Mycket av det som Ny Tids recensent Otto Ekman finner mest intressant i Édouard Louis författarskap hamnar delvis i skymundan i Lilla teaterns dramatisering. Resultatet är ändå ett gångbart drama som får sin udd av enskilda, elektriskt laddade scener och skådespelarprestationer.
De slemmiga, stinkande spottloskorna är en av de mest effektivt skildrade, kvarblivande intrycken då Édouard Louis beskriver mobbningen som präglade hans uppväxt i den ekonomiskt missgynnade franska byn Hallencourt i debutromanen Att göra sig kvitt Eddy Belleguelle (2014). Som något av en konnässör av äckliga ”body horror”-specialeffekter såväl på scen som på film nickar jag uppskattande åt hur vidrigt realistiskt fejkspottet glittrar i det kalla strålkastarljuset och hur generöst det appliceras då det smetas in i Eddys (Patrik Kumpulainen) skjorta av hans klasskamrater, som straff för hans feminina, ”bögiga” maner.
Kumpulainen tycks rent fysiskt krympa ihop mellan sina buffliga plågoandar, spelade av Andreas Kvisgaard och Salomon Z. Patrick. Dessa ger redan i birollen som mobbare en liten försmak av den intensiva inbördes personkemi som i ett senare skede kommer att fungera som föreställningens raketbränsle.
Eddy växer upp i ett helvetiskt samhälle som enbart tycks fortleva för att på olika sätt fysiskt eller psykiskt bryta ner sina medlemmar, också de som för tillfället råkar befinna sig på toppen av dess inbördes förlorarhierarki. Ändå bestämmer han sig för att överleva och fly.
Nästan plågsamt intensiv
En av de aspekter som jag själv fastnat mest för i Édouard Louis mångsidiga författarskap är den sociologiska, hur han förmår se förbi sitt eget bittra trauma och zooma ut; han skildrar hur inte bara han själv utan också de som gjort honom illa är fångna i samma destruktiva struktur. En stagnerande nyliberalism som tar ifrån samhällets medborgare alla möjligheter och i stället förvandlar dem till hatiska zombier utan framtidshopp som gör sitt bästa för att trycka ner alla som vägar drömma annorlunda. Inte allt, men mycket av detta träder åt sidan speciellt i första akten till förmån för en rätt så rättframt utstavad Billy Elliot-pastisch. Veteranerna Joachim Wigelius och Pia Runnakko får uppbåda hela sin skådespelarförmåga för att försöka blåsa eget liv i föräldrakaraktärerna och lyfta dem till mer än endimensionella karikatyrer.
Salomon Z. Patrick gestaltar ragget, sedermera förövaren, Reda med en till en början charmig macho-stöddighet som långsamt blir allt mer krystad innan fasaden till sist spricker och blottar en skrämmande avgrund av självförakt och våldsamt utagerande aggression
I andra akten trissas stämningen upp och blir snabbt uppiggande, nästan plågsamt, intensiv. Vi har gjort ett tidshopp, och bytt roman, och befinner oss nu i den uppföljande berättelsen som gett pjäsen dess namn: Våldets historia (publicerades 2016). Som den förra boken skvallrade om har Édouard nu gjort sig kvitt den mobbade och bespottade identiteten Eddy, flyttat till Paris och börjat studera på det prestigefyllda École normale supérieure. Men vi befinner oss långt ifrån något lyckligt slut.
Under en julnatt är Édouard, nu spelad av Kvisgaard, med om någonting som börjar som ett spännande romantiskt äventyr för att plötsligt urarta i en våldtäkt med ett påföljande intag av akut HIV-läkemedel och polisförhör i gryningen.
Salomon Z. Patrick gestaltar ragget, sedermera förövaren, Reda med en till en början charmig macho-stöddighet som långsamt blir allt mer krystad innan fasaden till sist spricker och blottar en skrämmande avgrund av självförakt och våldsamt utagerande aggression. Innan dess får, eller tvingas, åskådaren följa med en rent kallsvettigt effektiv, långsamt eskalerande scen som blandar nästan sentimentalt romantisk erotik med isande psykologisk thriller.
Fler sidor av författarskapet
Slutresultatet då dessa två rätt så annorlunda akter jämkas ihop känns ojämnt och ställvis frustrerande, men ändå inte som någon bortslösad kväll. Framför allt väcker det en mersmak att få se den nya generationen av Teaterhögskolans skådespelare. Dessa är förutom Kvisgaard och Patrick även representerade av Maria Lyra Skrudland i en välbehövlig comic relief-roll som Édouards välmenande men rätt flamsiga syster. Jag hoppas också att i framtiden få se ännu fler sidor av Édouard Louis författarskap undersökas på scen. Han har ju hunnit skriva romaner om både sin pappa och sin mamma, måhända erbjuds här en chans för Runnakko och Wigelius att få revansch?
Lilla Teatern: Våldets historia.
Pjäsen bygger på Édouard Louis romaner En finir avec Eddy Bellegueule och Histoire de la violence. Dramatisering: Rasmus Arikka. Översättning: Kasimir Koski. Regi och koreografi: Jakob Höglund. Scenografi och kostym: Sven Haraldsson. Ljusdesign: Ville Aaltonen. Videodesign: Ville Tolvanen.
Ljuddesign: Jaakko Virmavirta. Komponist: Elia Lombardini. Maskdesign: Jaana Nykänen. Dramaturg: Henna Piirto. På scen: Patrik Kumpulainen, Andreas Kvisgaard, Salomon Z. Patrick, Pia Runnakko, Maria Lura Skrudland, Joachim Wigelius.
Spelar fram till 25.3 2026
Foto: Kasper Dalkarl
