsdotter och deras gemensamma tillvaro i Lund handlar Quynh Trans senaste roman När andra njuter. Efter den flerfalt prisbelönade debuten Skugga och svalka som bland annat hyllades för sitt pregnanta språk och sina starka stämningar, närmar sig Tran nu familjelivet med en annan, till synes mera vardagsnära ansats.
Trots detta håller han fast vid den förtätade stilistik som blivit hans egen. De första 150 sidorna är stor romankonst, men sedan händer något, berättelsen tappar styrfart ungefär halvvägs och lyckas inte på resterande sidor återgå till den intensitet och det framåtdriv som präglar den första delen.
Modern Maggie och sextonåriga Lana bor tillsammans men lever båda sina egna, separata liv. Maggie har kommit till Sverige från Vietnam efter att ha träffat sin partner via en nätdejtingsajt. Efter separationen flyttar hon, havande med dottern, till Lund, och får arbete som värdinna på en japanskt badhus. Lana lever ett vanligt tonårsliv med skola, kompisar och pojkvänner. Sida vid sida lever de i världen, eller snarare i två parallella världar: ”Maggie föreställer sig sitt kärleksliv bredvid sin dotters kärleksliv, som två linor, eller rep, eller tjocka, underjordiska rör som löper längs med varandra”.
Det trånga rummet
De korta kapitlen berättas antingen ur Maggies eller Lanas perspektiv. Tystnaden, det nedtonade, som också präglade debuten, är en bärande del även av När andra njuter. En roman om en tonårstjej och hennes mamma kunde skrivas helt annorlunda, dialogdrivet och realistiskt. Men karaktärerna befinner sig sällan i ett sådant nu, deras kommunikation med varandra är begränsad. Oftast befinner vi oss inne i huvudet på Lana eller Maggie, insugna i deras tankemonologer.
Att Trans stora intresse ligger i att undersöka familjedynamik är uppenbart. Det finns likheter i gestaltningen av debutens vietnamesiska familj, den yngsta broderns blick på sin mamma och storebror, hur de kommunicerade med varandra, hur de tre rörde sig runt varandra i lägenheten som djur som möts, alltid på vakt, alltid med skärpt varseblivning. Nu handlar det om en mamma och en dotter, men spänningen i det trånga rummet är den samma. Här ska de samsas om vardagen, rymmas in med var sitt liv:
Det händer i köket. [Lana] ser sin mamma med soporna vid diskbänken, råkar dröja med blicken, och så kommer det, svett och puls, och hon smyger in på sitt rum utan att säga någonting, stänger försiktigt dörren bakom sig.
Tran briljerar i sin förmåga att subtilt låta de här svårfångade och primitiva aspekterna av människovarandet existera jämsides med den konkreta lundensiska vardagen, och bara ibland bryta igenom ytan.
Humoristiska höjdpunkter
Om Skugga och svalka ibland kunde framstå som något utstuderad och abstrakt, har Tran denna gång tagit ner narrativet på jorden i sina skildringar av moderns och dotterns kärleksliv och sexuella förvecklingar. Därtill odlar han en humoristisk ådra som är en av romanens stora behållningar. Lanas lakoniska, brutalt ärliga men samtidigt nyfiket analyserande genomgång av sina dumpade pojkvänner – hockeyspelaren Mårten, intellektuella Lukas, gymnasten Malcolm och så vidare – är en av bokens humoristiska höjdpunkter. Relationerna börjar alltid med passionerad förälskelse, men sedan tycks någon liten detalj vända allt på ända och Lana är tvungen att göra slut. Maggie varvar å sin sida sina reflektioner kring sitt eget kärleksliv och sitt arbete på badhuset med ständiga tankar på dottern och hennes förehavanden:
Det Maggie tror, hennes teori, är att Lana har börjat klä sig utmanande eftersom hon är redo att skaffa kille. Hon kanske inte skulle erkänna det för sig själv, men så är det. Äntligen. […] Skulle inte en mor se det på sin dotter? På sättet hon för sig och klär sig? Hennes kärlek är på väg! Någon kommer att vara den bästa som finns! Hon kommer att springa överallt! Inga blickar kan lura henne! Hon kommer att ropa ut hans namn i natten! Om hon ser honom på stan kommer hon att vända sig om och vissla! Det är sådant som är svårt att se hos sig själv men lätt att se på andra. Man måste bara veta vilka tecken man ska vara uppmärksam på. Kärlek, och brist på kärlek, visar sig på olika sätt hos olika människor. Tyvärr, och tack och lov, får man säga! En gång i tiden, i Maggies kropp och också i hennes själ, hade det funnits en kärlek till Phát.
Aspekter av människovarande
Att vända strålkastarna mot sig själva är något som Lana och Maggie inte på samma sätt förmår, och det är denna spänning som driver narrativet framåt. Genom karaktärernas röster stiftar läsaren successivt bekantskap med dem, men känslan av att inte se hela bilden är konstant. Den mussellika tystnad de hyser gentemot varandra gör kontrasten ännu större när en glipa spricker upp: som en blomma öppnar sig en hel värld då Maggie i minnet återupplever sin ungdom på landsbygden i Vietnam, älskaren som kommer och hämtar henne på sin moped under regnsäsongen och som hon ligger med på ett stickigt och blött sockerrörsfält.
Jag tänker att Tran här lyckas sätta fingret på något absolut centralt i föräldra-barn-relationen – hur förälderns hela liv i all sin vidsträckthet är dömd att förbli förborgad för barnet som ur sin position bara kan se en bråkdel av den människa som har valt att bli dess förälder.
Samtidigt som somt avslöjas är det ändå det mystiska som kvarstår – de sidor av de båda kvinnorna som är svåra att greppa och som väjer för kategorisering. Lana som ”tappar humöret”, Maggie som hyser ett okonventionellt begär som hon inte kan uttrycka i ord. Tran briljerar i sin förmåga att subtilt låta de här svårfångade och primitiva aspekterna av människovarandet existera jämsides med den konkreta lundensiska vardagen, och bara ibland bryta igenom ytan. Effekten liknar den som uppstår då man träder in i Somei, badhuset, från början ”ett vanligt rum, utan bassäng, med fönster mot den trista industrilokalen och asfalten och de ensamma träden”, men efter renovering och Maggies vision ”ett djupgrönt, ljudligt ekande badhus” en mystisk värld ”för gästerna att försvinna in i”.
Det är väldigt synd att ansatsen inte räcker ända fram till målsnöret, det ger romanen en stark slagsida och man kan inte låta bli att undra över hur förlaget resonerat. Å andra sidan är upptakten så pass imponerande att man trots allt ändå är villig att tolerera en svagare andra del.
Quynh Tran:
När andra njuter.
Förlaget, 2025
