Put Your Soul on Your Hand and Walk dokumenterar ett folkmord, men är också en omtumlande skildring av samtal, att vilja nå ut och vittna om vad som pågår, skriver Mio Lindman.
När jag står framför en kyldisk med grönsaker i k-butiken vid metrostationen Helsingfors universitet hör jag ett surrande ljud som genast får mig att haja till, en stark känslomässig reaktion. Vad jag hör påminner nämligen om de surrande och dånande israeliska bombplanen som är ett dominerande bakgrundsljud i filmen Put Your Soul on Your Hand and Walk, som jag just sett på filmfestivalen Kärlek och anarki.
Regissören Sepideh Farsi tog genom gemensamma bekanta kontakt med den 24-åriga fotojournalisten Fatma Hassona som dokumenterade kriget och förstörelsen i Gaza och spred bilderna på Instagram. Hassona skrev även poesi som nu har publicerats i en bok. Farsis och Hassonas videosamtal skedde via en mobilapp. Detta filmades med en annan mobil, och det här är stommen i dokumentären.
När jag skriver att Hassona dokumenterade kriget och skrev poesi är min användning av imperfekt viktig. Hassona, och flera andra i hennes familj, mördades av israeliska missiler 16.4 2025 i stadsdelen Al-Touffah i Gaza City. Detta inträffade en dag efter att hon av Farsi fått höra att deras film kommer att visas på festivalen i Cannes. De planerade att också Hassona kunde åka dit, även om hon i sitt allra sista samtal med Farsi sade att hon efter det vill åka tillbaka till Gaza eftersom det är där hennes familj finns.
Hassonas och Farsis projekt inleds på våren 2024. De bestämmer sig för att tala engelska med varandra. I början ser vi Hassona le och hör entusiasmen i hennes röst när hon talar om sitt fotograferande. Hon berättar om drömmar om framtiden, att studera fotografi, att lära sig mer om ljussättning. Hon säger att hon gärna skulle besöka Teheran. Detta är drabbande för Farsi, som flytt från Iran som 19-åring efter att ha suttit i fängelse på grund av politisk aktivitet. Deras samtal återkommer till vad det betyder att ge sig av hemifrån ut i det okända, eller att vilja stanna kvar.
För varje samtal bleknar Hassonas leende. Hela hennes ansikte förändras. De talar om alla som har dödats, om Hassonas vänner som mördats, om en släkting vars huvud de hittade på ett ställe, resten av kroppen på ett annat. De diskuterar mat. Hassona drömmer om choklad, frukt, grönsaker. En gång har hon fått tag på en liten påse chips, triumf. En kopp kaffe får stå för förankring i något normalt.
Dialogen börjar ofta med att Farsi frågar Hassona var hon är. Som de flesta andra i Gaza måste hon fly från plats till plats. Ändå är bomberna nära och det dånande surret från planen hörs nästan jämt i bakgrunden. Ljudsystemet i biografsalen är designat för att plantera fläskigt underhållningsvåld i publikens loja kroppar, men nu är betydelsen en helt annan. Jag känner surret i min egen kropp.
Det här är en film som handlar om folkmord men för att förstå vad den har att säga oss är det viktigt att se att det har gjorts med eftertanke, utifrån konstnärliga val. Sepideh Farsi (f. 1965) är en erfaren regissör. För ett par år sedan visade Kärlek och anarki The Siren, Farsis animation med inslag av saga som känsligt och uttrycksfullt skildrar en 14-årig pojkes upplevelser under kriget mellan Iran och Irak. Också den filmen var som en chock, och även där fanns plats för ljus.
I dokumentären jag såg nu har Farsi ett klarsynt grepp om formen. Hon har som sagt filmat olika skärmar, tv-rutor med nyhetssändningar och mobiltelefonen, men mellan dessa skärmar ser vi Hassonas perceptiva fotografier, vid ett tillfälle ackompanjerade av en sång som Hassona själv sjunger.
Ibland skymtas bostaden Farsi befinner sig i; när hon är hemma får vi se henne släppa in katten, när hon är borta tornar någon storstad i världen upp sig utanför fönstret. Det är en otroligt stor kontrast mot det som visas på de dammiga mobilskärmar där Hassonas ansikte dyker upp. Hon visar Farsi och oss andra den sargade horisonten utanför fönstret. “Det där huset blev beskjutet på gatuplan, det kommer att rasa ihop”. Farsi reser för att marknadsföra sin film, Hassona flyr för sitt liv. Båda är medvetna om skillnaden.
