För filosofen Walter Benjamin var vistelsen i Moskva ett misslyckande, men skildringen av resan är en unik läsupplevelse, skriver Michel Ekman.
I början av december 1926 åkte Walter Benjamin (tyskjudisk filosof, 1892–1940) till Moskva för att stanna där i två månader. Resans syften var tre. Han skulle undersöka möjligheterna till en födkrok som medarbetare i någon sovjetisk tidskrift. Han hoppades kunna ta reda på hur kommunismen fungerade i praktiken vilket skulle hjälpa honom att fatta beslut om att eventuellt bli medlem i KPD, det tyska kommunistiska partiet. Och viktigast av allt: han ville vinna den där bosatta Asja Lãcis, skådespelerskan och regissören som han älskade trots att hon levde med en annan man.
Resan blev på många sätt ett misslyckande. Några arbetsmöjligheter uppstod inte – de sovjetiska kommunisterna betraktade honom med misstro. Medlemskap i det tyska systerpartiet blev det inte. Och förhållandet till Lãcis förblev oklart och olyckligt. Men det var en intressant tid i Moskva. Stora förändringar var på gång när den revolutionära krigskommunismen skulle stöpas om till industrialisering och ekonomiska framsteg. Fortfarande fanns en opposition mot Stalin fastän varken den eller de som drev den skulle bli långvariga. Och Moskva som livsmiljö liknade inget Benjamin upplevt tidigare.
Iakttagelselust
Under sin vistelse där förde han sin Moskvadagbok. Den publicerades aldrig under hans livstid men är en unik läsupplevelse. Det unika kommer sig, som vännen Gerschom Scholem påpekar i sitt informativa förord, av att Benjamin inte tar hänsyn till någon läsare. Inga praktiska eller strategiska avsikter styr honom så som sker i brev och tryckta texter. Jag vet inte om det finns någon annan text av honom – det skulle väl då vara i det väldiga, oavslutade Passagearbetet – där han framstår som så omedelbart blixtrande intelligent som här. Uppmärksamheten på omgivningen, de suveräna sprången från detaljerna till de stora helheterna, från de praktiska iakttagelserna till det teoretiska sammanhangen är bländande. Moskva, den till storstad förklädda småstaden, väcker ständigt hans förvåning och iakttagelselust.
Benjamin är till exempel mycket intresserad av den blomstrande gatuhandeln. Allt från kläder och julprydnader till äpplen och köttbitar tycks säljas i improviserade torgstånd. Småreparationer utförs av väntande hantverkare som radat upp sina verktyg på snödrivorna. Bilar finns nästan inte alls, att åka i de fullproppade spårvagnarna med igenisade rutor är ett vågspel eftersom man inte lyckas tränga sig ut på rätt hållplats. Trottoarerna är oplogade och igenisade. Tittar man in på en gård ser man något som liknar ett lantligt småbruk. Över allting vilar den isande kylan på ned till 35 köldgrader – som inte alls tycks hindra utelivet. Han iakttar människornas klädedräkter, proletärerna som självmedvetet rör sig på platser dit de förr saknade tillträde, och ”föredettingarna”, borgarna som inte har funnit sig en plats i det nya samhället och känns igen på sina trådslitna gamla finkläder. Han noterar filtstövlarna alla använder.
Resultatet av allt detta irrande blir en bild av staden i sin tid som etsar sig in.
Tidsbild
Om Benjamins blick och intellekt rör sig med blixtens hastighet gäller raka motsatsen för hans kropp. Frysande och utmattad stapplar han genom staden, ofta vilsegången. Oändliga promenader för honom till inställda möten och stängda museer. Ryssarna har inga begrepp om tiden och eftersom Benjamins ryska är rudimentär blir det ständiga missförstånd. En av de många aforismerna som liksom av sig själv tycks uppstå på sidorna lyder: ”Jag tror inte att någon annan stad har så många urmakare som Moskva. Det är särskilt underligt eftersom människorna här inte bryr sig särskilt mycket om tiden.” Ofta bär han dessutom på mängder av paket, ett hjälplöst offer för sin drift att samla på saker, främst prydnader och leksaker. Men resultatet av allt detta irrande blir en bild av staden i sin tid som etsar sig in.
Vad han ser är en kamp mellan nytt och gammalt där det gamla tycks segra, fastän i ny form. Han ser ikonostaserna i de gamla kyrkorna, och han noterar att varje fabrik och offentligt verk tycks ha en ”Leninhörna” där porträttskulpturer och bilder samsas med fanor och slagord som hyllar kommunismen. Babyer klassificeras enligt vilken ålder de kan peka på en bild av Lenin. Benjamin ser de trånga, ohemtrevliga bostäderna där innevånarna med sina fåtaliga ägodelar försöker skapa småborgerligt gemyt. Han noterar besviket förkärleken för kitsch och hötorgskonst som tränger undan avantgardism och förnyelse. Och som filosof och litteraturkritiker avvisas han av de sovjetiska kollegerna som efterlyser enkla, politiskt begripliga tolkningar av konsten. Efter en diskussion skriver han:
Jag hänvisade honom till polariteten i allt språkligt väsen: att det samtidigt är uttryck och kommunikation. Här torde det finnas en genklang i ’språkförstörelsen’, något vi ofta berört som en tendens i den samtida ryska litteraturen. För det hänsynslösa framhävandet av det kommunikativa i språket leder med nödvändighet till just språkförstörelse. Och på andra vägar leder också upphöjandet av dess uttryckskaraktär till något absolut, närmare bestämt till mystiskt tigande. Den mest aktuella tendensen av dessa båda tycks mig i ögonblicket vara den inriktad på kommunikation. Men i en eller annan form är en kompromiss alltid nödvändig.
Småningom förstår Benjamin att hans diskussionspartners inte har utrymmen för sådant finlir. Omkring honom pågår en omstrukturering av makten. Själv beter han sig oförsiktigt och kan vara farlig för de sovjetiska kollegerna. Olika organisationer med de för Sovjetunionen typiska akronymnamnen uppslukar varandra. Trotskij är inte ännu avpolletterad men i konstfrågor lika konservativ som Stalin. För dem Benjamin träffar gäller låg profil, konformism och känsliga tentakler. Inte för att det hjälpte; dryga decenniet senare är de flesta av dem i Sibirien eller avrättade (Christian Nilssons noter informerar om detta och mycket annat).
Tät litterär prägel
Medan Benjamin mödosamt försöker lära sig om det sovjetiska samhället, medan han träffar betydande personer som sällan har särskilt mycket intressant att berätta, medan han ser filmer, teaterföreställningar och konstsamlingar, är han ändå mest upptagen av sina kärleksbekymmer. Asja Lãcis befinner sig på sanatorium efter en svår sjukdom och är humörmässigt mycket labil.
Hon driver Benjamin till tårar genom sin elakhet och lynnighet för att sedan plötsligt visa sig öm och kärleksfull. Hennes man är Benjamins viktigaste kontakt i Moskva, en komplikation dagboken helt förbigår. Ofta är stämningen i dagboken förtvivlad. Sammansmältningen av starka känslor, detaljerad verklighetsiakttagelse och intellektuella resonemang ger berättelsen en tät litterär prägel. Inte för intet påminns man om att ett av Benjamins många projekt var översättningen av Marcel Prousts roman till tyska. När han äntligen, efter många svårigheter, kliver på tåget tillbaka till Berlin känner både han och läsaren en viss lättnad.
Walter Benjamin: Moskvadagbok
(Moskauer Tagebuch).
Översättning och noter Christian Nilsson.
Förord Gerschom Scholem.
Bokförlaget Faethon, 2025.
