Är bastun ett liminalt utrymme, ett gränsutrymme? Detta är en av frågorna som väcks under årets upplaga av Baltic Circle, skriver Otto Ekman.
Uttrycket “liminal space” populariserades redan i början av tvåtusentalet på sociala medier och diskussionsforum på internet för att beskriva ett slags vagt skrämmande eller obehaglig postmodern “ingenting-estetik”. Tänk en halvt övergiven och ödslig flygplats- eller bussterminal någon gång innan gryningen, en opersonligt inredd och kallt upplyst, tom kontorslokal eller, min personliga favorit, de där uttryckslösa bländvita korridorerna mellan Gothia Towers som man ibland måste galoppera igenom för att hinna mellan seminarierna på Göteborgs Bokmässa.
Jag småler först lite åt hur detta memefierade nyord passats in i rubriken för paneldiskussionen som jag bevittnar som min första programpunkt på årets Baltic Circle-festival: A discussion on Sauna and other liminal spaces. Men då jag funderar på saken så måste jag ändå delvis ge arrangörerna rätt.
Mellanlägen
Även om jag lyckligtvis själv besökt relativt få bastur som påminner om internet-memets definition av en kal och surrealistiskt otrivsam liminal plats (om extremt otrivsamma bastur kommer vi däremot att få höra och lära oss mer under festivalens gång!) så blir beskrivningen mer intressant om man förbiser den moderna vulgariserade mem-betydelsen och funderar på ordets egentliga definition.
“Liminal” betyder egentligen ett gränsutrymme, eller en plats där man befinner sig på väg någon annanstans. Det kan också beteckna en plats som i sig befinner sig mellan två skeden: till exempel en kontorslokal som vanligtvis är fullt av folk eller ett om dagen stökigt klassrum på natten. Detta slags “mellanstadium” kan kännas skrämmande och otryggt då det avviker från den norm man är van vid, men det kan också vara en paradoxalt trygg och säker tillflyktsort undan vardagens malande rutin. Som en relativt ovan mässbesökare kan jag också njuta av att stanna upp en liten stund i de bländvita korridorerna i Gothia, pusta ut och njuta av tystnaden och tomheten innan jag vågar mig vidare till det sjudande mässgolvet eller någon fullpackad seminariesal.
Kan bastun beskrivas som det? Beror på: i KAJ:s sockerhöga Eurovisionstappning knappast, om man inte då ser löylyn som bara en etapp på resan mot Melodifestivalens och Basels glittrande (och ur moralisk synvinkel sedermera allt mer nedsölade) scengolv?
Men visst kan själva bastun som miljö erbjuda ett intressant “mellanläge”. Att gå i bastu för att avsluta ett tungt gympass eller en lång arbetsdag och kunna inleda kvällens eller helgens vila förfriskad till kropp och själ är ju bekant, också för mig. Den allmänna bastun, samtidigt offentlig och intim, där främlingar tillsammans lämnar något så elementärt som själva klädesplaggen bakom sig, kan också beskrivas som ett slags parallellt, alternativt stadium till vardagen.
Flera subkulturer
I panelsamtalet mötte den estniska multidisciplinära (scen)konstnären Kristiina Norman, också festivalaktuell, Hannele Valkeeniemi, direktör vid det Finska kulturinstitutet i Estland, och Tuomas Toivanen, Kulturbastuns medgrundare och arkitekt. Samtalet modererades av dramaturgerna Oliver Issak och Katharina Joy Book, Möjligen kunde jag ha önskat mig att skulle ha riktat in sig mer på att undersöka ovan nämnda resonemang. Istället blev den ingående undersökningen av skillnaderna och likheterna mellan den finländska respektive den estniska bastukulturen möjligen lite långdragen.
Flera intressanta detaljer dröjde sig ändå kvar i minnet. Till exempel fascinerades jag av beskrivningen av hur en så pass liten befolkning som den estniska ändå är tillräckligt heterogen för att innehålla flera olika distinkta bastu-subkulturer. Den sydestniska rökbastukulturen har rötter flera århundraden, om inte tusenden, tillbaka och har nyligen tagits med på UNESCO:s lista över immateriella världsarv.
I östra Estland, nära ryska gränsen, sker bastubadandet ofta i stora allmänna badhus, ett arv från Sovjettiden. Särskilt i större städer som Tallinn och i norra Estland har en privat liten “finsk bastu” i egen byggnad med en modern snabbuppvärmd plåtugn (av en typ som först uppfanns av finska armén för avlusning under vinterkriget!) varit en trending statussymbol för medelklassen ända sedan president Kekkonens statsbesök på 70-talet.
Kommunismens fel?
Kristiina Normans och Tuomas Toivanens lilla meningsskiljaktlighet om bastubyggarkultur var också intressant. Norman deltog i festivalen med sitt verk The Dew Point som bland annat beskriver hennes och hennes fars frustrerande arbete med att restaurera en förfallen, och från början slarvigt byggd gammal bastu i Estland. Själva namnet “daggpunkten” syftar på den plats i bastun där fukten från ångan kondenseras, blir till dagg, och kan orsaka allvarliga fuktskador i en dåligt konstruerad byggnad. Det är en av många problem som hon och hennes far får kämpa med.
– Vår bastu byggdes under kommunismen, så den var ett slarvbygge precis som allt som byggdes då, säger Norman med ett ironiskt småleende.
