Debatten om äldreomsorgen som startade i somras är en katalysator för hur synen på välfärdsstaten förändrats. Arbetsförsäkringsbolaget Varmas vd Risto Murto ville väcka debatt om de ökande kostnaderna för att ta hand om allt fler äldre och slängde fram att barnen kan behöva ta ett större ansvar för sina åldrande föräldrar i framtiden – antingen genom konkret hjälp eller ekonomisk handräckning.
Frågan om hur stort ansvar familjemedlemmar borde ta gentemot sina närmaste är en intressant frågeställning i ett samhälle där välfärdsmodellen inneburit att ett allt större vårdansvar utlokaliserats till staten. Den springande punkten i den här debatten har varit pengar. Utgångspunkten är att statens pengar inte längre räcker till för att finansiera god äldreomsorg till alla och därför behöver ansvarsfördelningen mellan stat och individ, och mellan föräldrar och barn, tänkas om.
Professorn i nationalekonomi Edvard Johansson var inne på den linjen i debattprogrammet Slaget (Svenska Yle, 11.8). Enligt honom är det sannolikt att de som har ekonomiska möjligheter i framtiden kommer att tvingas betala en mycket större del av vårdkostnaderna själva. Det kan handla om privata försäkringar eller besparingar som man börjar bygga upp redan i yngre ålder – kompletterat med ett skyddsnät som fångar upp de allra minst bemedlade.
Johansson presenterade inte en personlig åsikt utan framförde synpunkterna som ett faktum som, givet omständigheterna, är något vi tvingas överväga. Vi står onekligen inför en annan situation i dag än i välfärdsstatens utvidgningsfas på 60- och på 70-talet då ekonomin växte och det fanns fler arbetsföra i förhållande till äldre. Det är ändå slående hur beskattning som ett verktyg för att kunna erbjuda vård för alla lyser med sin frånvaro i resonemanget.
Det är stor skillnad på att kunna veta att du får den vård du behöver, och att tvingas lägga in en bidragsansökan och genomgå en ofta byråkratiskt betungande och ibland förnedrande process för att få hjälp.
Den nordiska välfärdsmodellen har byggt på att man betalar relativt höga skatter och i gengäld får alla, rik som fattig, tillgång till offentlig vård och utbildning av god kvalitet. Välfärdstjänsterna är alltså universella, till skillnad från behovsprövade. Progressiviteten i beskattningen har sett till att de som har ekonomiska förutsättningar bidrar med en större andel.
Men det som nu händer är att skatterna sänks, och sänkningen av de högsta marginalskatterna innebär att progressiviteten minskar. Resultatet är ännu knappare resurser för den offentliga vården, samtidigt som de allra rikaste får mera pengar i handen för att försäkra sin egen ålderdom.
Att beskattningen inte överhuvudtaget nämns som ett alternativ synliggör hur det ekonomiska paradigmet har förändrats. Hårdraget är högertanken att höjda skatter hämmar den ekonomiska tillväxten och följaktligen är sänkta skatter alltid av godo, eftersom det anses ge bränsle åt tillväxten. Där tillkommer globaliseringen som gjort kapitalet rörligt, vilket medfört en risk för att pengarna flyttar utomlands om kapitalskatten är för hög. Skattesänkningar både under tidigare regeringsperioder och den nuvarande har gjort att finansieringsbasen för välfärden urgröpts och det påverkar såklart vad välfärdsstaten är och kan vara. Det är ändå inget som skett av sig själv, utan det är en följd av politiska val.
Om allt fler tjänster blir behovsprövade förändrar det den finländska välfärdsmodellen i grunden. Det är stor skillnad på att kunna veta att du får den vård du behöver, och att tvingas lägga in en bidragsansökan och genomgå en ofta byråkratiskt betungande och ibland förnedrande process för att få hjälp. Allmänhetens uppfattning om en välfärdstjänst eller en bidragsform är också mycket mera positiv om den är universell än om den är riktad till en marginaliserad grupp.
Som forskarna Antti Kujala och Mirkka Danielsbacka konstaterar i sin bok Hyvinvointivaltion loppu: ”Om man i mycket större utsträckning än nu börjar tillämpa behovsprövning i syfte att skära ner på förmåner och tjänster, finns risken att det med tiden etableras en uppfattning om att de återstående socialtjänsterna endast är marginalfenomen som berör fattiga, och man låter dem tyna bort.”
Om välfärden i allt högre utsträckning går från universell till behovsprövad väcks också frågan vad medelklassen betalar (höga) skatter för, om de ändå måste punga ut med egna pengar för allt fler tjänster. Inom hälsovården har vi redan två filer: arbetshälsovård för den stora andelen finländare i arbetslivet, och den offentliga hälsovården för resten – barn, arbetslösa, och pensionärer. (Privata sjukförsäkringar för barn har gjort att denna grupp också i större utsträckning bytt till den privata filen.) I detta sammanhang har experter redan lyft fram risken att villigheten att betala skatt minskar om man upplever att samhället inte längre ger någonting tillbaka.
I förlängningen leder ett behovsprövat välfärdssystem till att medborgare i allt högre utsträckning lever i olika världar utan kontaktytor till andra grupper i samhället, vilket minskar upplevelsen av gemenskap och ökar misstänksamheten mellan medborgare. Vi sitter inte längre i samma båt i det ideologiska skifte som innebär att alla främst ska se om sitt eget hus, istället för att bidra till den gemensamma potten och veta att samhället i gengäld tar hand om en då den stunden kommer.
