Universitetet behöver demokratin

218

Vid universiteten har man självmant gått in för att krympa sitt demokratiska handlingsutrymme. Detta säger sociologen Hanna Kuusela som i sin bok Syytös framställer universiteten som en miniatyr av medborgarnas allt mer sargade tro på att samhället ska styras demokratiskt.  

 

Vem styr universiteten och vilka ideal gör sig gällande idag? Den här frågan har kommit upp flera gånger de senaste månaderna. I våras stod det klart att Åbo Akademi befann sig i en akut ekonomisk kris och personalen varslades om uppsägningar. 44 anställda fick gå och en mängd omstruktureringar skedde. Processen fick kritik för brist på öppenhet och ett nonchalant förhållningssätt till personal och studenter, men också själva prioriteringarna ifrågasattes, som uppsägningarna av lärare vid Språkcentret och nedläggningen av Centret för livslångt lärande. Studentbladet (14.3) beskrev stämningen: ”Den bristande kommunikationen och informationen om framtiden har lett till att studerande känner sig övergivna och osäkra på hur deras studier ska fortskrida” 

För ett par månader sedan var det Helsingfors universitets agerande som dryftades, även om det omdebatterade fallet är av betydligt mindre magnitud än den hårda våren på ÅA. Det var frågan om att Helsingfors universitet säger upp hyresavtalet med bokhandeln Rosebud sivullinen som har en lokal i Kajsa-huset. Istället ska lågpriskedjan Rusta flytta in. Vill inte ett universitet stöda bildning? 

 

Omstridd fusion

I sin bok Syytös (ung. Anklagelsen) som kom ut förra året skriver Hanna Kuusela, biträdande professor i sociologi, om fusionen mellan Tammerfors universitet och Tammerfors tekniska universitet. Processen inleddes 2016 och väckte ett brett missnöje och protester. Själv deltog Kuusela, som satt i universitetets konsistorium, frimodigt i debatten. I boken skildrar hon hur processen avslöjade maktstrukturer och hierarkier vid universitetet. Kuusela gör i bästa j’accusé-stil en vidräkning med dagens universitetsvärld. Samtidigt är ambitionen att säga något mera allmänt om arbetslivet och demokratins kris. 

Den stora striden i fusionen handlade om huruvida det sammanslagna universitetets styrelse bara skulle bestå av utomstående personer och att personal och studenter därigenom skulle få en marginell roll i styrandet av universitetet. 

 

Tvetydig autonomi

I sin bok beskriver Kuusela hur universiteten under 1900-talet förvandlas, något som också omfattar idealen för vad ett universitet ska vara. I början av århundradet, fram till slutet av 1960-talet, var universitetet en eliternas institution som skulle vara en plats för humboldtsk bildning. Från och med 1970-talet fick de stora massorna tillträde till universiteten, som också de blev allt fler. Under den här tiden växte ett ideal om demokrati på universitetet fram. 

Den nuvarande betoningen av konkurrenskraft hänger delvis ihop med universitetslagen 2009 men denna kan ses som ett svar på krav som hade vuxit fram redan på 1990-talet, då externa medlemmar började tas in i universitetens styrelser och ett nyttotänkande hämtat från näringslivet blev mera utpräglat. Resultatstyrning började dominera verksamheten vid universiteten på ett sätt som speglar de allmänna tendenserna i det nyliberala samhället som ställer ekonomiska värden framom allt annat. 

Den förnyade universitetslagen framställdes i retoriken som ett steg mot ökad autonomi, nu skulle universiteten själva få utforma sin administration och ha kontroll över sin ekonomi. Universitetet, som tidigare hade varit ett statligt räkenskapsverk, blev nu en självständig organisation. Men: staten styr ändå universiteten genom att finansiera deras verksamhet, vilket påverkar vad som görs. Friheten är alltså en sanning med modifikation. 

 

Prekära jobb dominerar

– Något man inte så ofta lyfter fram är att den anställda personalen vid universitetet fram till 2009 räknades som tjänstemän, påpekar Kuusela. 

När de i och med att lagen trädde i kraft inte längre var det blev det lättare att säga upp folk, eftersom uppsägningsskyddet för tjänstemän är starkare än för andra. Detta har tidigare varit en viktig sida av den akademiska friheten. Nu när professorerna inte längre åtnjuter en sådan position har osäkerheten ökat också för dem. 

– Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att 70 procent av all undervisande och forskande personal vid de finländska universiteten har visstidsanställningar. Universitetets arbetsgemenskaper är otroligt prekariserade. Att majoriteten av personalen inte är fast anställda skapar osäkerhet. Att peka ut olägenheter på jobbet är utmanande i en sådan position, vilket ju inte är unikt för den akademiska världen.  

 

Externa krafter får makt

En trend under 2000-talet har varit att man velat slå ihop universitet och högskolor för att skapa stora enheter. Fusionen var också i det avseendet del av en större utveckling. Tammerfors tekniska universitet var redan ett så kallat stiftelseuniversitet, en form som den nya universitetsreformen möjliggjorde. Nu blev det nya Tammerfors universitet också ett sådant.  

– Stiftelseuniversitetsmodellen var avsedd att ge stakeholders mer makt vid universitetet. Genom det ville man göra universitetet mera strategistyrt och inriktat på praktiska tillämpningar i forskningen. Det har lett till att universitetetssamfundets egen möjlighet att påverka har krympt. 

Man förväntade sig att den privata finansieringen skulle öka märkbart, men det har inte hänt, de nya stiftelseuniversiteten är finansierade av offentliga medel i samma grad som förut. Det som däremot skett är att de privata intressena fick större makt, men fördelarna har inte sett ut så som man hoppats. 

I stiftelseuniversitetets modell har demokratin kringskurits på ett helt medvetet sätt, säger Kuusela. Det har orsakat missnöje både hos personalen och studenterna, något som hon är väl förtrogen med eftersom hon var med och gjorde en undersökning bland personal och studenter då fusionen av universiteten i Tammerfors genomfördes. Fortfarande pågår kampen om ett mer demokratiskt universitet. 

– Samma tendenser finns vid alla Finlands universitet: makten ligger hos ledningen, man kan tala om managerialism, allt är toppstyrt, rektorns och den översta ledningens makt ökar. 

 

Som en åsna mellan hötappar

De utomstående medlemmarna i universitetens styrelser saknar den lojalitet till gemenskapen som en som jobbat på universitetet har. När sådan lojalitet saknas går det mera friktionsfritt att dra igång breda uppsägningar, konstaterar Kuusela.  

I det gamla systemet röstades rektorn fram av universitetssamfundet, vilket skapade en viss legitimitet som den rollen förankrades i. Nu har rektorn förvandlats till en mera fjär figur, som tillkännager beslut neråt i linjen snarare än förmedlar samfundets röst uppåt.

– Det är knappast en så trevlig sits för en rektor, hen befinner sig i ett korstryck, som en åsna mellan två hötappar.  

Avsaknaden av kritik beror också på att universitetet finansieras genom resultatstyrning. Universiteten konkurrerar om samma pengar. Det höjer tröskeln för att peka ut missförhållanden eller vända sig till ministeriet med kritiska synpunkter – man vill ju inte sätta universitetets finansiering på spel. 

– Det ska sägas att Finland i internationella jämförelser är ett land som satsat exceptionellt mycket på en resultatstyrd finansiering av universiteten. 

Den förnyade universitetslagen framställdes i retoriken som ett steg mot ökad autonomi, nu skulle universiteten själva få utforma sin administration och ha kontroll över sin ekonomi. Universitetet, som tidigare hade varit ett statligt räkenskapsverk, blev nu en självständig organisation. Men: staten styr ändå universiteten genom att finansiera deras verksamhet, vilket påverkar vad som görs. Friheten är alltså en sanning med modifikation. 

 

Prövotid efter prövotid

Kuusela har arbetat vid universitetet i ungefär 15 år och hon har upplevt att miljön har förändrats mycket. Atmosfären är en annan. Här framhåller hon igen tiden kring 2009, när den nya universitetslagen kom, som ett brytningsskede.  

– Konkurrensen spelar en större roll nu och det vi gör präglas i högre grad av yttre krav.  

Mätarna som styr finansieringen lyfts ständigt fram, de som jobbar vid universitetet blir påminda om vilka mätare som de bedöms med.

–  Sådant har också börjat påverka undervisningen och forskningen. 

Kuusela själv är biträdande professor i en femårig tenure track-anställning vid Jyväskylä universitet. Efter det bedöms det om hon kan få en tjänst som professor. Själv är hon egentligen skeptisk mot modellen. 

