Få saker värmer hjärtat lika mycket som ett barns leende. På samma sätt finns det få saker som är svårare att stå ut med än ett barns död – även för människor som aldrig har träffat barnet, som lever tusentals kilometer därifrån.
Döden är en del av livet, men ingen vill se den sammanflätas med ett barns liv. Runtom i världen dör barn i olika slags situationer. Just nu är Gaza en av de platser där flest barn dör.
Dessa dödsfall är inte oundvikliga. De hade kunnat förhindras – om viljan fanns. Barn dör därför att de fallit offer för bomber, skjutits ihjäl, därför att de inte får tillgång till sjukvård, därför att de svälter.
14-årige Muhammed Eid dödades när en hjälplåda som fällts ned med fallskärm träffade honom i huvudet.
2-åriga Layan al-Majdalawi dödades tillsammans med sin far av en israelisk prickskytt.
6-åriga Mira Tanboura sköts i ryggen och dog.
Bilderna av deras kroppar – och andra jag sett på nyheterna – förföljer mig. Lika lite kan jag glömma bilden av Shani Louks livlösa kropp i lastutrymmet på en pickup efter Hamas attack den 7 oktober 2023, då omkring 1 200 människor dödades och 251 togs som gisslan. Den attacken utlöste Israels första krigsförklaring sedan Jom Kippur-kriget 1973.
Sedan dess har de israeliska attackerna pågått i nästan två år. Enligt UNICEF har 50 000 barn i Gaza dödats eller skadats i Israels anfall, och siffran stiger för varje timme. Det hade varit möjligt att undvika att döda och såra ett så stort antal människor. Nu fortsätter istället massfördrivningarna.
Som journalist i Turkiet rapporterade jag i många år om våld och statlig repression i de kurdiska regionerna. Regeringen förbjöd oberoende journalister att resa omkring, stämplade reportrar som terrorister och teg som muren när barn dödades eller lemlästades. Nästan alla i de kurdiska områdena anklagades för att ”hjälpa terrorister”. Verkligheten var mer komplicerad, precis som den är i Gaza.
Om man idag placerade två spädbarn bredvid varandra – det ena fött i Israel, det andra i Gaza – skulle de spontant försöka kommunicera. De skulle skratta och försöka leka, som småbarn gör. Men när de blir äldre förändras något. På grund av vad vi lär dem, på grund av vad vi gör, medvetet eller omedvetet, lär sig barn att omvandla sin nyfikenhet till fientlighet.
Jag har sett en variant av detta tidigare. Som journalist i Turkiet rapporterade jag i många år om våld och statlig repression i de kurdiska regionerna. Regeringen förbjöd oberoende journalister att resa omkring, stämplade reportrar som terrorister och teg som muren när barn dödades eller lemlästades.
Nästan alla i de kurdiska områdena anklagades för att ”hjälpa terrorister”. Verkligheten var mer komplicerad, precis som den är i Gaza. Alla stöder inte Hamas. Många röstade inte på dem. Många fördömer öppet deras handlingar. Men att säga detta högt, när beväpnade män kontrollerar ditt kvarter och följer med vad du gör, kan innebära att du riskerar din familjs liv. Vem av oss skulle våga det?
Trots amerikanskt stöd tror jag inte att Israel kommer att lyckas rensa ut palestinierna från Gaza. Att stämpla journalister som terrorister och döda dem kommer inte att dölja sanningen. När detta krig är över kommer familjer att ha fördrivits på båda sidor. Människor märkta av sorg kommer att uppfostra nya generationer som kanske återigen växer upp omgivna av hat – och glömmer hur lika de egentligen är.
Våldet är inte begränsat till Gaza. I februari 2025 i Miami sköt en judisk man mot två andra judar i en bil, eftersom han misstog dem för araber. Inledningsvis beskrevs händelsen som ett antisemitiskt angrepp. När sanningen kom fram vändes uppmärksamheten snabbt bort från historien.
Under tiden fortsätter oskyldiga att dö i Gaza. Vissa dödas genom medvetet riktade attacker, andra svälter ihjäl, andra dör av sjukdom. Barn dödas av israeliska soldaters kulor, ibland av palestinska vapen. Deras enda ”brott” är att de föddes i Gaza.
Och det är inte bara barn som dör. Suleiman al-Ubayd – kallad ”Pele” – dödades av israelisk eld medan han väntade på att hämta mat från en hjälporganisation till sin familj. Han bar inget vapen. Han ville bara få hem lite mat.
Protester hålls runtom i världen, men regeringar tvekar fortfarande att agera. Även i Israel kräver hundratusentals människor att gisslan släpps fri och att Gaza-operationen ska avslutas. Men ledarna har slutat lyssna och täppt till öronen. Det mest kraftfulla vi kan göra nu är att höja rösten.
Så – blundar du för spädbarnens död? Eller kommer du, likt demonstranterna i Israel, Tyskland, Finland, Sverige, USA och andra länder, att kräva att ledare agerar?
Journalistik är inget brott. Att födas fattig och maktlös är inget brott. Att sakna modet att stå emot beväpnade män är inget brott. Men att döda människor på sådana grunder är ett brott.
Och om du vill hjälpa, även i liten skala, överväg ShareTheMeal, en app som drivs av FN:s livsmedelsprogram (WFP), som fick Nobels fredspris 2020. Det minsta du kan göra är att skicka en måltid till Gaza.
