Robert Åsbackas senaste roman är en berättelse om en man som förbrukar allt i sin väg. Sara Nyman reflekterar kring varför Åsbacka har valt att basera sin bok på Mikael Lybecks berättelse om Thomas Indal.
I Robert Åsbackas De oförlösta är det tidigt 1900-tal. Läkaren, eller nästan läkaren, medicinekandidaten, estetikern och dekadenta odågan Tomas Indal är sängliggande utan diagnos. Magen krånglar, benen domnar och sviker. Dagarna uthärdar han instängd i sitt rum med sprit – nu av den billigaste sorten.
Som den filosofiska författare han anser sig vara är han oförlöst. Han har skrävlat mer än han skrivit. Bortsett från spriten är de sinande tillgångarna den enda konstanten i hans liv. Efter att i årtionden aktivt förbrukat ett arv på kvinnor och sprit (bland annat i Berlin) har han återvänt och öppnat praktik i hemtrakterna. I början gick det bra – kvinnorna flockades på hans mottagning och de lokala supbröderna njöt av det världsvana sällskapet som alltid hade kloka ord att sprida omkring sig. Insikter om Kärleken och Kvinnans väsen.
Original och hemvändare
Särskilt Konon Kristoffer, precis så svettig, tafatt och generellt giftassugen som namnet antyder, låter sig hänföras av Indals magnifika natur. Sedan blev det som det blev. Indal är fyrtiotvå år och principfast endast beträffande att dö utan fordringar.
Den lilla österbottniska kuststaden ter sig som en plats där man ska födas, leva och dö utan längre avstickare från livets centrum. Det finns utrymme för original som Konon Kristoffer som utöver kvinnor också drömmer om ett eget apotek, för den gamla mamsell Syring – som är vidskeplig och badar ända in i november – och för finbagerskan Albertina Östers tro på alternativ medicin. Det är en harmoni som upprätthålls kring antagandet ”var och en med sitt” samtidigt som det tisslas och tasslas om allt som ses via de reflektionsspeglar stadens invånare har för att hålla gator (och invånare) under uppsikt.
Det är som om den stora världen börjar där reflektionsspeglarnas område slutar – den som vistats där har tomrum att redogöra för. Ändå har platsen lockat till sig två andra hemvändande vagabonder – bokhandlerskan Rut Bertels och den fåordiga sjömannen Romarbacken, som av oklar anledning dök upp några veckor efter Bertels.
Högmod. Det var så stadsborna tänkte när de frågade om hon kände sig instängd där hon satt ensam i sin butik. Som om de vetat att det inte var hon själv hon stängde in, utan dem hon stängde ut. Rut Bertels högmod, sa de till varandra, är stort som världshaven.
Då Indal kommer till staden kan stadsborna se honom i samtal med grannen, bokhandlerskan. Romarbacken kan ses sitta läsande i sitt fönster till sent om kvällarna, böckerna lånar han av Indal. Förutom ett gemensamt intresse för böcker kan de, mer eller mindre, outtalade kopplingarna och spänningarna mellan Indal, Bertels och Romarbacken kan skönjas i titeln – Indal är inte ensam om att bära på något oförlöst.
Delat hembygdsintresse
Samtliga karaktärer finns i Mikael Lybecks Tomas Indal – en början och ett slut (1911). Vad gäller handling och persongalleri är också Åsbacka, trots ett fåtal större tillägg, den ursprungliga berättelsen trogen – Tomas Indal är en man oförmögen att ångra och med potential att förbruka alla som råkar i hans blickfång. Likt en gödselhög drar han människor till sig som flugor. I Lybecks roman lyckas han ändå ibland varna människor för sin destruktiva kraft.
Lybeck berättar en spritångande berättelse i högt tempo om början på sista fasen av Tomas Indals förfall, som inleds med snaps och skål på hans båt och slutar med att han full och hallucinerande skjuter Romarbacken på väg till det fastfrusna fartyget Juana Nancy. I Lybecks tappning är slutet mörkt, vackert och antyder en fullbordan; ”Han ville resa sig, men krafterna sveko. Då lade han stilla hufvudet bakåt, bredde ut armarna. Dimman slöt sig omkring honom. Och natten.”
Åsbackas verk förlitar sig på en annan kronologi. Indal har överlevt händelsen på isen, han fick ingen slutgiltig befrielse varken av dimman eller av natten. Romarbacken är död, en utredning av händelsen är i gång, men Indal har inte ännu åtalats för mord. Med denna väntan skapar Åsbacka utrymme, tid, för självrannsakan och förberedelse inför döden, men icke. Den isolerade Indal väntar på att kroppen ska stänga ner sig själv i takt som den sinande kassan.
Man kan spekulera kring varför Åsbacka väljer att skriva en roman utgående från en gammal berättelse. Trots det tidsmässiga avståndet var bägge författarna uppvuxna i samma österbottniska trakter. Lybeck lämnade Österbotten för Helsingfors, och precis som Indal hann han också med studier i Tyskland. Åsbacka är bosatt i Sverige. Det är författarskap som trots, eller tack vare, den geografiska distansen ändå uppehåller sig i de forna hemtrakterna.
I De oförlösta håller småstaden andan, utöver Indals egen nedräkning är texten också präglad av en väntan och ett hämndbegär som tycks vara kollektivt – som om staden var en enda stor kropp som utnyttjats.
En enda stor kropp
Med tanke på att referenser till Tomas Indal förekommit i Åsbackas författarskap tidigare tror jag att det är ett verk Åsbacka levt med länge. I Orgelbyggaren (2008) är det Romarbacken som den åldrande lagerchefen och huvudkaraktären Thomasson tänker på innan han stiger ut på vägen och blir påkörd av en kommunalpolitiker med älskarinna på passagerarsätet. Och det är slående att precis som sjömannen Romarbackens väg till litteraturen ter sig som svårbegriplig och mystisk har inte heller Thomassons väg varit självklar – men hans fru hade älskat böcker. ”Siri hade tyckt om romanen, Thomasson själv tyckte den var lite småtråkig. Blodfattig.” Det vittnar om en litteratursyn med inkörsportar som kärlek och lust.
Bara några dörrar och en farstu skiljde Tomas Indal från Rut Bertels. Hon kunde göra honom och världen en tjänst, hon kunde gå över farstun, tyst öppna dörren, gå fram till hans säng och utan ett ord trycka kudden över hans ansikte och hålla tills benen slutat rycka.
I De oförlösta håller småstaden andan, utöver Indals egen nedräkning är texten också präglad av en väntan och ett hämndbegär som tycks vara kollektivt – som om staden var en enda stor kropp som utnyttjats. I en nästan religiös mening framstår det som om Åsbackas Indal snärjt en hel ort med sitt leverne – och att varje cell i stadsorganismens självläkningsprocess arbetar för att stöta bort det onda. Det är lågmält och hypnotiskt då Åsbacka låter frågor om ansvar och skuld silas genom småstadens filter. ”’Somliga skulder kan inte betalas med pengar’, sa Albertina.”
Robert Åsbacka:
De oförlösta.
Schildts & Söderströms, 2025.