Att filma en skärm kan för någon som inte sett filmen te sig som en torftig nödlösning. Det tycker jag inte att det är. I Put Your Soul on Your Hand and Walk är det snarare ett sätt att berätta om den fasansfulla situation som råder genom en dynamik av närvaro och frånvaro, förmedling och direkthet, som är hjärtslitande.
Det jag ännu inte har nämnt är att samtalen via appen ständigt bryts. Farsi suckar, appen försöker återupprätta förbindelsen. Ibland ringer Farsi upp Hassona utan att få svar, vi anar hennes oro.
Det här laddas med symbolik (som Farsi inte understryker alls) och påminner oss om den brutna kontakten omvärlden nu har till Gaza. Detta beror ju inte främst på apparater och uppkopplingar. Sedan 7.10 2023 har utrikiska journalister inte fått ta sig in i Gaza, ett litet antal har fått komma dit men då åtföljda av IDF. Samtidigt har Israels armé kontinuerligt dödat palestinska journalister som Fatma Hassona, personer som försöker nå ut, vittna om vad som sker, hur våldet och förödelsen ser ut.
Enligt Costs of War Project är Israels krig i Gaza den konflikt som varit dödligast för journalister, och då är perspektivet mänsklighetens historia. Statistiken på hur många journalister som dödats sedan 7.10 2023 har varierat (precis som statistiken över antalet döda civila). De flesta rapporter räknar med åtminstone 180 dödade journalister, enligt vissa är det upp till 240, fram till mitten av augusti i år. Enligt Reportrar utan gränser och flera andra tungt vägande organisationer dödas journalister medvetet av Israel.
Ännu ett lager i filmen är den kontakt som upprättas mellan Farsi och Hassona. De är båda konstnärer, 24 och 65 år gamla. Farsi lever i exil och kan inte återvända till sitt hemland, Hassona levde i ett folkmord. De försöker tala om det vardagliga, men vad är en vardag som går ut på att hålla sig undan bomber, att höra om nära och kära som blivit dödade? Det här är helt normalt, säger Hassona skrattande i ett av de första samtalen då de talar om förstörelsen i Gaza City. Det har blivit normalt, men man vänjer sig aldrig, säger hon. Ju längre tiden går desto fler är avbrotten. Tonen blir en annan. Tystnaderna fler. Vad ska man säga?
Vid ett par tillfällen gör Farsi ett försök att fråga om Hamas fruktansvärda massaker 7.10 2023. Hassoni hittar inte ord och kan inte tala om det. “De vill ha krig”, säger Farsi om Hamas. När dess nya ledare Yahya Sinwar kommer upp ser man vrede i hennes ögon, och hon säger något föraktfullt, men hon verkar rädd för att tala om Hamas. Vad detta betyder kan vi inte veta, men vi ska akta oss för att dra slutsatser.
Att se Put Your Soul är en påminnelse om att människorna som mördas i Gaza är familj, vänner, älskade. I en scen frågar Farsi om namnen på släktingar till Hassoni som mist sina liv. Namnen räknas upp och det är omöjligt att värja sig för pauserna mellan orden, uttrycken i Hassonis ansikte när hon nämner sina döda släktingar vid namn.
I Benjamin Netanjahus värld har palestinier inga namn. När den israeliska regeringen eller IDF uttalar sig om antalet döda är standardfrasen att attackerna riktar sig mot Hamas-krigare och eventuella misstag ska “utredas”. Många, många tiotals döda framställs som bieffekter som man får överse med.
Nu har organisation efter organisation som ett resultat av noggranna bedömningar kommit fram till att Israel nu gör sig skyldig till ett folkmord. Put Your Soul ställer oss inför vad det är att leva i ett pågående blodbad, ett inferno där vänner och familj dör, städer med sina livsviktiga funktioner (som sjukhus och skolor) förvandlas till grått damm, grunden för tillvaron raseras.
Hassona uttrycker i samtalen med Farsi sin kärlek till Gaza. Hon vill inte flytta bort. För henne står Gaza för band mellan människor, det måste finnas en framtid, hon vill ut och dokumentera: “Put your soul on your hand and walk!”
Kärlek och anarki pågick 18-28.9.
