Ett gäng tonåringar i åldrarna 15–17 går förbi gruppen på marken där jag också ligger. Tonårsgänget har rosa, gröna, skitiga och svarta hårfärger hängande efter sig där de kliver över oss. De håller i lonkeroburkar och jag skriker till de andra i mitt pre-medelåldersgäng att det står barn och dricker lonkero. Mina vänner säger att jag ska skärpa mig, att det hör till.
I Helsingfors arrangeras det på flertal ställen punkspelningar utan åldersgräns. Oftast arrangeras dessa i Oranssis kulturlokal eller under stora vägbroar i utkanten av Helsingfors. I Oranssi är det nolltolerans för droger och alkohol, berusade människor blir genast utslängda från deras evenemang. Det är upplyftande att se unga sminkade och söndriga ansikten tala svenska helt nyktra framför ett band som skriker om regeringen.
Gänget med de ovanligt fulla tonåringarna fick mig givetvis att inse det egna åldrandet. Men också: tonåringar står inte och dricker på offentliga platser omgivna av vuxna på samma sätt som förut.
Samhällsdebatten och Yles barometrar visar att Gen Z och generation Alfa inte super lika mycket som tidigare generationer. Och själv är jag inte van vid att se berusade ungdomar. Medelåldern har således börjat krypa sig in genom mitt människoskal, för min första reaktion på att se tonåringar dricka var att börja skrika och härja i stil med ”tänk på barnen!”. I deras ålder gick jag själv runt hög på amfetamin och drack lonkero bland obrydda vuxna.
Tonåringar står inte och dricker på offentliga platser omgivna av vuxna på samma sätt som förut.
Punken som subkultur har fått ett uppsving bland yngre igen. Åtminstone om man ser på publikhavet på de spelningar jag besökt. Ideologiskt spretar punkarna åt flera håll; anarkister och persupunkare (ja, det finns), piripään och streittare (straight edge), arbetsvägrare och föreningsarbetande maniker, och så vidare. Trenden just nu inom punken som subkultur är att bli alltmer straight edge och avstå helt från alkohol och droger. När jag första gången som 17-åring besökte Finlands mest notoriska punkfestival Puntala år 2012 fanns det ännu hinkar utplacerade här och var på festivalområdet. Hinkarna var fyllda med använda sprutor. Vid Puntala 2025 fanns inte hinkarna kvar längre.
När jag träffar på dessa unga finlandssvenska punkare under broarna välkomnar jag dem in i en gemenskap som består av att vara öppet fucked vad gäller att leva enligt normen. Det gjorde även generationerna innan mig när jag hittade till punken. Skillnaden var att jag blev erbjuden en lina att snorta i samma andetag som jag bjöds in.
Punkarna är min chosen family och jag väljer att inte välkomna barn in i min familj på ett sådant sätt. Hur mycket normativ medelålderskärring det än låter i andra punkares öron, vägrar jag medverka till att generationer av missbruk som metod för att hantera psykisk ohälsa rinner vidare till nya generationer. En av punkens premisser är att vara radikal och leva ut sina känslor. Att man står och gråter ut sin ångest under en bro tillsammans med folk i åldrarna 15–65 skapar i sig gemenskap, man behöver inte luta sig mot linorna.
