Den nya antologin om finlandssvensk antifascism arbetar med en bred förståelse av antifascism som också kan vara politiskt provocerande, skriver Samuel Brander.
I Finlandssvensk antifascism. Politik, debatt och litteratur 1920–1950 utforskas den finlandssvenska minoritetens heterogena reaktioner på, tolkningar och kritik av mellankrigstidens fascistiska och högerextrema rörelser i Europa och Finland. Trots de associationer till militant aktivism som ordet antifascism ofta väcker, ligger huvudfokus i antologin på idéer, journalistik och skönlitteratur som berörde det fascistiska hotet, snarare än på konkreta politiska handlingar mot verkliga och förment fascistiska motståndare.
Tonvikten på antifascistiskt skriftställande av olika slag framgår också av att boken är ett samarbete mellan litteraturvetare och historiker. Av de tolv kapitlen kretsar fyra kring författare (bland annat Hans Ruin och Mirjam Tuominen) och ett kapitel behandlar Finlands svenska författareförenings 1930-tal.
Brett antifascismbegrepp
Antologins utgångspunkt är antifascism som ”en empiriskt öppen och utforskande kategori”. Avsikten är att inte uppställa alltför snäva snäva ramar för vad som räknas som antifascism (redaktörerna tar uttryckligen avstånd från vad de talar om som yttervänsterns självbild som de enda seriösa motståndarna till fascismen). På så sätt vill de kunna studera olikartade ställningstaganden och aktioner mot fascismen i Svenskfinland, också från borgerligt håll. Den breda definitionen av antifascism är både en av bokens stora förtjänster och en svaghet.
Kombinationen av historievetenskap och litteraturvetenskap, i kombination med det öppna och fördomsfria perspektivet på antifascism, gör Den finlandssvenska antifascismen till ett mångsidigt bidrag till Finlands svenska historia.
I inledningen dekonstruerar redaktörerna själva effektivt båda orden i bokens titel, finlandssvenskhet och antifascism. Det konstateras att det finlandssvenska identitetsbygget var något förhållandevis nytt, med en innebörd som i början av självständigheten fortfarande var stadd i förändring, och att inbördeskriget och den starka polariseringen mellan borgerliga och socialister också innebar en splittring inom den svenskspråkiga minoriteten i Finland. Vidare påpekar redaktörerna att själva begreppet antifascism inte användes i någon högre grad av de finlandssvenska fascismmotståndarna under mellankrigstiden, utan att de föredrog att använda andra ord för att identifiera sig politiskt.
Det är alltså mycket tveksamt om man överhuvudtaget kan tala om en finlandssvensk antifascism som något enhetligt fenomen under 1920- till 1940-talet. Antologins forskningsobjekt blir sålunda något flyktigt, ett intryck som i viss mån förstärks av de litteraturvetenskapliga och historiska kapitlens olika teoretiska perspektiv. Till exempel Ylva Pereras användning av de franska filosoferna Gilles Deleuzes och Felix Guattaris teori om ”mikrofascism” belyser på ett intressant sätt antifascistiska aspekter i Mirjam Tuominens författarskap, men utgår åtminstone delvis från en väldigt annorlunda problematik än den empiriska historieforskningens fokus på specifika fascistiska rörelser. På så sätt framstår det emellanåt som om bokens olika delar har en viss brist på enhetlighet.
Den finlandssvenska antifascismens breda definition av antifascism kan också med ”Ny Tids lätt rosafärgade glasögon”, för att låna Per-Erik Lönnfors uttryck, kännas politiskt obekväm. Att Sfp-ordföranden och ministern Ernst von Born, vars ställningstaganden mot Lapporörelsen behandlas i ett eget kapitel av Kasper Braskén, tas som lika ”antifascistisk” som marxister som Allan Wallenius och K.H. Wiik, som förekommer i andra kapitel, ter sig onekligen ur ett vänsterperspektiv som åtminstone lite provocerande.
Om man bortser från att von Born inte uttryckligen identifierade sig som antifascist kvarstår ändå faktum att han verkligen var en målmedveten motståndare till Lapporörelsen, bara på andra grunder än vänstern under samma tid, med en stark betoning på principiella laglighetsståndpunkter och hotet från de äktfinska idéerna, vilket Braskén förtjänstfullt dokumenterar. I slutändan spelade vissa högermän som von Born en alldeles central roll i kampen mot den fascistoida Lapporörelsen.
Minoritetsperspektivets betydelse
Dynamiken mellan finlandssvensk-arnas minoritetsposition och deras antifascistiska engagemang behandlas ingående i boken.
I Kasper Braskéns och Anders Ahlbäcks kapitel om hur finlandssvenska tidningar under 1920-talet skrev om fascismen i Europa och dess uttryck i Finland beskrivs på ett fascinerande sätt hur Mussolinis intensifierade förtryck av den tyska minoriteten i Sydtyrolen (som anslutits till Italien efter första världskriget) från och med 1926 gjorde att Hufvudstadsbladet, som dittills haft en mestadels positiv syn på den italienska fascismen, började ompröva sin uppfattning i frågan. Senare uttrycktes i tidningen oro över att de äktfinska krafterna och Samlingspartiet hade liknande planer för finlandssvenskarna.
Matias Kaihovirta visar i sin tur hur de inhemska kommunisterna på 1930-talet anammade den sovjetiska nationalitetspolitikens retorik och aktivt tillämpade den på de svenskspråkigas situation i Finland som en del av sin antifascism. Samtidigt kritiserades just HBL från finlandssvenskt vänsterhåll för att bara klandra Mussolini för hans minoritetspolitik, och inte för den italienska fascismens våld mot arbetarklassen.
För de finlandssvenska författarna under mellankrigstiden innebar minoritetsställningen att det blev nödvändigt att kunna samarbeta med sina politiska motståndare inom författarskrået för att kunna hävda sina gemensamma intressen. Stefan Nygård och Henrika Tandefelt skildrar den lätt absurda situationen inom Författareföreningen, där en Hitler-anhängare som Örnulf Tigerstedt samarbetade med en kommunist som Elmer Diktonius. De finlandssvenska ”små kretsarnas logik” trumfade åtminstone tillfälligt över den politiska fiendskapen.
Den finlandssvenska fascismen?
Ställvis pikar skribenterna lite väl hårt både marxistiska tolkningar av fascismen som fenomen och vad de kallar yttervänsterns narrativ om antifascismens historia. Inte desto mindre är boken delvis en fortsättning på de forskarinsatser som de i antologin medverkande historikerna vid Åbo Akademi gjort om den finlandssvenska arbetarrörelsen och den internationella yttervänstern. Och det ska sägas att forskningen kring borgerliga former av antifascism också bidrar till en förståelse för vad som var specifikt för socialistiska former av antifascism.
Kombinationen av historievetenskap och litteraturvetenskap, i kombination med det öppna och fördomsfria perspektivet på antifascism, gör Den finlandssvenska antifascismen till ett mångsidigt bidrag till Finlands svenska historia. I bokens inledning skriver redaktörerna också att att de hoppas att deras texter kan ha någon form av aktualitet idag, med tanke på extremhögerns frammarsch runtom i världen. Ett motsvarande perspektivrikt verk om den finlandssvenska fascismen under mellankrigstiden kunde kanske vara till nytta i det här avseendet, och kanske ännu mer aktuellt för Svenskfinlands del?
Finlandssvensk antifascism:Politik, debatt och litteratur 1920–1950.
Red. Anders Ahlbäck, Matias Kaihovirta & Ylva Perera
Svenska Litteratursällskapet, 2025.
