Teater Viirus AF KLINT är en vilsam och mjuk upplevelse – men är den så mjuk att den helt förlorar sina konturer, frågar Josefine Fri.
AF KLINT i regi av Teater Viirus konstnärliga ledare Essi Rossi är en föreställning om den svenska konstnären och teosofen Hilma af Klint (1862-1944) som upplevde att hon vid 44 års ålder blev uppmanad av andevärlden att börja måla det fördolda, det astrala planet. I marknadsföringen på Teater Viirus hemsida beskrivs AF KLINT inte endast som ett personporträtt av Hilma, utan utger sig för att undersöka hela fenomenet Hilma af Klint.
Under de senaste åren har Hilma af Klint fått mycket internationell synlighet. Hennes konst visades redan 1986 för offentligheten i utställningen The Spiritual in Art: Abstract Painting 1890–1985 i Los Angeles men det var först 2018 hon fick sitt stora genombrott när Guggenheimmuseet i New York ställde ut hennes verk i Hilma af Klint – Paintings for the Future, vilket slog besöksrekord. Sedan dess har det gjorts två filmer om henne, flera böcker har skrivits och hennes konst har visats i hela världen. Kanske kan man påstå att Guggenheimmuseet var gnistan för denna fascination, men hennes egna ord om att världen först behövde bli redo för hennes konst ekar i mig. Kanske vi är redo nu?
Dans som urladdning
När dörrarna öppnas till salen blir vi i publiken ombedda att ta av våra skor. Skådespelarna talar tyst och stillsamt, det finns redan något trankilt i luften. Scenrummet är avskalat, läktarna är vita och byggda i arenaformation. Levande ljus i stora ljusstakar brinner i hörnen och de fem skådespelarna sätter sig med oss på läktarna.
De ber oss att välkomna andevärlden in i rummet, de vill få kontakt med Hilma af Klint. Vi andas djupt tillsammans. De berättar för oss om Hilma af Klint, om hur hon var med och skapade De Fem som var en grupp som bestod av fem kvinnor som tillsammans ville bekanta sig med andevärlden. Föreställningen väljer att först främst fokusera på dessa kvinnor och deras andliga resa tillsammans. Under föreställningens gång stiger skådespelarna in och ut ur de olika rollerna och det känns inte särskilt viktigt vem som är vem.
Föreställningen arbetar ritualistiskt med stearinljus som tänds, med dans och iscensatta seanser. Vi får veta att De Fem inte fick kontakt med andevärlden under de första åtta åren av sina träffar. Men sen, under en seans, får Hilma af Klint i uppdrag av andevärlden att börja måla det hon inte ser, det andliga och det dolda. Hon får även veta att hon kommer att få hjälp av sina tvillingflammor, personer som är djupt viktiga för hennes andliga utveckling. Den första av dessa tvillingflammor visar sig vara en av gruppens medlemmar, Anna Cassel. Föreställningens energi skiftar nu och Hilma af Klint (Iida Kuningas) och Anna Cassel (Kauri Sorvari) inleder en av föreställningens absoluta höjdpunkter: en lekfull men allvarlig dans, eller kanske brottning, som börjar med att de ritar på varandras kroppar. Dansen är sexuell, kroppslig, retsam och slutar med en vacker pyroteknisk scen på en av läktarna. Hittills har AF KLINT känts tam och stillsam och jag sitter och önskar att det nu ska ta fart, att rummet och energin ska skakas om lite.
Föreställningen fortsätter dock på sitt hypnotiserande och lullande spår. En annan höjdpunkt är definitivt andeskulpturerna i mörkret tillsammans med sång som låter som lockrop och suggestiv ljuddesign av Sarah Kivi, som även står på scen. Ljuddesignen är mästerlig genom hela föreställningen.
Saknar friktion
Föreställningen förflyttar sig till 2018 och utställningen på Guggenheimmuseet där besökare går runt, fnissar, tar selfies och läser om Hilma af Klints fascinerande liv. Den andliga aspekten är som bortblåst; det vardagliga, de moderna lysrören står i stark kontrast till de ritualistiska danserna i stearinljusens sken. Denna kontrast får mig att tänka på hur dragna vi är till Hilma af Klint som excentriker, hennes unika sätt att relatera till världen och hennes självklara kontakt till det andliga. Vi är fascinerade för att vi själva kanske inte så självklart kan vara övertygade om någonting och ägna våra liv åt det.
AF KLINT är dels en queer berättelse om kvinnor som under en väldigt annan tid valde att tillbringa livet tillsammans i konstens och andlighetens tecken. Jag tänker att kvinnorna tillsammans valde att skapa en egen fristad, konstruera ett eget rum åt sig, på sina villkor. Dessa kvinnor valde på många sätt att leva i opposition till de rådande samhällsnormerna.
Denna friktion och detta motstånd saknas för mig i föreställningen. Den är behaglig att ta del av, meditativ och avslappnande med salviarök och vackra målningar. Men denna mjukhet får mig att fundera över vad konstens och teaterns roll är i det rådande världsläget. AF KLINT känns som eskapism från vår våldsamma verklighet utanför teaterns väggar, vilket kanske även var Hilma af Klints avsikt med konsten och sitt sätt att förhålla sig till det andliga? Kanske även hon ville fly från sin verklighet, från de strama ramar hon förväntades hållas inom som kvinna under sent 1800- och tidigt 1900-tal? Kanske kan konsten även ha den uppgiften idag, att erbjuda en tillflykt in i något skönt och utan våldsamma och vassa kanter. AF KLINT iscensätter en vacker berättelse om konst och om hur konsten helt tydligt kan fortsätta att beröra och fascinera genom tiderna, hur den kan få nytt liv om och om igen.
Jag kan dock inte undgå att sakna friktionen mellan kropparna på scenen, mellan konsten här inne på teatern och den brinnande världen där ute. Föreställningen är drömsk och abstrakt, men kanske den inte riktigt lämnar ett spår i mig eftersom den ter sig nästan intetsägande, utan friktion och utan tydlig vilja. När de vassa kanterna saknas blir AF KLINT snabbt konturlös och jag lämnar salen i en behaglig dimma men med en känsla av att jag inte berörts på djupet.
Foto: Darina Rodionova
Viirus: AF KLINT
Regi: Essi Rossi
Text och dramaturgi: Essi Rossi, Iida Koro, Susi Siriya Orenius
Översättning av manuskriptet till svenska: Malin Kivelä
Översättning för textningen: Sarka Hantula
På scenen: Maria Ahlroth, Sarah Kivi, Iida Kuningas, Oskar Pöysti, Kauri Sorvari
Scen-, eld-, ljus- och videodesign: Milla Martikainen
Assistent för scen-, och ljusdesign: Kosti Kinnunen
Skulpturer: Mariam Falaileh
Ljuddesign och musik: Sarah Kivi
Koreografi: Kauri Sorvari
Kostymdesign: Hanne Jurmu
Tillverkning av kostymer: Hanne Jurmu, Elina Riikonen
Spelar fram till 29.11 2025