Toivanen är delvis av annan åsikt:
– Snarare än att skylla specifikt på kommunismen skulle jag anklaga hela det modernistiska tänkandet som präglar arkitekturen under såväl kommunism som kapitalism, säger han eftertänksamt.
För att i egna ord ur minnet försöka beskriva Toivanens logik: Ett modernt, rationalistiskt att bygga som baserar sig på matematiska kalkyler och prefabricerade material kan funka fint för att till exempel konstruera funktionsdugliga bostäder åt en snabbt växande och urbaniserande befolkning: det är till exempel de fortsättningsvis attraktiva och värdefulla bostäderna i Kulturbastuns grannkvarter Havshagen ett exempel på.
Men för att bygga en traditionell kulturbyggnad, som en vedeldad bastu, där konstruktion och material måste anpassas noga till specifika lokala förhållanden, fungerar den sortens massproduktionslogik sämre, oavsett under vilket ekonomiskt system det sker. Som Hannele Valkeeniemi också konstaterat tidigare är även Finland fullt med dåligt byggda och otrivsamma, främst eldrivna, bastur.
Svettas ut sina plågor
En vecka senare, på festivalens sista dag, får jag tillfälle att se Kristiina Normans föreställning i Kiasma-teaterns fortfarande lika vackra och imponerande sal, som effektivt tas i besittning av Normans kreativt utnyttjade scenografi.
En av de omständigheter som förde mig in i de redan nämnda vita tunnlarna under mitt senaste besök på Göteborgs bokmässa var chansen att delta i ett seminarium om estnisk och baltisk dramatik, där jag bland annat fick lära mig om den dokumentärteatertrend som just nu präglar Estlands sprudlande livfulla scenkonstmiljö. Det var därför extra intressant att äntligen få se ett fint exempel på just estnisk dokumentärteater.
I föreställningen väver Norman ihop berättelsen om sin och sin fars bastuprojekt i Ukrainakrigets skugga, med sin fars och hans forna krigskamraters plågade minnesberättelser från Sovjetunionens krig i Afghanistan där de inte bara riskerade att bli dödade av mujaheddinerna, utan också måste leva under den ryska militärkulturens ökänt sadistiska pennalism.
Men till och med i detta krigshelvete, vet en av veteranerna berätta, var det möjligt att få svettas ut sina plågor på bastubänken. På militärbasen dit han skickades i den afghanska öknen hade soldaterna med officiell tillåtelse konstruerat en liten bastu. Det enda problemet var den totala avsaknaden av ved: i öknen växer så klart inga träd. Den kreativa lösningen blev att utnyttja det enda bränsle som fanns: samma diesel som drev deras pansarvagnar.
Den improviserade, handgjorda bastuugnen som anpassats för detta unika ändamål läckte naturligtvis, och spillde ut massor av frän stinkande dieselånga i bastukammaren, men det gjorde ingenting. För den grupp trötta, dammiga soldater som för tillfället fått tillåtelse av de nyckfulla, sadistiska officerarna att kasta sig ett bad var det himmelriket på jorden.
Uthärdig ensemble
Efter denna starka inledning på festivalens sista dag hann jag precis med en snabb lunch, innan det blev dags att ta sig vidare mot Sandviksstrandens paviljong för festivalens avslutande performans och slutfest. Jag har alltid varit en vän av Baltic Circles spretiga men potentiellt väldigt roliga sätt att kombinera festligheter med olika former av scen- och perfomanskonst på sin avslutningskväll och i The Greatest Performance of my Life, kuraterad av skådespelaren, regissören och sångerskan Sara Melleri, hittade detta koncept den form som jag kanske njutit mest av hittills.
Melleri själv agerade kvällens konferencier och MC i glittrig galakostym och bakslick, men lejonparten av rampljuset gavs över åt hennes månghövdade och mångsidiga arbetsgrupp. Konceptet var “alternativ kabaré” och formatet var en serie korta, improviserade dansnummer som innefattade allting från Ken Mais japanska butoh-dans till Tourer Sportsvaginas energiska rullstolsmanövrer som förde tankarna till Michael Turinsky (finlandsaktuell med sitt verk Work Body tidigare i år på Liikkeellä Marraskuussa-festivalen).
Fritt tillträde mellan salen och en mingellobby där drinkar serverades av samarbetspartner från den “väldigt queera cocktailbaren” Struts på Flemmingsgatan i Berghäll säkerställde att publiken inte blev för rastlös under den åtta timmar(!) långa showen. Man kan inte annat än lyfta på hatten åt ensemblen, som gick på som ett urverk och höll energin igång hela kvällen.
I bastumörkret
Nästa dag är jag full av intryck till både kropp och själ, nästan mörbultad. Jag behöver hitta en avslappnande, uppfriskande plats där jag kan njuta av stillheten och smälta vad jag upplevt. Även om jag som medierepresentant inte kunnat få en av det begränsade antal fribiljetter till Kulturbastun som delades ut till den betalande publiken vid sidan av biljetten till paneldiskussionen, så är räddningen ändå nära och den kostar inte en cent.
En knapp halvtimmes promenad för mig från Havshagen genom Fiskhamnen till Blåbärslandet där belysningen glittrar hemtrevligt vid Sompasauna som förhoppningsvis nu hittat sin slutgiltiga hemvist med imponerande utsikt över Kronobergsbron. Inne i bastuns mörker glittrar en skymt av glöd från den heta ugnen, det mörka vattnet är iskallt och friskt. Jag är redo att besöka gränslandet.
Foto: Helmi DeMaxi
