I Ulla Donners bilderbok Stoppa tjuven! knockas allt motstånd. En kapplöpning om egendom utmynnar i att ägandets princip ses i en narrspegel.
Storyn öppnar med en scen som tagen ur en Hitchcockfilm, med en ruskig stora-stygga-vargen-skugga över väggen där en liten gul gestalt står i beråd att sätta upp en tavla. Men innan den baskerprydda konstnären med fluffiga öron – alla berättelsens figurer har hundskepnad – hinner fästa självporträttet har boven snott borrmaskinen.
På nästa uppslag visar det sig att skurken inte är så skrämmande. Mest liknar den Jean-Paul Sartre. Kanske har den också en filosofisk fråga att ställa oss.
På varje uppslag snattar tjuven något och dess hejdlösa framfart får de bestulna att hänga på i följet som ständigt är hack i häl men aldrig kommer i kapp. Ulla Donner river av självsäkra rim och fogar sak till sak i den omöjligt akrobatiska bovens famn. Man blir rent avundsjuk på hur den balanserar i hög fart på enhjuling (utan att nå pedalerna) med ett löst men ofelbart grepp om pinalerna (mot slutet assisterad av en knyckt hamster). En hel del underfundigheter finns inbäddade i bilderna och jag tror att jag ännu vid omläsning trettiotre kommer att upptäcka något förbisett skämt.
Illustration: Ulla Donner
Donners första bilderbok Godnatt, Gosse Gosig (tillsammans med Henrik Huldén) kom 2009 och innehåller även den finurligheter i bild. Sedan dess har Donner utvecklat imponerande stilbredd. De stramt tecknade grafiska romanerna Spleenish och Skiten (2017 respektive 2019) dryper av kultur- och samhällskritik. Den naturliga komedin (2023), inte mindre samhällskritisk den, härbärgerar plötsligt ett bortommänskligt djup med mera liv och utrymme att andas. Och kanske finns det i Stoppa tjuven! något av försoning med den mänskliga belägenheten? En försoning som kommer till uttryck i valet av en beprövad dramatisk båge: en färd där sisådär tio resenärer ansluter sig en efter en, som i Axel Hennix Elefantresan eller Killingen som kunde räkna till tio av Alf Prøysen och Björn Berg. Alla svajiga hundben som sprintar fram. De uttrycksfulla kropparna och de luftiga sidorna med minimal miljöangivelse för tanken till Ivar Arosenius Kattresan. Ja, det är klassikervibes här. Bakom boken anar jag en trygg insikt om att människan helt enkelt älskar historier och att en berättelsetyp tål att upprepas om man gör det med charm.
Jaktskildringen kulminerar i en scen där följet, som ditintills visats galopperande i läsriktningen, ses störta rakt emot läsarna med den djupt koncentrerade boven (och hamstern) främst. På följande uppslag närmar sig upplösningen. En herrelös boll rakt föröver utlöser en kedjekrock. Och nu händer något som man sedan kan begrunda länge: de indignerade förföljarna har glömt vilken grej som var vems. I röran plockas och prövas varpå hela gänget förnöjt troppar av åt vänster med utbytta egendomar. Tjuven å sin sida försvinner ut till höger med den gröna bollen som passar perfekt i dess gap: ”aldrig haffad / aldrig straffad // ingen fara / sayonara”.
Ulla Donner:
Stoppa tjuven!
Schildts & Söderströms, 2025.
