Politiskt våld är aldrig lösningen

Den amerikanska politiska aktivisten och debattören Charlie Kirk som mördades i Utah i förrgår var på många sätt en vidrig människa. Hans offentliga uttalanden vittnade om en djupt rotad rasism, misogyni och hbtqi-fientlighet. Som en av USA:s mest populära konservativa debattörer har han bidragit till att sprida flertalet farliga konspirationsteorier och underblåst polariseringen av det amerikanska debattklimatet. Man kan ursäktas för att påpeka att det känns som om hans död är ett utslag av karma efter att han sagt att dödsskjutningar är ett acceptabelt pris att betala för att bibehålla status quo i den amerikanska vapenlagstiftningen. 

I skrivande stund meddelar amerikanska myndigheter att de har gripit den misstänkta gärningsmannen Tyler Robinson. Av den knapphändiga information som gavs under eftermiddagens presskonferens kan man dra slutsatsen att dådet var politiskt motiverat.

Oberoende av vad man anser om Charlie Kirk som människa, debattör eller aktivist är det omänskligt att förbise det faktum att han trots allt var just en människa – han var någons son, han var någons make och han var far till två små barn, som från publiken tvingades se sin pappa skjutas till döds. Ett mord är alltid en tragedi. Även om Kirk själv förkastade empati är det omänskligt att inte känna just det för hans familjemedlemmar i en situation som denna. Alla människoliv är lika mycket värda, också då det gäller personer som vi avskyr. 

Mordet på Charlie Kirk är inte bara en tragedi för att ett människoliv har släckts och för att två barn blivit faderslösa, utan också för att förebådar en ytterlig eskalering för det politiska våldet och auktoritarianismen i USA. Våld föder våld, och det slutliga offret för politiskt våld är alltid demokratin, friheten och rättsstaten. 

Magafolket är redan övertygat om att liberalerna konspirerar för att förstöra USA och mordet på Kirk kommer att ytterligare jaga upp stämningarna. Donald Trump har redan lagt skulden för dådet på vänstern och flera profiler inom ytterhögern har hunnit uppvigla till hämnd och våld. Om det högerextrema våldet eskalerar kommer det otvivelaktigt att dyka upp flera Tyler Robinsonar också på vänsterkanten, som vill sätta hårt mot hårt. Klämd mellan dessa två ytterligheter kommer den demokratiska vänsterrörelsen i USA att gå under. I ett politiskt klimat definierat av våld är det den mest hänsynslösa, den som är redo att ta till de mest brutala metoderna, som segrar. Vänstern måste alltid bygga på tillit och solidaritet och har inget att hämta i ett dylikt klimat. Tvärtom kommer en auktoritär stat alltid att använda våldet som förevändning för att stärka sitt grepp och undergräva demokrati, rättsprinciper och yttrandefrihet. För Charlie Kirks politiska motståndare finns det absolut ingenting att glädjas åt i hans död. 

Polariseringen skylls ofta på att de politiska aktörerna har flyttat så långt från varandra att ingen dialog är möjlig. I själva verket är polariseringen – i USA, liksom på så många andra ställen – en följd av folkets känsla av hopplöshet. En verklig vänster, som skulle erbjuda ett verkligt alternativ, har inte existerat i USA på decennier. Det vi har haft är två partier som erbjudit samma politik med vissa små variationer. Då politiken ter sig alternativlös överger folket demokratin. Och då får vi figurer som Trump – och som Charlie Kirk. Vi är inte där ännu Finland, men också här har årtionden av varianter på nyliberal politik fött ett antidemokratiskt alternativ i Sannfinländarna, som upprepade gånger visat att de är redo att tumma på demokratiska principer och rättsliga procedurer. Partiet har liksom Trump och hans gelikar spridit konspirationsteorier och förnekat vetenskapliga rön. I dagens värld av sociala medier sprids kulturella trender blixtsnabbt över kontinentalgränserna och vi har i allt högre grad sett hur amerikanska debatter importerats till Finland – vårt diskussionsklimat amerikaniseras i allt snabbare takt. Samtidigt har vi också här en befolkning som ser de rika bli rikare och de fattiga fattigare, till synes oberoende av vem som sitter på statsministerposten. Där liberala partier säljer sina värderingar för en plats vid maktens bord och där socialdemokratiska politiker bryr sig mer om att bädda för en framtida blåröd regering än om att driva en socialt rättvis och ekologiskt hållbar politik. Ett radikalt vänsterparti som famlar efter arbetarklassens röster – röster som i allt högre grad börjat söka sig till den radikala högern. 

Samma utveckling ser vi i hela Europa. Här finns det ännu tid att undvika Amerikas öde, men det kräver riktiga politiska alternativ och ett seriöst ifrågasättande av den kapitalistiska agendan.