Post Theatre Collectives Silence lider enligt Ny Tids kritiker Dante Löfmarck av en övertydlighet i berättandet.
”We were caught in this Muumimess”, utbrister en av karaktärerna på tv-skärmen i rummets bortre hörn. Några meter från skärmen sitter fyra skådespelare och en regissör i tystnad kring ett bord. Nyss har såväl skådespelarna som regissören hållit en monolog vardera om den muminröra som uppstått. Scenen kommer mot slutet av Silence, en pjäs som framtagits i ett samarbete mellan regissören David Kozma, dramatikern Vanja Hamidi Isacson och pjäsens rollinnehavare.
Pjäsens premiss är uttagningen för en Muminmusikal, specifikt om tystnaden i Mumindalen. De fyra skådespelarna ska alla provspela för roller, med villkoret att framträdandet måste göras på ett annat språk än engelska. På den i inledningen nämnda tv-skärmen syns musikalens regissör, dramatikern och teaterchefen i varsin ruta. I skärmens fjärde ruta ser man en stor och tom teaterscen. En kombination av skådespelaregon, okänsliga och självupptagna regissörer och dramatiker får dock det hela att urarta i en enda Muminröra. Skådespelarna upplever sig bli förminskade, regissören ignorerad och musikalproduktionen om Mumindalens tystnad läggs ner.
Att pjäsen handlar om arbetet med en föreställning slår mig som oturligt då föreställningen jag bevittnade i en liten lokal på Terrassgatan tycks mig vara annat än färdig. Med övertydligheterna och opåkallade upprepningar, behovet av att säga allt på en gång och med en längd på tre timmar tycks Silence ännu befinna sig i manusstadiet.
De teman som lyfts i pjäsen är följande: engelskans utradering av mindre språk, AI och dess konsekvenser för konsten, kolonialism, rasism, fascism och kapitalismens konsekvenser för konsten i allmänhet och teatern i synnerhet. I var och varannan scen hamras något av budskapen – gärna flera åt gången – in med icke-önskvärd övertydlighet.
Redan i inledningen av pjäsen introducerar sig dramatikern på tv-skärmen som sverigefinne, först på svenska och därefter på finska och engelska. Pjäsen igenom löper detta tema om medvetet utraderade språk, kanske främst med hjälp av Wanjiku Victoria Seests rollkaraktär. Något som inte i sig är ointressant, men pjäsen tycks sakna förtroende för att publikens uppfattat temat. I Seests karaktärs i inledningen nämnda monolog kommer ett långt föredrag om engelskans koloniala utradering av språklig mångfald i Afrika. Hon inser att hon genom att tala engelska internaliserat kolonisatörernas förtryck.
För publiken har poängen sedan länge landat och att framföra den så explicit leder främst till en urvattning. Att Ágnes Kaszás karaktär försöker sälja in sin nystartade AI-agentur för skådespelare för resterande karaktärer är även det lite väl explicit sätt att driva hem poängen.
Just att ha monologer där poängerna uttrycks explicit är återkommande i Silence. När Mohamed Ismails karaktär för sitt framförande av en låt på arabiska ombeds bära balaclava förstår publiken rasismen däri. Ändå måste poängen hamras in med en monolog utan tvetydigheter eller glapp som lämnar tolkningsutrymme för publiken.
Diverse ljud- och ljuseffekter som avbryter skeenden på scenen tycks inte heller vara av större funktion för dramat. Främst tycks de vara där för att ge intrycket av experimentell teater. Den pulserande bas, blinkande strobeljus och skådespelares epileptiska rörelsemönster har effekten av en lättgenomskådad illusion av avantgardism.
Men nog har jag också behållning av Silence. Yuko Takedas begåvning som skådespelare är påtaglig i hur hon skildrar sin karaktärs vrede och desperation. Allt från sättet hon fångar en neurotikers misslyckade försök att bevara masken intakt till de plötsliga utbrotten i ilska är en fröjd att bevittna. Även hur produktionen kreativt förhållit sig till begränsningarna den lilla teatersalen kommer med är imponerande.
I inledningen av andra akten, efter att alla förutom Takadas karaktär fått nog av Muminmusikalen, hörs hojtande från utanför fönstret. På terrassen intill Terrassgatan, vilken ligger i höjd med teaterlokalen på andra våningen, har skådespelarna samlats för att demonstrera. Att skådespelarna för sina provframträdanden för musikalen försvinner bakom ett svart skynke och dyker på skärmens stora, tomma teaterscen är ett kreativt snilledrag.
Silence är en pjäs som uppenbart hade potential att bli något bra. Där finns begåvade skådespelare och kreativt tänkande som parat med mer tilltro till publiken, strykningar och ett mindre baktungt idéinnehåll hade kunnat bli bra teater.
När skådespelarna och regissören i slutet av pjäsen konstaterat att Muminröran är ett faktum måste jag dock dessvärre hålla med.
Post Theatre Collective: Silence
Regi: David Kozma (FI)
Dramaturgi: Vanja Hamidi Isacson (SWE)
På scen: Ágnes Kaszás (FI), Wanjiku Victoria Seest (DK), Yuko Takeda (FI), Medo Ismail (SWE)
Visuell planering: Pietu Pietiäinen (FI)
Ljudplanering: Saku Kämäräinen (FI)
Koreografi: Gesa Piper (FI)
Spelar fram till 26.9
Foto: Bita Razavi