– Tenure track-systemet är just ett exempel på det här nya etoset med resultatstyrning. Även om man har tio eller tjugo år bakom sig på universitetet får man ändå nöja sig med en femårig prövotid. Det gjordes faktiskt en rättssak av detta i arbetsdomstolen. Tyvärr vann universitetet och förfarandet ansågs lagenligt. Men kan man tänka sig att det skulle gå till så i någon annan bransch? 

 

Passivering och missnöje

Vi har flera gånger varit inne på utvecklingen i universitetspolitiken som huvudsakligen har följt ett visst spår sedan 1990-talet. Att regeringar och utbildnings- och vetenskapsministrar kommit och gått verkar inte ha spelat så stor roll. Riktningen har i stort sett varit den samma, det vill säga en utpräglad konkurrens-ideologi. 

– En ny kurs kan etableras bara om någon politisk aktör, exempelvis något parti, tar tag i saken. Det vi ser i regeringens utspel nu är en vilja att styra universiteten i en ännu högre grad.

Men det är inte bara politikerna som bär ansvar för att läget är som det är. Kuusela påpekar att anklagelsen i hennes boktitel också riktar sig mot universitetsfolket. 

– Jag tycker mig se en passivering när det gäller att ta tag i de här problemen. Det finns visserligen ett starkt missnöje och många överväger att lämna det akademiska, men detta kanaliseras inte som krav på att universitetet ska styras på ett annat sätt. Om en förändring ska ske måste det starta med att folk börjar organisera sig och ställa krav.   

 

Misstro mot demokrati

– Budskapet i min bok är att vi måste hålla fast vid det demokratiska beslutsfattandet vid universitetet för annars kan vi ju ingalunda förutsätta att demokratin ska blomstra i det övriga samhället.  

Kuusela menar att det på sina håll på universiteten odlas en viss misstro mot demokratin som process. Den kopplas ihop med gräl eller oenigheter, den ses som alltför sävlig eller för strulig. Och detta är argument som förs fram i andra sammanhang också.  

– Min oro är att demokratin förtvinar både vid universiteten och i samhället överlag. Demokratin är skör och om vi inte bryr oss om den kapas den av starka ledare som far fram och sprider förstörelse. 

Men hur ska man förstå motståndet mot demokratiska processer just i universitetsmiljön?

Det handlar enligt Kuusela ganska långt om kortsiktighet och om snäva perspektiv. Man vill att besluten ska vara snabba så att saker kvickt kan föras framåt, och då är det bra om det finns en viss maktkoncentration så att det kan gå smidigt att få det gjort. Allt fokus sätts på att uppnå resultat, och vägen dit blir instrumentell. Det är en pragmatism som ofta hänger ihop med frustration över processer som tar tid. 

Till exempel kan det vara lockande att genomföra ett val till universitetets organ i form av ett sämjoval, och kanske blir det en vana, för att det verkar behändigt. 

– Om man vill städa bort oenigheter och krångel kommer man kanske inte att se att man också har städat bort själva demokratin. Om den har tagits bort är det svårt att återupprätta den. Trots allt är det ju så att de som ger uttryck för de här attityderna säger sig stöda demokrati i samhället, men de tänker inte på att den försvinner i deras eget sammanhang. Demokratin uppfattas som något som finns på långt avstånd, som ett stabilt system som vi inte själva behöver medverka till att hålla igång.   

 

Sällsynt erkännande

Avslutningsvis, vad tänker Kuusela om Rusta-fallet?

Här visas just de problem vid universitetet som vi varit inne på, säger hon. Ledningen lever i sin egen värld, långt ifrån de angelägenheter som personalen och studenterna -bryr sig om. När kritik framförs finns det i allmänhet ingen vilja eller förmåga att svara på den.   

– Det var ju på alla sätt ett sorgligt case, men det var ändå intressant att ledningen efter det som skedde blev tvungna att säga att universitetets verksamhet borde styras av de värden som man i långa tider har sagt sig stå bakom. Det uppstod alltså en situation där man erkände att värdena inte hade varit styrande och att det nu krävs en förändring. Något slags löfte gavs om att granska verksamheten så att värdena på riktigt ska göra en skillnad. Att erkänna att man har misslyckats är ändå sällsynt.

 

Foto: Mio Lindman