Föreställ er en person som i 17 års tid gått upp i vikt, trots upprepade löften om en livsstilsförändring. Sedan går personen plötsligt ut och förkunnar att nästa år ska hen minsann springa ett fullt maratonlopp. Det låter inte särskilt trovärdigt. Ändå är den här målsättningen inte på något sätt mindre realistisk än den så kallade skuldbroms som Finlands riksdag godkände tidigare i höstas.
I korthet går skuldbromsen ut på att skuldkvoten – den offentliga skulden i förhållande till bnp – på medellång sikt ska pressas ner från nuvarande dryga 88 procent till den av EU stadgade maximigränsen på 60 procent av bnp. På längre sikt ska skuldkvoten pressas ner ytterligare till 40 procent av bnp, till mindre än hälften av dess nuvarande nivå. Dessutom ska partierna redan före varje riksdagsval komma överens om storleken på anpassningen av statsfinanserna under den följande mandatperioden. Detta betyder i praktiken att valresultatet kommer att ha en avsevärt mindre betydelse för den ekonomiska politikens utformning än hittills. Övervakningen av den ekonomiska politiken – hur pass väl den lyckas uppnå de på förhand fastslagna anpassningsmålen – kommer för sin del att överföras från Statens revisionsverk till Rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken.
Ur demokratisynvinkel är skuldbromsen otvivelaktigt problematisk, i och med att den i så hög grad binder varje kommande regerings händer i fråga om den ekonomiska politiken. Då storleken på anpassningen av de offentliga finanserna är fastslagen på förhand finns det i praktiken inget annat kvar att besluta om än valet av åtgärder för att uppnå anpassningsmålet.
Det är inte heller oproblematiskt att övervakningen av den ekonomiska politiken överförs till Rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken, vars medlemmar utnämns av Finansministeriet på förslag av vårt lands universitet. I klartext betyder det här att de övervakade utnämner sina övervakare, och även om Finansministeriet hittills följt universitetens rekommendationer kan det inte tas för givet att de kommer att göra det även i fortsättningen, då rådet får en mer inflytelserik roll än hittills.
Vad de ekonomiska konsekvenserna beträffar ökar skuldbromsen risken för en ekonomisk politik som förstärker konjunkturnedgångarna i stället för att dämpa dem. I och med att skuldbromsen innehåller en undantagsklausul som tillåter avvikelser från anpassningsmålet i händelse av ekonomiska kriser som har en betydande effekt på statsfinanserna kommer det konjunkturpolitiska rörelseutrymmet ändå inte nödvändigtvis att vara nämnvärt snävare än det varit hittills.
Så vad kommer då skuldbromsen att förändra rent konkret?
Inte särskilt mycket. Finland har redan nu förbundit sig till EU:s maximigräns för skuldkvoten på 60 procent av bnp, och det långsiktiga målet att pressa ner den till 40 procent är så till den grad orealistiskt att det i praktiken kan ignoreras. Att partierna före varje riksdagsval kommer överens om storleken på anpassningen av de offentliga finanserna har inte heller någon avgörande betydelse i och med att det är möjligt att avvika från anpassningsmålet om nöden så kräver. Skuldbromsen är således närmast ett spel för gallerierna, vars syfte är att övertyga såväl EU-kommissionen som finansmarknadens aktörer om att Finland tar sin växande statsskuld på allvar.
