Demon Slayer-filmerna har blivit populära även bland dem som inte normalt konsumerar manga eller anime. Den andra delen, Infinity Castle, är ändå inte lika fascinerande som den första, skriver Zinaida Lindén.
År 2020 då coronaviruset härjade i världen hade Demon Slayer:Mugen Train premiär i Japan. Haruo Sotozakis bioversion av Gotōge Koyoharus fyra år långa mangaserie slog Hayao Miyazakis Spirited Away och blev den mest inkomstbringande filmen i landets historia.
Kulturforskarna blev tagna på sängen. Visst hade Demon Slayer varit populär, inte minst som tv-serie (2019). Vid det där skedet hade pseudonymen Gotōge Koyoharu blivit närmast en urban legend, i synnerhet efter att förlaget avslöjade att mangaförfattaren var en kvinna.
Ändå blev demonfilmens dundersuccé en chock för exempelvis mangaforskaren Kaori Mikawa: ”Det var som om en leksaksballong jag höll i mina händer plötsligt växte till ett enormt luftskepp och lyfte.”
Ett fenomen för pandemitiden, hävdade Mikawa i en artikel från år 2021. En film för de invigda: det krävs en viss förkunskap för att hänga med i svängarna. Undrar hur hon skulle förklara att även årets uppföljare Demon Slayer: Infinity Castle redan har hunnit krossa rekord – inte bara i Japan utan också i USA och Kanada.
Tågresa genom natten
Själv läser jag inte manga och jag har inte sett tv-serien. Jag hoppade direkt på tåget, det vill säga jag såg ettan, Demon Slayer:Mugen Train.
Och blev såld.
Mugen Train utspelar sig under Taisho-eran (1912-1926), en tid då Japan genomgick snabb modernisering. En av de mest spännande epokerna, då det gamla Japan och dess framväxande framtid blandades på det mest besynnerliga sätt. Taisho-eran gav världen stora författare som Ryonosuke Akutagawa och Junichiro Tanizaki samt bildkonstnärer som Kawase Hasui och Uemura Shoen.
På ett mystiskt ångtåg möts tre unga demonjägare, Tanjiro, Zenitsu och Inosuke som gömmer ansiktet bakom en vildsvinsmask. En gång i tiden var Tanjiro en vanlig pojke vars familj dödades av en demon. Hans lillasyster Nezuko överlevde, men hon blev själv förvandlad till en demon – som dock uppvisar mänskliga drag. Att upphäva förbannelsen som vilar över henne är en av Tanjiros drivkrafter.
Det mesta i filmen sker ombord på tåget som rusar genom natten. Där färdas en läromästare som Tanjiro beundrar, en äkta samuraj. Även demonernas kung Muzan som kan byta skepnad är med. För det mesta är han propert klädd i Taisho-erans herrkläder, smoking och cylinderhatt. Muzan tål inte solljus, men det är nästan omöjligt att ta livet av honom. Det visar sig att han är ansvarig för Tanjiros familjs död. I ett skede försätter Muzan alla tågpassagerarna i djup sömn. I drömmarna möter Tanjiro sina döda familjemedlemmar och umgås med dem.
Låt dig svepas med!
Demon Slayer: Mugen Train spelar skickligt på japanernas arketypiska undermedvetna. Här finns många kopplingar till Shinto-trosföreställningar. En lillasyster som behöver skydd är en gestalt som väcker filmnostalgi. Se Studio Ghiblis tecknade drama Eldflugornas grav (regi: Isao Takahata, 1988), en av de mest gripande antikrigsfilmer som någonsin gjorts. Där försöker en pojke rädda sin svältande lillasyster under andra världskriget – en film som är baserad på riktiga händelser.
Storyn i Mugen Train är invecklad, karaktärerna många, så det bästa man kan göra är att slappna av och låta sig svepas med i de oerhört vackra miljöerna, de fantasieggande stridsscenerna och de känslosamma episoderna. Både musiken och det visuella hantverket är enastående. Filmmakarna satsade på Zeitgeist, så att själva ångtåget från början av 1900-talet blev en av huvudpersonerna. Den unge Tanjiro möter inte bara ondskans krafter utan också den nya teknologin.
Och så finns här humor. Men går den hem i Väst? För den tittare som är någorlunda bekant med Japans kultur gör den det, tycker jag.
Inget för småbarn
Nyss nådde tvåan, Demon Slayer: Infinity Castle våra biografer.
I stället för tåget har vi ett mystiskt slott som för tankarna till medeltida Japan. Ett högst levande slott, kanske en hälsning till Hayao Miyazaki (Howl’s Moving Castle, 2004).
I den nya filmen får även boven Muzan ett förflutet, ett tragiskt sådant. En av hans repliker till huvudpersonen Tanjiro låter så här: ”Om jag dödar dig tänk bara att det är ungefär som att dö i en naturkatastrof.” Denna tanke väcker genklang hos japanerna. De har bevittnat stora jordbävningar, översvämningar och tyfoner, för att inte nämna covid-19-pandemin. Under pandemin insåg även vi i Väst hur svag människan är. Kanske våra värderingar började förändras. För att citera en av de kvinnliga karaktärerna i Infinity Castle: ”Vår lycka hade alltid vilat på en tunn glasskiva.”
Så det är kanske förståeligt att Demon Slayer-filmerna har blivit en succé inte bara hos tonåringar och unga vuxna som går genom ett känslokaos utan också hos äldre publik.
En sak är klar: dessa våldsamma animationer är inget för småbarn.
Hjälpa dem vi bryr oss om
Även i Infinity Castle är miljöerna hisnande vackra. Färgerna exploderar under striderna mot demoner. En sympatisk hjälte från Mugen Train dör på ett dramatiskt sätt. De kvinnliga karaktärerna får rätt mycket utrymme. Dygder som hängivenhet och självuppoffring hyllas. Dessutom förklaras det hur en vanlig människa kan bli en demon. I många fall kämpar man med sin fåfänga innan man går över till den mörka sidan.
Mugen Train är ”bara” 115 minuter lång, så Infinity Castle känns lite som en liten evighet med sina 155 minuter. Men det är tydligen meningen. Det finns stunder då Tanjiro och hans vänner är nästan redo att ge upp. Då får de besök av sina döda anhöriga och kamrater som dyker upp i deras undermedvetna och peppar dem. De avlidna kan dröja sig kvar och stå vid de levandes sida för att hjälpa dem. Med andra ord, har nästan var och en chans att uppnå evighet – och odödlighet.
Kärnan i Demon Slayer som kulturfenomen är att skydda dem vi bryr oss om, påpekar mangaforskaren Kaori Mikawa. Denna tanke är universell, den hjälper att hålla läsarna och tittarna känslomässigt engagerade. Därför har Demon Slayer blivit populär även bland dem som normalt inte konsumerar manga eller anime.
Det återstår att se om fenomenet kan erövra de breda lagren av den västerländska publiken. Själv upplevde jag Infinity Castle som lite tröttsam och mindre fascinerande än Mugen Train. I 30 minuter kämpar Tanjiro med en relativt ointressant demon vid namn Azaka. Den nya filmen saknar både början och slut, tittaren bara slängs in i handlingen. Filmbolaget Ufotable planerar ytterligare två uppföljare.
Demon Slayer: Infinity Castle
Fantasy/ action. Tecknad animation. 155 min.
Japan, 2025.
Regi: Haruo Sotozaki, Hikaru Kondo
Manus: Gotōge Koyoharu, Hikaru Kondo
Foto: Yuichi Terao
Musik: Yuki Kajiura, Go Shiina
Produktion: Ufotable
