Hur progressivt var sjuttiotalet egentligen; hur fri var kvinnan?
Inte särskilt – åtminstone inte i en finlandssvensk medelklasskontext – är intrycket man får då man läser Mia Francks nya roman Sista paret ut.
Sent en höstkväll 1976 sitter Liz – som väl är den Lissu som vi lärde känna som krigsbarn i Francks tidigare roman Bombträdgården (2018) – och Henrik vid sitt köksbord i Kyrkslätt. Gifta sedan många år men numera oförmögna att kommunicera, nå varandra på riktigt. Samlivet icke fungerande, kärleken vissnad. Liz vill skiljas, hon har träffat en annan, är förälskad, himlastormande.
Men att bryta upp är inte det lättaste, inte om man är kvinna. De har tre små barn, och att Liz skulle få vårdnaden av dem i någon form är uteslutet, Henrik vägrar att ens diskutera saken. Våldet hänger i luften, och där vid köksbordet utgjuter Henrik den yttersta hotelsen.
Mia Franck gestaltar skickligt kvinnans begränsade rörelseutrymme och möjligheter i det förment jämställdhetssträvande samhällsklimatet. Den smärtsamma och utdragna vårdnadstvisten mynnar ut i en rättegång där släktingar, grannar, kollegor och vänner nästan samtliga vittnar till Henriks fördel. Visserligen är Liz en förvärvsarbetande kvinna, vars lön som chefredaktör för en tidskrift tangerar makens lektorslön, och förvisso skulle till och med den konservativt lagda Henrik vara beredd att se mellan fingrarna om hustruns utomäktenskapliga förbindelse varit ett äventyr av mera tillfällig art; själv har han ju förresten också sina affärer vid sidan om.
Men det progressiva samhällsklimatet och den nyvunna kvinnliga frigörelsen visar sig vara något av en chimär när det kommer till kritan. Kärnfamiljsidealet sitter ohotat kvar på sin piedestal, kvinnans roll i familjen är fortsatt den självuppoffrande moderns, och att splittra en familj (oavsett skäl) är en dödssynd. Det här blir tydligt senast då till och med Liz mamma och pappa ställer sig på Henriks sida och vittnar till hans fördel. Att Henrik varit våldsam mot Liz är inte så farligt i jämförelse med att Liz har begått hor och vill skiljas.
Alla säger sig värna om barnens bästa, men ingen förmår se bakom fasaden. Våld och missbruk angår ingen annan: ”Alla tittar oftast bort då också, fast de vet. Men när någon vill upplösa äktenskapet, då blir det viktigt att moralisera över de tvistande parternas förmåga att vara mor och far.”
Till en början balanserar gestaltningen – där alla tycks ta Henriks parti – visserligen på övertydlighetens gräns, men det tar sig efterhand då fler röster kommer till tals och tillför framställningen mer syre och dynamik. Franck skriver fram ett annat slags 1970-tal, en välkommen och trovärdig motbild i förhållande till de gängse skildringarna av det frigjorda decenniet. Samtidigt är det en tidlös och berörande berättelse om att som kvinna gång på gång tvingas stånga sig blodig mot omgivningens konservativa ideal i försöken att frigöra sig från samhällets patriarkala bojor. Slutligen kokar allt ned till en retorisk fråga, formulerad av Liz själv: ”Vem har mest rätt att älska? Den som hittat kärlek eller den som har blivit lovad kärlek i en ceremoni.”
Mia Franck:
Sista paret ut.
Förlaget, 2025.
