Ex Ruina Floreat bjuder på en mycket driftsstark och kroppslig upplevelse, skriver Sofia Nyberg.
På Teater Viirus förevisas nu, med inalles sex föreställningar från premiären 18.10 till sista föreställningen 8.11.25, Ex Ruina Floreat. Ex ruina, som betyder från ruinerna, och floreat, måtte det blomstra. Måtte som i förhoppning eller förmodan? Ja,det får vi bestämma själva. Arbetsgruppen Karolina Ginman, Rasmus Slätis, Joonas Leppänen och Fabian Nyberg har inte gjort det lätt för oss, och när jag nu sitter med min ännu oskrivna text tänker jag “hur ska jag få ihop de här ruinerna till en stad?”. Behöver jag ens få ihop det?
Jag tror att jag tar och börjar från slutet.
Plötsligt är föreställningen över. Det kom oväntat, som om duschvattnet skulle sluta strila utan ens egen ombesorg. Kommer det mer tro? Nej, det gör det nog inte, inser publiken och släpper i sin villrådighet fram applåderna droppvis. Skådespelarna kommer tillbaka in på scenen för att tacka, varpå osäkerheten bland oss ger vika. Applåderna, som nu faller fritt, får in ensemblen flera gånger. Sedan blir det åter tyst och mörkt.
Det intressanta är att vi inte reser oss och går. Det är som om osäkerheten har krupit tillbaka, som om vi ställer oss frågan “ska vi stanna eller gå?”, men fastnar i eller. Men det är inte ett ambivalent eller, utan ett renodlat öppet, så öppet att det blir riktningslöst. Det är liksom ett frågetecken utan fråga; en sådan känsla som endast konjunktioner kan bära.
Jag tänker att det är ruinerna. Ruinerna är konjunktioner, mellansteg från någonting som inte längre är, till någonting annat som inte ännu är. Mellansteg som pur möjlighet. Och det är ett sådant mellansteg, eller kanske flera, vi just har bevittnat på scenen. Och det är i ett sådant mellansteg vi har blivit sittande. Vi har identifierat oss med föreställningen. Den var ungefär som följer:
Tre varelser, var för sig, väntar på scengolvet. Publiken placerad runt om. Scenografin är huvudsakligen olika slags rör av varierande tjocklek och material, samt en kraftig gren som ser ut som ett hjorthorn. Varelserna är upptagna av sina respektive verksamheter och verkar inte ta notis om varandra. De är ruinerna.
Ginman, med sitt kännspaka kroppsspråk, försöker blåsa liv i sig själv genom en slang fäst mellan mun och kön, Slätis är inblandad i en häftig konfrontation med sin egen hand, månne det är minnet av en gammal konflikt? Leppänen sitter invirad i ett nästan fjärilstillblivande introvertskap. De utforskar sig själva, sina relationer till materialen omkring sig, småningom också till varandra och deras förundran är stor. Allt omprövas. De ter sig som en dansande ruinstad, ruiner som söker svar på vad de har varit, vad de nu kan bli, vilka andra delar de passar ihop med. De drivs framåt av något slags rester av psykiskt och köttsligt råmaterial. Det är en mycket driftsstark och kroppslig upplevelse Ex Ruina Floreat bjuder på.
Rasmus Slätis står kanske för de mest roande scenerna, exempelvis då han har bitit i en citron. Upplevelsen är större än vad som riktigt ryms i honom varpå han liksom delar upp sig i två där den ene beklagar sig – allt detta enbart genom ljud, miner och kroppsspråk – över livets hårda behandling, och den andre, som framträder som en ojande och vojande dam från en annan tid, tröstar och högljutt med-lider på en och samma gång. Det är både skickligt gjort och jätteroligt.
Leppänen belyser föreställningens filosofiska infallsvinkel då han skriker åt citronen “sä et ole mitääään!”; vill vi att världen ska vara “jotain” måste vi själva göra arbetet att tillskriva den betydelse. Kanske kan man rentav betrakta rören som symboler för dessa möjligheter att skapa eller inte, fördärva eller inte, ge mening eller inte, då varelserna använder dem till att ta luft, ge luft och hindra luft.
Vad gäller kontakten mellan scen och publik upplever jag den som annorlunda i den här föreställningen än hur jag i regel upplever den. Skådespelarna är så inne i sina kroppsliga skeenden, de befinner sig liksom i ett tillstånd som föregår den ömsesidiga kontakten två separata subjektiva entiteter emellan. Och jag tror att den identifikation jag skrev om i början kom i kontaktens ställe.
Varelsernas upplevelser gick in under huden på en, något som främjades ytterligare av föreställningens ljudanvändning. Det svaga rymdiska, som emellanåt övergick i skogiga ljud – hade en perforerande effekt på åtminstone mig.
Begynnelsen kan ta sin början. Det har jag känt i kroppen hela natten.
Teater Viirus: Ex Ruina Floreat
Koncept och regi: Karolina Ginman & Rasmus Slätis
Performativ & koreografisk praxis: Karolina Ginman
På scen: Karolina Ginman, Joonas Leppänen, Rasmus Slätis
Ljus- & rumsplanering: Fabian Nyberg
Objekt: Karolina Ginman, Fabian Nyberg
Ljusdesign: Hanna Rajakangas
Dramaturgisk rådgivning: Heidi Väätänen
Kostym: Karolina Ginman
Producent: Alexandra Gustafsson
Produktion: Karolina Ginman, Rasmus Slätis, Inspirera Konspirera rf
Spelar fram till 8.11.
Foto: Anna Poleteli.
